Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Urbanism

Kultur och resor

Artikelarkiv


Art + Architecture + Monument + Propaganda

Av Leo Gullbring
I sin bok ’Svärdet i stenen’ försökte den brittiske författaren T H White åskådliggöra hur grym människan är till skillnad från djuren. Som ett monument över vår ondska skisserade han en blodsprutande fontän. Och för varje århundrade skjuter strålen högre och högre upp. Nittonhundratalet är ofattbart blodigt med alla sina krig, skyttegravar, terrorbombningar, atombomber. Fontänen väller över sina bräddar. Och jag kan inte låta bli att tänka på den under konferensen Art+Architecture+Monument+Propaganda som avhölls på ABF-huset i Stockholm helgen innan Manhattan fick ge sin tribut till denna våldets historia. Och visst är frågan arrangörerna, en grupp f d elever och lärare från Konsthögskolans arkitekturlinje, ställde nog så relevant: hur minns vi, vad minns vi, vill vi överhuvudtaget minnas och förstå?


 

Frågan är nog så tydlig på Trafalgar Square i London. Där är Lord Nelson ensam om att bli igenkänd. Resten av statyerna har sjunkit in i historiens töcken. Rachel Whitereads inverterade monument - en uppochnervänd plastpiedestal - är en tankeställare: vilka var alla de där männen egentligen? Fram till första världskriget skulle monumenten odödliggöra hjältarna. Sedan kom de okända soldaterna. Människans förgänglighet istället för äreminne. Idag finns en uppenbar risk att minnet musealiseras och kommersialiseras, att monumentet tillåter oss att glömma istället för att komma ihåg. Där ligger också problematiken i Kirsten Ortweds just invigda Raul Wallenberg-monument, att avsaknaden av en tydlig bild riskerar motverka syftet. Samtidigt är det på tiden att vi i Sverige får monument över våra kollektiva trauma.

De flesta presentationerna som redovisades rörde nästan uteslutande monument över Förintelsen. Daniel Libeskind och Mattias Reeses plan för Oranienburg, och det just invigda Judiska Muséet. Peter Eisenmans Holocaust-monument, också det i Berlin. Melissa Goulds turistsouvenirer från koncentrationslägren. Esther Gerzs nedklottrade pelare och pratiga filmer. Det känns nästan lite väl politiskt korrekt. Nazismens systematiskt iscensatta mord reduceras till ett obegripligt ont, vi vill inte se att den som en blindtarm i det moderna projekt som föds ur conquistadernas mord på indianer, västerlandets kolonialvälden, hela denna stora källa som nära nog spränger T H Whites fontän med blod och hat. Här finns både forna och samtida orättvisor och brott som förblir obekväma och svårhanterliga. Den italienske arkitekten Massimiliano Fuksas tänkta fredscenter utanför Tel Aviv griper på ett helt annat sätt direkt in i vår tid. Varvade skikt av glas och av sten bygger ett monument över det som måste vara möjligt: utan framtid kan vi inte skriva vår historia.

Den givna följdfrågan är om konsten förmår, och om den ska, göra motstånd? Och isåfall mot vad: globaliseringen, den kommersiella världen, makten, vår inskränkthet, vår passivitet? Är dess uppgift inte snarare att ifrågasätta, inte minst sig själv, att väcka längtan, minnen och hopp? Nere på Lower East Side i New York frågade den amerikansk-judiske konstnären Shimon Attie kvartersborna om deras drömmar och minnen från grannskapet, från barndomen; vägen till jobbet, någon gammal barnramsa. Sent om kvällarna låter han sedan en laser rita upp deras svar på fasaderna, ord efter ord letar sig fram mellan fönsterraderna, på kinesiska, hebreiska, spanska och engelska. Försvunna minnen vaknar till liv, och inte endast för att sörjas. Poesi och arkitektur i romantisk förening. Gatorna fulla av människor. Rörda och förundrade. Och kanske än mer så med tanke på att USA lever helt i nuet, närmare fiktionen än historien.

Just detta nu är också utgångspunkten för New York-baserade sydafrikanskan Candice Breitz när hon genomför sina gerillaattacker mot film- och skivindustrins monumentaliserande dominans i kultursfären. Hon ser paralleller med andra tiders propaganda-apparater i Mtv-esperanton, i det Arnold Schwarzenegger-Madonna-språk vi alla kan relatera till, men som är utan innehåll, som är kitsch från början till slut. Hennes motstånd består i att stycka sönder pop-låtar och musikvideos till oigenkännlighet, i att avslöja deras dubbla budskap. Vi behöver inte ta till oss pop-kulturen hel och hållen, vi kan svälja den, tugga den och spotta ut den i nya former.

Candices konst visar på en annan väg som är lika giltig för arkitekturen, att se verket som ofärdigt, som en del i en öppen process, som ’work in progress’. Samtidigt som vi kanske mer än någonsin behöver våra kollektiva minnesmärken, så är inte betydelsen given. Precis som nazi-skinheads idoliserande av Karl den tolfte bör få oss att ifrågasätta våra gamla kungar, är inte skyskraporna endast ett uttryck för en människa som gjort Gud överflödig, utan också för vårt komplexa samhälles enorma sårbarhet.

Publicerad i Form

UPP   Tillbaka

2002 Calimero