Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Urbanism

Kultur och resor

Artikelarkiv


Nordiskt ambassadsbygge i Berlin

Av Leo Gullbring
Ingen kan missa det nordiska ambassadskomplexet vid Klingelhöferstrasse i södra änden av Tiergarten. Ett grönt band välver sig runt Nordische Botschaftens sex små byggnader. Berlinborna har snabbt döpt det udda inslaget i stadsbilden till Die Schlidkröte - sköldpaddan.
  

Fram till de allierades bombningar år 1943 låg Sveriges och Finlands ambassader på klassisk ambassadsmark i centrala Berlin. Nu omfamnar den förpatinerade kopparfasaden en unik satsning. Aldrig någonsin tidigare har Norden genomfört ett gemensamt ambassadsbygge. Idéen ligger onekligen i tiden och är helt i linje med EU:s intentioner om transparens och samarbete över nationsgränserna.

Innanför glasportarna möter Felleshuset som oortodoxt nog är öppet för allmänheten med utställningar, konserter och snart också egen cafeteria. Byggnaden är ritad av det finsk-österrikiska arkitektparet Berger+Parkkinen som också vann den öppna tävlingen om planen för hela ambassadsområdet. De har skapat ett geometriskt tydligt stadslandskap, uppmjukat av den omgivande fasadens vindlingar runt den triangulära tomtens kvarlämnade träd.

Längre än till Felleshuset kommer förstås inte den tillfällige besökaren, men det är först innanför de nogsamt förslutna dörrarna som man möter de olika ländernas tydligt markerade identiteter. Ett enormt granitblock i tre våningars höjd utgör en av den norska ambassadens fasader. Det unga norska arkitektkontoret Snøhetta, som blev världskändisar efter att ha vunnit tävlingen om biblioteket i Alexandria, har låtit forsla ner ett 900 miljoner år gammalt stenblock till Berlin. Mot utsidan är monolitens ursprungliga ojämna yta bevarad, med spår av istidens glaciärer. Mot insidan har istället diamantsågen lämnat en nära nog helt jämn yta. Arkitekt Craig Dykers säger att det inte var något större problem att skära ur den 14 meter höga, 5 meter breda och nära nog en meter tjocka fjällväggen. Men trots att byggnaden är nära nog lika stor som den svenska, känns den betydligt trängre. Skälet är att man satsat på stora uteytor i form av öppna gårdar.

Den danska ambassaden är inte endast den största, på grund av Danmarks väl utvecklade handel med Tyskland, det är också den varmaste och mest oprententiöst gemytliga. Här har välrenommerade 3xNielsen från Århus satsat på att skapa en dialog mellan den yttre ärggröna kopparfasaden och den inre planen. Resultatet är två tunga volymer som ställda mot varandra skapar en dynamiskt och luftigt ljus lobby, öppen hela vägen upp till tak och korsad av lätta gångbroar. Den yttre volymens lätt lutade inre vägg böljar organiskt och är klädd med horisontellt lagda askträlameller. Innanför avslöjar sig ytterligare ett rum i form av en rubinröd loftgång som förbinder cellkontoren. Inredningen är precist utförd med bl a Arne Jakobsens lampor för Århus Rådhus hängande i tunna stålwirer och Poul Kjærholm-bord från Fritz Hansen.

Svenske arkitekten Gert Wingårdh säger sig ha inspirerats av Bernini till en nära nog barock inredning. En spiralformad trappa i betsad björk välver sig upp i svepande linjer i hela byggnadens höjd och känns som ett välformat musikinstrument. Istället för det sedvanligt vita, kantiga svenska har Wingårdh satsat på varma, sensuella färger, med caféet i mitten,det är ju där svenskarna arbetar som bäst, menar han. Den ärggröna ytterfasaden går igen i små inläggningar i det exakta snickeriarbetet, även inne i hissen. Fasaden mot Norge består grovt huggna överlappande skivor av svart diabas, en allusion till bergiga gränstrakter, medan fasaden mot Finland är klädd med kalksten från gotländska Norrvange. Det avlånga, smala konferensrummet invid entréen avgränsas av en Richard Serra-liknande form som punkteras av en pelar på utsidan. Här är det lite James Bond-känsla med en 2,5 ton tung dörr upphängd på en dold axel, men formerna blir tillsammans med Mats Theselius’ spretiga stolar alltför många för en i övrigt så precist formad volym. En oförlåtlig fadäs är också att Wingårdh inte fått uppdraget att göra kontoret, dessa har White Arkitekter lämnat oinspirerande vita.

Finlands ambassad är betydligt mer sparsmakat spartansk. Den unga, okända arkitektgruppen Viiva arkkitehtuuri Oy vann, till skillnad från vad som är fallet med de andra ambassaderna, i en öppen tävling. De har satsat på få och tydligt markerade material. Möjligen är resultatet lite väl kalt och mörkt i sin skulpturala perfektion, men Silja Rantanens färgstarka tavla i lobbyn lyfter effektivt miljön och förstärker det nästan sagolikt mystiska. Åtskilliga referenser till finnarnas nationalepos Kalevala återfinns i både små citat och i en rönn planterad på andra våningen. Till det yttre är fasaden asketiskt stängd, men de liggande trälamellerna är ställbara, och hela byggnaden lyser vackert i skymningen.

Även Island finns på plats med en liten byggnad av Pàlmar Kristmundsson. Betongen är skickligt gjuten, med en korrugerad form. Men även om lavastenen förmedlar känslan av Islands vilda klimat, förtar den ambassadens i övrigt abstrakta uttryck med de röda lamporna som ska ge känslan av kokande lava.

Det paradoxala med Nordische Botschaften är att den slutna ambassadsmiljön blivit en succé nära nog i klass med Reichstags glaskupol. Die Schlidkröte visar med all tydlighet att även vår tid förmår prestera god arkitektur, helt i motsats till den ’kritiska rekonstruktion’ som Berlins stadsplanerare och politiker förordar och som resulterat i en mängd ointressanta nyklassicistiska pastischer. Turligt nog är ambassadstomter fredad mark som ger fritt spelrum för egna initiativ. Här kan den nordiska arkitekturen ifrågasätta och berika den tyska huvudstadens i övrigt alltför konservativa arkitektursyn.
UPP   

2001 Calimero