Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Urbanism

Kultur och resor

Artikelarkiv


Arkitekturåret 2001

Av Leo Gullbring
Arkitekturåret 2001 proklamerades som ’en folkrörelse för det vackra’ av kulturminister Marita Ulvskog. Ambitionerna var högt ställda. Men året tog en ände med förskräckelse. Bo01 gick i konkurs. Möglet stängde Arkitekturmuseet.


 

Den högtidliga målsättningen med Arkitekturåret var att väcka intresset för arkitektur, design och den byggda miljön hos den vanliga medborgaren. Men jag frågar mig om det inte vaknat redan tidigare. Är inte Arkitekturåret mer en konsekvens av en nymornad vilja till att estetisera vardagen än det omvända? Inredningstidningarnas alla reportage om att göra om, om att inreda på nytt, är en trend som har flera år på nacken. Snarare är det företag såväl som offentliga beställare som fortsatt undervärdera både estetiska och etiska kvaliteter till förmån för krasst funktionella kriterier.

Redan i fjol, när jag besökte arkitekturbiennalen i Venedig, fick jag onda aningar. I den svenska paviljongen presenterade inte mycket mer än några planscher och modeller föreställande projekt för Bo01, vackra havsutsikter för samhällets välbeställda. Milsvida från den fräna rubriken ’Mindre estetik -Mer etik’, med vilken den italienske arkitekten Massimiliano Fuksas försökte ta loven av den arkitekturfetischism som brett ut sig, som gjort fasaderna viktigare än både husens innehåll och de platser de danar. Fuksas hävdar att det moderna projektets kris ersatt drömmen om ordning med det kaos som är frukten av vår tids frihetslängtan, att våra liv inte längre ryms i de gamla ramarna. Samtidigt är det just detta kaos som får arkitekter, stadsplanerare och politiker att längta en återgång till nyklassicistiska ideal. De förmår inte hantera brytningen mellan modernitet och samtid, de står handfallna inför de snabba förändringarna av både tids- och stadsrum. Dagens stad ses som en degraderad form av den gamla staden och förgäves försöker man vrida klockan tillbaka. Resultatet är arkitektur som bild, som museiinventarie utplacerad i stadslandskapet, där en del föredrar kopiera tjugotalets husfasader, andra femtiotalets. Gamle tyske filosofen Feuerbachs ord från mitten artonhundratlaet gör sig påminda: ’vår tid föredrar avbilden framför tinget, kopian framför originalet, framställningen framför verkligheten, skenet framför varat’.

Venedig är något av en tankeställare när jag ska försöka summera Arkitekturåret. För många är la Serenissima en tillflykt undan våra förstörda städer, en stad som är idel arkitektur. Men varför kan inte vår så rika moderna tid prestera något lika storslaget? Vad krävs för att vi ska vakna?

Och det är nog inte endast jag som känner att arkitekturåret inte befinner sig i samma år som jag genomlever. Det har förvisso inte saknats aktiviteter, men mycket av de föreläsningar, utställningar som arrangerats, inte minst av Arkitekturmuseet, har gått oss förbi. Alltför mycket har inriktats på de redan invigda. Mer byggnadsvård än uppror. Bitte Nygren har nog inte haft lätt att ta över det Arkitekturmuseum som den förre chefen Jöran Lindvall lämnade efter sig, med dess fokusering på den svenska arkitekturhistorien, och framförallt då försvar av Miljonprogrammets ’missförstådda’ kvaliteter. I början av Arkitekturåret tilldelades man 6 miljoner för att fungera som ett nav i årets aktiviteter, men av den utlovade web-platsen blev inte särskilt lysande. Och de två mest upphaussade projekten ’Tyck om hus!’, och någon sorts pastatävling, var lika ljumma. Precis som att Arkitekturmuseets lokaler är större än innehållet, tycks uppgiften varit nära nog övermäktig.

Bo01 har utan tvivel varit årets största enskilda satsning. Här presenterades en helt ny stadsdel i Malmö. Bästa läget vid havet. Här byggdes framtidsstaden. Landskapsarkitektur med fria tyglar. Men i husen inte mycket som inte redan setts på tidigare bostadsmässor. Samma öppna planlösningar, samma entresol, samma povra prefab-lister. Överdådet förbyttes snart i trötthet över alla färger och former, över en stad som endast var bilden av stad. Var fanns framtiden bland alla dessa nymodernistiska hus? Nog kan vi våga mer. Vår tids arkitektoniska utmaningar är nog så konkreta: Hur bygger man bo för sprängda kärnfamiljer med plastföräldrar och bonussyskon? Hur skapa hem med plats för både arbete och fritid? Hur bygga stad som för människor samman istället för att skilja dem åt? Bo01:s konkurs var inte ekonomisk utan ideologisk, huvudtanken var aldrig att bygga framtidsstaden utan att sälja dyra havsutsikter och förbättra Malmös skatteunderlag. Får jag önska något så är det att bostadsmässorna få ledarskap som inte blandar ihop rollerna, låt visionärerna stå för framtidsvyerna medan kommunerna själva kan marknadsföra sina nya kvarter.

Konferensen Art+Architecture+Monument+Propaganda omtalades inte lika mycket, men består åtminstone för mig som ett av de mest minnesvärda inslagen. En grupp f d elever och lärare från Konsthögskolans arkitekturlinje samlade en mångfasetterade grupp av arkitekter, konstnärer och andra som på olika sätt hanterat frågorna: hur minns vi, vad minns vi, vill vi överhuvudtaget minnas och förstå? Vi förleddes först att tro det var Kirsten Ortweds just invigda Raul Wallenberg-monument som gjorde frågorna så aktuella. Men med attacken mot World Trade Center, endast någon dag efteråt, framstod plötsligt arkitekturens symbolvärde och arkitekternas ansvar som viktigare än någonsin.

Och på något vis känns det som om allt detta tal om arkitektur skjuter helt vid sidan av målet. Nordens Venedig växer så att det knakar, med brist på bostäder, med ett alltmer snålt tilltaget offentligt rum och på gränsen till trafikinfarkt. Färgfabrikens utställning ’Stockholm at large’ pekar på de mest brännande frågeställningarna och kräver att arkitekterna slutar se hus som solitära objekt och istället tar sig an byggprocessen och stadsplanefrågorna. Tanken är långt ifrån ny att bygga nya centra utanför tullarna, men den tål att upprepas. Några konkreta förslag presenterades inte, men här anammas andemeningen i Fuksas utmaning från Venedig, här är avstampen till den arkitektur- och stadsplanedebatt som Arkitekturåret inte förmått initiera.



Arkitekturmuseet har stängt ordinarie lokaler fr.o.m. 1 november 2001 på grund av fortsatt utredning av fukt- och mögelskador. Utställningsverksamheten flyttar till Skeppsholmskyrkan respektive Skridskopaviljongen, Kastellholmen.

Tillsvidare håller arkivexpeditionen samt biblioteket stängt för evakuering av samlingarna till andra lokaler.

(från Arkitekturmuséets hemsida november 2001)

Publicerad i ”Svenska muséer”


UPP   Tillbaka

2002 Calimero