Adressen är Nybrogatan 31, strax intill
Östermalmshallen. Tvärs över gården
står det Åberg & Co, 2 trappor. Dörren
är halvöppen, innanför skymtar djungel.
Visserligen är grönskan fejkad, grönt papper
hänger från taket, men bananerna är riktiga.
Och som kontorsmiljö är det annorlunda så
att det förslår. In kliver Lasse Åberg,
hälsar lite försynt till höger och
vänster. Han säger att det ser nog inte alltid ut
så här. Jag kan ändå inte låta
bli att fråga om det inte är svårt att bli
accepterad i formgivarbranschen om man är så
här 'oseriös'? Eller är hans
mångsyssleri kanske en förutsättning
för att lyckas, att han inte tar sig självt
på för stort allvar?
-Jag har ju inga revir att pissa in. Jag vill göra
grejer som är kul. Jag kommer ju snett utifrån i
alla lägen, även i rocksammanhang och när jag
gör film. Samtidigt tar jag själva proceduren
på största allvar, jag vill att det ska bli bra,
en kul matta eller en kul textil.
Han skrattar lite försiktigt, nästan blygt. Men
det är väl hans vanliga understatement. Varken
musiker, formgivare, konstnärer eller filmare vet var
de ska placera Lasse Åberg. Hans idéådra
rinner aldrig torr, men knappast att han skulle bli en av
dem. Visserligen har han en fyraårig Konstfacksexamen
från sextiotalet bakom sig, men som en riktig
postmodernist kan man ju knappast tänka sig honom
inordnad i formgivarnas svårmodigt svartklädda
led.
-Den skandinaviska designens styrka ligger ju i en slags
renhet, men ibland är det väl asketiskt, det blir
för kallt och det når väldigt få
människor utanför det smakeletistiska gänget.
Jag vill ju få fram ett litet leende, först hos
mig själv och sedan hos andra...
- Men jag gillar Jonas Bohlins matta, där han har
ritat en skrynklig trasmatta ovanpå, och den där
betongstolen han gjorde för några år sedan.
Och jag gillar Ernst Billgren också. De har bägge
ett sätt att närma sig det som representerar min
barndomsmiljö, den miljö som jag hat-älskar.
Just den miljön utgör hans outtömliga
rekvisita när han skapar nya lätt ironiserande
objekt. Ta mattan 'Prize' i handtuftad ull, inspirerad av
streckkoden på ett smörpaket. Eller 'Foxtrot', en
dansant matta för de som tröttnat på att
stå och skaka inför varandra. Och han
berättar att hans begåvning upptäcktes redan
när han var liten. Precis som idag satt han
ständigt med pennan i handen och skissade. Visst var
han oskolad, men så här efteråt kan han se
på de gamla teckningarna att han hade en hygglig
formkänsla. Och när han bara tio år gammal
sade att han skulle bli reklamtecknare, sade farsan som var
svarvare: "ja, dom tjänar mycket stålar".
-Jag trodde jag var ett geni bland medelmåttor. Men
när jag kom in på Konstfack blev jag en
medelmåtta bland massa genier. Det var en otrolig
upplevelse att komma in i en miljö där man talade
seriöst om form och bild. Det var ju inte så att
man bara lärde sig teckna, utan man lärde sig se.
Det har jag haft nytta av när jag har gjort mina
filmer, jag har ju ägnat lika mycket tid åt bruna
ankelsockor som åt hur man pratar, eller hur grupper
av människor förflyttar sig.
Allt tal om mellanrum mellan en kropp och en arm, om
konturer istället för linjer, gick rakt in. Sedan
kan man ju säga att herr Åbergs analyser av
människor mer liknar etnologers eller
socialantropologers studier. Hur som helst understryker han
att kunna se är en oerhörd tillgång, och om
det är någon som kan det, så är det
väl just han. Och jag vill väl mena att
förklaringen är väl den att han inte vuxit
upp med någon slags 'god smak'.
-Hemifrån hade jag ju med mig ett slags grundmurat
kulturförakt, modern konst var ju ett skällsord.
Lik förbannat hade vi tavlor på väggarna,
kitschiga bilder. Jag tror att det mycket därför
jag är förtjust i subkultur idag, den innebär
en slags trygghet och hemkänsla för mig, du vet
älgar i snö och sånt där...
-Jag kommer ihåg hur vi bodde grannar med en
konstnärsfamilj i Waxholm en sommar , jag lekte med den
killen i den familjen. Dom hade lagt upp något rostigt
lås och ett halvt fågelägg på
spiselhällen, och jag frågade 'varför
lägger ni upp sånt skräp?' 'Vi tycker att
det är vackert!', sa dom. Och då tänkte jag
på morsans byrå, med den där
fajanselefanten, och den där tranan i ebenholz, och jag
insåg att 'dom tycker ju det här är
vackert!'
Vi tittar in i ett av kontorsrummen på Åberg
& Co. Det ser trevligt ut med alla böcker, med de
tunga mahognymöblerna. Men det är
förstås fejkat det också. Även brasan
som brinner är oäkta. Och visst kan man tycka att
ingredienserna till Lasse Åbergs karriär kan
tyckas väl aparta, men han gillar att flanera runt i
konsumtionssamhällets kitsch, att snoka runt i
tidningar, böcker, i musiken, att hela tiden fiska runt
i samtidsflödet. Resultatet blir osannolika
kombinationer av allsköns överblivna material,
motiv, symboler och annat bråte. Jag kommer att
tänka på hans 'varning för älg'-skylt i
form av handtuftad ullmatta, men den är lite
passé nu så här efter älgfebern.
-Det jag håller på med är ju hela tiden
grafiska lösningar, jag tecknar hela tiden, pennan
är min förlängda arm, utan den kan jag inte
tänka. Och jag har väl gjort över 205
litografiska upplagor, det är nog mer än vad Peter
Dahl har hunnit med.
Häromåret utlovade en han självbiografi,
eller vad han själv kallar för en
självbildografi över alla sina reklamuppdrag,
musse-prylar, filmer och annat. Men nu ler han
avvärjande, det lär inte bli något av den.
-Jag gör ju ständigt nya ting, och då
finns ju risken att något riktigt bra som inte kommer
med. Jag kommer väl likt en Matisse arbeta tills jag
ramlar baklänges och dör.
Publicerad i GP
UPP Tillbaka