På möbelmässan i Milano 1997 staplade Ron ett hundratal specialtillverkade Tom Vac-stolar till en gigantisk totempåle. Som prick över i:et placerade han en digital display i den översta stolsryggen. Initiativet till det ironiserande designmonumentet kom från tidskriften Domus som förstås ville passa på att utmana och provocera.

-Vi tog fram stolen på bara fyra månader. Materialet är vakuumformad aluminium. Det tar tjugo minuter i 500 grader innan man kan gå igång med nästa stol. Det är alldeles för lång tid. Plastvarianten tar däremot bara 2 sekunder, så den har ett rimligt pris,

Fullskalemodellen var däremot gjord i glasfiber, lite på samma sätt som Gaetano Pesces plastprylar, med olika färger som blandas i olika konstellationer från ett exemplar till ett annat. Och det blev mer än bara en modell, som dessutom genast hittade vägen till designkonnässörerna. De kostar nu åtskilliga tusentals pund. Och trots att Ron har visat sig mer än kapabel att göra serieproducerade produkter, så har han en förkärlek för att göra objekt i begränsade serier. Han skyller det på lathet, han tröttnar helt enkelt. På årets Salone del Mobile var följdriktigt nog hans 16 stolskulpturer redan sålda innan vernissaget öppnade dörrarna.

Hebreiska skrivtecken

Ron gör stolar för att experimentera med nya material. Och han tycker uppenbarligen att det är kul. Men samtidigt finner jag något dystert vemodigt i det mörka stålet och de vridna formerna. Ibland minner dessa på avstånd rent kalligrafiska gester om hebreiska skrivtecken. Men han viftar bort det, säger han gör det för att det är kul, att han egentligen är ganska lat, men att ibland blir det bra. Själv tror jag att det finns mycket mer av, om än inte målbestämd, så inte desto mindre otyglad drift att söka något annat än det förutsägbart funktionella. Ser han sig själv verkligen som en designer?

-Jovisst, idag kan jag kalla mig designer. Men det är inte så att jag började med något program eller manifest. I just do it! Hemligheten är att inte ta sig själv på för stort allvar. Ju större insats man gör, desto större blir misslyckandet. Om du inte anstränger dig för mycket, då kan det bli okej. Jag har aldrig bestämt mig för något, jag har bara gjort det. Jag vill gå den enkla vägen...

Han står där och plirar, fingrar på sin hatt, den där rallarhatten i svart filt han alltid har på sig. Han viker ned den över öronen, över ögonen, tar av den, rätar ut den, formar den fram och åter, precis som sina designskulpturer. Ron, varför blev du designer?

-I don't know! Först gick jag arkitektskolan här i London, men det var inte riktigt min grej. Sedan hade jag plötsligt tjugofyra timmar på mig att lämna landet. Jag startade ett designföretag och fick stanna kvar...

Han berättar att han kom till London i början av sjuttiotalet från relativt enkla förhållanden i Tel Aviv. Familjen är dock lika kosmopolitisk som han själv. Modern är en talangfull konstnärinna invandrad från Bulgarien. Fadern är ryss, skulptör och fotograf. På Architectural Association i London gick han tillsammans med Nigel Coates, Peter Wilson och Zaha Hadid, alla idag kända arkitekter. Och med Archigram-veteranen Peter Cook som karismatisk lärare var det ingen som trodde på de modernistiska och klassicistiska dogmerna, alla visste att det krävdes något nytt och annorlunda.

-Det var ingen av oss som tog det här med arkitektur på allvar, alla pulade med något helt annat.

Inspirerad inspiratör

Ron viker ut hatten igen, tänder en cigarett och vill ha en öl. Han berättar att han underhöll polarna på partyn, spelade Dylan och blues. Snart nog insåg han att han inte var tillräckligt bra för att slå sig på en musikkarriär. Så han bytte Bob och Beatles mot Jean Prouvé, Marcel Breuer, Duchamp och Rauschenberg. Första stolen var just en ready-made, helt i Prouvés anda. En böjd metallram med en röd bilstol i läder från en gammal Rover. Modekungen Jean-Paul Gaultier kastade sig över första exemplaret och beställde fem till, hans trendkänsliga näsa sade honom att detta var helt rätt.

Precis som en annan av brittdesignens föregångare, Tom Dixon, gick Ron och rotade i containers och skrotupplag. Kan det här passa ihop? Hur upplever man de här materialen tillsammans? Måste en stol vara mjuk? Ron får sin öl, sveper den och torkar pannan med hatten.

-Genombrottet kom när en kille på Vitra ringde upp - och jag visste inte ens vilka de var - men de kände till mig, de hade köpt min Rover-stol till museisamlingen och nu ville de att jag skulle göra en stol. Så jag åkte ner dit och provade olika slags stålkvaliteter. De blev en slags blind-date med nya material.

Vitra hade just invigt sitt Frank Gehry-ritade stolmuseum. Rolf Fehlbaum var på jakt efter de inspiratörer som nu gjort Vitra till en av världens mest intressantaste möbeltillverkare. Och idéerna låg i tiden. Gehry själv arbetade med samma typ av naturinspirerade fria former för ett antal möbler till specialserien Vitra Edition. Och Ron lät sig inspireras av de nya materialen. Det första resultatet blev 'The Well Tempered Chair', en fåtölj i tunt härdat stål. Några år senare kom 'Schizzo', en, eller snarare två stolar, denna gång i björkplywood. De kan stå var för sig, eller glida in i varandra så att de blir ett enda objekt. Två blir ett, ett blir två: vackert, och inte helt opraktiskt. Men stålet var roligast, Ron berättar han blev helt såld på skärbrännare och svetsar. Här kunde han utveckla sina fritt böljande geometriska former, experimentera och improvisera.

Mer Sid Vicious och Mary Quant än Sottsass

Men det som skulle göra Ron känd och som numera försörjer hans kontor på Chalk Farm nedanför Belsize Garden, bland secondhandbutiker, tatuerare och piercing-ställen är 'This mortal Coil'.

- Jag ville ha en kontinuerlig hylla, så jag gjorde den här bokormen i stål och hade den på väggen hemma. Sen ringde jag Kartell en dag för fem år sen och föreslog att de skulle göra den i plast. De trodde inte alls att det skulle sälja. Men idag jobbar de i skift och producerar 100 mil hylla om året, det är av deras bästsäljare, och vårt kontor skulle aldrig gå runt utan den!

Men ibland blir det för bra. Hans geniala cd-ställ 'The Soundtrack' för Alessi slår inte. Ron begriper inte varför. Egentligen är den ett exempel på när design är som bäst. Den böjliga, självhäftande remsan kan klippas upp i valfri längd och levereras i ett snyggt cd-fodral. Den löser en uppgift utan att placera sig självt i blickfånget, och skiljer sig därmed väsentligt från Rons övriga designproduktion. Och kanske är det just detta som är problemet. Den är nästan helt osynlig i sin elegans.

Att börja med design i London i slutet av sjuttiotalet var väl egentligen helt fel. London var inte Milano. Få var särskilt intresserad av design. Men Ron var där, han ville var där, han trivdes där och istället för att referera till postmodernism och dekonstruktivism, lät han sig istället inspireras av en slags odefinierad punkinspirerad förstörelselusta. Fortfarande fanns det kvar utbombade hus från kriget, och Ron sticker inte under stolen med att han gillar rivningshus och de där enorma stålkulorna som demolerar dem i ett moln av damm.

Allt gammalt skulle ifrågasättas, man tog vad man fann och gjorde nytt. Och Ron kan fortfarande sin Dylan, han har genast ett favoritcitat från hans sånger till hands : 'to live outside the law you have to be honest'. Placeringen av Rons studio vid Covent Garden gav honom också all uppmärksamhet han kunde begära, samtidigt som han hela tiden var han tvungen att visa upp nya saker. Och idag tror många att det just är Ron och hans brittiska kollegor blir de som tar över efter Sottsass, Castiglione, Mendini och de andra italienarna.

-Det är alltför många som tar sig själva på för stort allvar i den här branschen, samtidigt är det för mycket hype. För mig är utmaningen med design att få saker och ting att göra det jag vill att de ska göra...

Ron avslutar aldrig en mening helt, det finns alltid en fortsättning någon annanstans. Och häri ligger hela hans utmaning av designetablissemanget. Ta hans B.O.O.P - Blown Out Of Proportion - som visades upp på Milano-mässan i fjor. Visst passar de här frysta kvicksilverformerna eleganta överklasshem, men samtidigt minner de om virtuella skepnader, om utomjordningar som i någon Terminator-film, de är subtilt provocerande, inte minst med tanke på att detta är industriella material tämjda med fantasifullt hantverk. Möblerna gränsar hela tiden till det skulpturala, det rent konstnärliga, till att vara något helt annat än det annars så dominerande funktionella eller ytligt formmässiga. Inspirationen finner Ron mer eller mindre medvetet i stilhistorien, även de modernistiska klassikerna dyker upp här och där, men mest kommer jag ändå att tänka på barock och jugend, möjligen med ett stänk surrealism.

Nihilistiskt speglande ytor

Jag råkade Ron i ett obevakat ögonblick inför öppningen av utställningen B. O.O.P. Där stod han och polerade och polerade. Jag kommer inte ihåg om det var ett bord, en stol eller en skulptur. Men det glänste som en repfri kofångare, speglande världen omkring, speglande sig självt. I ögonnivå svävade Ingo Maurer tunna spröda papperslampor, en kontrast mot Rons till synes så tunga skulpturer, trots att de faktiskt var blåsta i aluminium.

Och det är något i hur han behandlar sina möbelskulpturer, det är som om de vore gammal chevor. Och jämförelsen haltar inte, det är bara ännu mer av samma flytande former, samma fria formspråk, samma 'American streamline design'. Men Ron vill gå längre, han vill nå utöver den blänkande ytan, han vill fånga objektet i sig självt. Istället för att speglas i en spegel, speglar och dubblerar det världen och sig självt i sina egna böljande former.

Men allt är inte perfekt, Ron är ingen modernistisk minimalist som skriver under på devisen 'less is more'. Här återfinns ibland små deformationer, obehandlade övergångar mellan en stålyta och en annan, oslipade svetsfogar. Eller så är det mörkt målade urgröpningar med dovt mörka skuggor. Och dessa defekter accentuerar det spegelblanka, de blir i all sin nihilistiska ofullkomlighet det som fullkomnar den i förstone så perfekta spegelytan. De gör att de skinande objekten aldrig blir lika eleganta som de omgivningar de placeras i, där finns hela tiden ett kittlande uppror, en protest mot det högborgerliga, mot dem som lägger ut hundratals tusen för att köpa Rons möbelskulpturer redan innan de är färdiga.

Jag kommer att tänka på filmen Place Vendôme som gick på bio helt nyligen. Regissören Nicole Garcia målar med mörka, otydliga penseldrag upp ett litet franskt mästerverk av idel såpa-ingredienser, en förtätad stämning av kärlek och svek i juvelerarbranschen. Catherine Deneuves kvinnoporträtt är ett av hennes bästa någonsin. Men när hon visar upp sina diamanter är det ingen som bryr sig, de är alltför perfekta, deras briljerande skönhet är alltför fjärran livets förförande ofullkomligheter. Jag tror Ron gillar filmen, han excellerar ju i denna kontrast mellan perfektion och deformation. Se hans 'Tinker Chair' från 1988, en stol i rostfritt med knögligt glittrande yta efter att han bearbetat den med en mjuk hammare. Och sedan polerar och polerar han för att upphäva ytans egen närvaro, tills det upplevelsen blir som ett ut- och invänt kalejdoskop.

Men det konstnärliga står inte i motsättning till det funktionella, till det ergonomiska. En del av hans stolar anpassar sig förvånansvärt bra efter människokroppen, och här är det inte att fel på inspirationen från Gaetano Pesces sextiotalsidéer om möbler som formar sig direkt efter brukaren. Andra stolar får man själv anpassa sig till, det är ibland lite av samma känsla som när man var liten och försökt hitta en bekväm ställning uppklättrad på någon gren i favoritträdet. Då blir istället möbeln en aktiv part som får rent subjektiva kvaliteter.

Läs mer om Ron Arad i Deyan Sudjics just utkomna monografi, utgiven av Thames & Hudson

Publicerad i GP