Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Urbanism

Kultur och resor

Artikelarkiv


Lasse Åberg som formgivare

Av Leo Gullbring
Som om det inte vore nog med Stig Helmer på bio, reklamkampanjer, ny turné med Electric Banana Band, är Lasse Åberg också formgivare. Han har prånglat ut T-shirts och slipsar, och nu återfinns hans senaste tygmönster i tunnelbanans nya vagnar. Snart presenteras också två nya mattor.


Foto: Susanna Asklöf 

Adressen är Nybrogatan 31, strax intill Östermalmshallen. Tvärs över gården står det Åberg & Co, 2 trappor. Dörren är halvöppen, innanför skymtar djungel. Visserligen är grönskan fejkad, grönt papper hänger från taket, men bananerna är riktiga. Och som kontorsmiljö är det annorlunda så att det förslår. In kliver Lasse Åberg, hälsar lite försynt till höger och vänster. Han säger att det ser nog inte alltid ut så här. Jag kan ändå inte låta bli att fråga om det inte är svårt att bli accepterad i formgivarbranschen om man är så här 'oseriös'? Eller är hans mångsyssleri kanske en förutsättning för att lyckas, att han inte tar sig självt på för stort allvar?

-Jag har ju inga revir att pissa in. Jag vill göra grejer som är kul. Jag kommer ju snett utifrån i alla lägen, även i rocksammanhang och när jag gör film. Samtidigt tar jag själva proceduren på största allvar, jag vill att det ska bli bra, en kul matta eller en kul textil.

Han skrattar lite försiktigt, nästan blygt. Men det är väl hans vanliga understatement. Varken musiker, formgivare, konstnärer eller filmare vet var de ska placera Lasse Åberg. Hans idéådra rinner aldrig torr, men knappast att han skulle bli en av dem. Visserligen har han en fyraårig Konstfacksexamen från sextiotalet bakom sig, men som en riktig postmodernist kan man ju knappast tänka sig honom inordnad i formgivarnas svårmodigt svartklädda led.

-Den skandinaviska designens styrka ligger ju i en slags renhet, men ibland är det väl asketiskt, det blir för kallt och det når väldigt få människor utanför det smakeletistiska gänget. Jag vill ju få fram ett litet leende, först hos mig själv och sedan hos andra...

- Men jag gillar Jonas Bohlins matta, där han har ritat en skrynklig trasmatta ovanpå, och den där betongstolen han gjorde för några år sedan. Och jag gillar Ernst Billgren också. De har bägge ett sätt att närma sig det som representerar min barndomsmiljö, den miljö som jag hat-älskar.

Just den miljön utgör hans outtömliga rekvisita när han skapar nya lätt ironiserande objekt. Ta mattan 'Prize' i handtuftad ull, inspirerad av streckkoden på ett smörpaket. Eller 'Foxtrot', en dansant matta för de som tröttnat på att stå och skaka inför varandra. Och han berättar att hans begåvning upptäcktes redan när han var liten. Precis som idag satt han ständigt med pennan i handen och skissade. Visst var han oskolad, men så här efteråt kan han se på de gamla teckningarna att han hade en hygglig formkänsla. Och när han bara tio år gammal sade att han skulle bli reklamtecknare, sade farsan som var svarvare: "ja, dom tjänar mycket stålar".

-Jag trodde jag var ett geni bland medelmåttor. Men när jag kom in på Konstfack blev jag en medelmåtta bland massa genier. Det var en otrolig upplevelse att komma in i en miljö där man talade seriöst om form och bild. Det var ju inte så att man bara lärde sig teckna, utan man lärde sig se. Det har jag haft nytta av när jag har gjort mina filmer, jag har ju ägnat lika mycket tid åt bruna ankelsockor som åt hur man pratar, eller hur grupper av människor förflyttar sig.

Allt tal om mellanrum mellan en kropp och en arm, om konturer istället för linjer, gick rakt in. Sedan kan man ju säga att herr Åbergs analyser av människor mer liknar etnologers eller socialantropologers studier. Hur som helst understryker han att kunna se är en oerhörd tillgång, och om det är någon som kan det, så är det väl just han. Och jag vill väl mena att förklaringen är väl den att han inte vuxit upp med någon slags 'god smak'.

-Hemifrån hade jag ju med mig ett slags grundmurat kulturförakt, modern konst var ju ett skällsord. Lik förbannat hade vi tavlor på väggarna, kitschiga bilder. Jag tror att det mycket därför jag är förtjust i subkultur idag, den innebär en slags trygghet och hemkänsla för mig, du vet älgar i snö och sånt där...

-Jag kommer ihåg hur vi bodde grannar med en konstnärsfamilj i Waxholm en sommar , jag lekte med den killen i den familjen. Dom hade lagt upp något rostigt lås och ett halvt fågelägg på spiselhällen, och jag frågade 'varför lägger ni upp sånt skräp?' 'Vi tycker att det är vackert!', sa dom. Och då tänkte jag på morsans byrå, med den där fajanselefanten, och den där tranan i ebenholz, och jag insåg att 'dom tycker ju det här är vackert!'

Vi tittar in i ett av kontorsrummen på Åberg & Co. Det ser trevligt ut med alla böcker, med de tunga mahognymöblerna. Men det är förstås fejkat det också. Även brasan som brinner är oäkta. Och visst kan man tycka att ingredienserna till Lasse Åbergs karriär kan tyckas väl aparta, men han gillar att flanera runt i konsumtionssamhällets kitsch, att snoka runt i tidningar, böcker, i musiken, att hela tiden fiska runt i samtidsflödet. Resultatet blir osannolika kombinationer av allsköns överblivna material, motiv, symboler och annat bråte. Jag kommer att tänka på hans 'varning för älg'-skylt i form av handtuftad ullmatta, men den är lite passé nu så här efter älgfebern.

-Det jag håller på med är ju hela tiden grafiska lösningar, jag tecknar hela tiden, pennan är min förlängda arm, utan den kan jag inte tänka. Och jag har väl gjort över 205 litografiska upplagor, det är nog mer än vad Peter Dahl har hunnit med.

Häromåret utlovade en han självbiografi, eller vad han själv kallar för en självbildografi över alla sina reklamuppdrag, musse-prylar, filmer och annat. Men nu ler han avvärjande, det lär inte bli något av den.

-Jag gör ju ständigt nya ting, och då finns ju risken att något riktigt bra som inte kommer med. Jag kommer väl likt en Matisse arbeta tills jag ramlar baklänges och dör.

Publicerad i GP


UPP   Tillbaka

2001 Calimero