Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Asymptote

Av Leo Gullbring
Redan 1984 profeterade William Gibson med sin bok ’Neuromancer’ om en framtid där ’the net’ förvandlas till en virtuell verklighet. Men på arkitektbyrån Asymptote nöjde man sig inte med att läsa boken. Efter att nyligen ha gett New York börsen ett helt nytt digitalt ansikte, är man igång med att skapa ett virtuellt Guggeinheim-museum.


   

— Du behöver slips och en kavaj om du ska gå ut i börssalen! Låt se, du kan ta den här blazern, och här har du en slips. Kan du inte knyta den?

Nej, det kan jag inte. Och inte heller någon av de äldre män vi möter i korridoren högst upp i börshuset på Wall Street, de säger att deras fruar gör det åt dem. Men där är en kvinna med extremt röda läppar, hon vet hur man gör. Och så ner i hissen och ut på börsgolvets kaos. Aktiemäklarna river lappar, klottrar frenetiskt, skriker, spejar likt nervösa vårfåglar medan kurserna rasar upp och ner på dataskärmarna. Det är rörigare än vad jag har sett på teve. Och det är ändå en lugn dag, försäkrar mig Anne Allen som är en av de mer erfarna avdelningscheferna. Hon tar mig med till ett lugnt hål mitt i detta inferno, här är istället väggarna fyllda av stora skärmar som visar blå cylindrar som i sakta mak vrider sig runt.

— Det här är något helt annat, det här är vår virtuella börs, här kan vi få en helt annan överblick över köp- och säljkurser, och kursutvecklingen. Det du ser är olika branschgrupperingar och om du pekar på det företag som intresserar dig så öppnas det, du får tillgång till företagsinformation av olika slag, du kan också gå in och skärskåda handeln på olika nivåer. Dessutom slår systemet larm om det något onormalt är på gång.

Och det är förstås så här aktiemarknaden ska visas, helt igenom visualiserad med en tydlig ikonografi, fjärran abstrakta siffror, plus- och minustecken. Företagen byter färg alltefter hur kursen utvecklas. Genom att peka tar jag mig in djupare och djupare in i den tredimensionella cyberrymden. Det går att dra ut delar av börsmarknaden, man kan ställa olika kursutvecklingar mot varandra, jämföra branschindex, analysera dem utifrån olika kriterier, genomföra videokonferenser. Anne E Allen berättar att systemet är förberett för Virtual Reality. Med digital hjälm, handskar och andra prylar ska man kunna flyga in i en helt igenom grafisk representation av börsen, men än så länge nöjer man sig med denna enklare version.

— Överskådligheten har blivit helt annorlunda med det här systemet. Målet har varit att snabbt och enkelt kunna fokusera på det väsentliga. Och börsmäklarna vill bara ha mer och mer. Och det är just användarvänligheten som varit utgångspunkten, nu kan man snabbt zooma in och ut i realtid, utan att behöva slösa tid på att leta i obskyra databaser. Och när vi bygger ut själva börsen nästa år, kommer den här avdelningen bli ännu större.

Det var i science-fiction författaren William Gibsons ’Neuromancer’ som termerna cyberspace och Virtual Reality dök upp för första gången. Men då var det en dröm om framtiden, nerskrivna på en simpel skrivmaskin, idag har hans framtidsvision blivit verklighet. Eller kanske ska jag kalla det för cyberverklighet. Jag lämnar in lånad kostym och slips, och vandrar sakta uppför Broadway. Omkring mig reser sig skyskraporna, den ena högre än den andra. Men de imponerar inte längre, The Virtual New York Stock Exchange är bara början för den virtuella arkitekturen. Eller är det ytterligare en av IT-världens uppblåst modeflugor?

Asymptote håller till uppe vid SoHos fashionabla modehus och caféer. Arkitektbyrån drogs igång av Hani Rashid och Lise-Anne Couture för tio år sedan med ett överdådigt grandiost dekonstruktivistiskt projekt för Los Angeles. Men ’The Steel Cloud’ lär nog aldrig bli mer än tidningarnas stora rubriker. Istället har karriären som cyberarkitekter visat sig betydligt mer lukrativ. Den virtuella aktiebörsen blev genombrottet och Hani Rashid förklarar att han till skillnad från mig blivit så illa tvungen att lära sig knyta en slips, gång efter gång ska han föreläsa för IT-världens höjdare.

— Fick du se börsledningens nya cyberrum? Jag kallar det för finanstemplets heliga hjärta, vi har formgivit det på samma sätt som den virtuella cybermiljön, med runda, flytande former, det är inte helt annorlunda barockens Borromini.

Hani Rashid klickar sig fram i betaversionen av Virtual Guggenheim på datorn, kontorets senaste och mest prestigefulla projekt. Sågar och borrar surrar i bakgrunden, modellverkstaden arbetar för högtryck, även den behövs i cyberrymden. Tvärs över gatan hålls vernissage på ett av Manhattans populäraste gallerier. För Hani Rashid handlar det om mer än en rent grafisk framställning av vad som döljs i datorvärlden. Virtual Guggenheim ska bli mer än en digital kopia av de olika muséerna, det är en prototyp till framtidens museum, ett helt nytt sätt att visa konst.

— Vi vill skapa ett helt nytt arkitektoniskt paradigm. Den nya digitala konsten, mediakulturen och Internet ryms inte inom de traditionella utställningssalarnas begränsade ramar. Media, teknik och information är de parametrar som skapar framtidens musei-rum. Men jag vet inte om det handlar så mycket om en ny typologi, snarare är det en arkitektur som bygger på förändring och rörelse, som integreras med ny teknik, där informationstekniken skapar nya rumsliga former som ständigt muterar och förändras.

När Guggenheims Thomas Krenz fick idéen till Guggenheim Virtual Museum, tog sig Hani och Lise-Anne en titt på deras fyra muséer. De lovade beställaren något helt annat, ett museum för webb-baserad och digital konst, en avspegling av IT-teknikens roll i vår samtid. Och här dyker cylindriska lätt deformerade former upp på skärmen. Det påminner om Frank Lloyd Wrights vita spiral uppe vid central Park, Gehrys Bilbao, och även Peggy Guggenheims villa vid Canal Grande i Venedig. Men formerna är något mer, de lever sitt eget cybergenererade liv, de ska leda in till konsten. Och även om Frank Gehry arbetar med samma fria former, så menar Hani Rashid att han tillhör den gamla generationen arkitekter.

— Bilbao-muséet är nittonhundratalets sista arkitektoniska storverk, samtidigt är det ett tydligt slut på det modernistiska projektet. Där finns visserligen en avsiktlig upplösning av gränsdragningen mellan konst och arkitektur, mellan var Richard Serras skulptur slutar och var Gehrys omslutande skal börjar. Men trots att de vita väggarna är komplext vridna och veckade, är de inte desto mindre gammaldags vita monumentala. Muséet har alla de klassiska ingredienserna med en stor entréehall på marknivå, pelare och annat. Det välkomnar inte de nya konstformer som skapas i digitala media, på Internet, i reklam, i hela denna starkt visualiserade mediekultur. Vår utgångspunkt är inte det fysiska rummet som sådant, utan hur vi relaterar till varandra och arbetar tillsammans ute i samhället.

Polissirener hörs utifrån gatan. Sorlet stiger upp från Broadways myller av liv. Och Hani Rashid är överens om att New York är det närmaste man kan komma en cyberverklighet, här är allt artificiellt, en stad helt igenom skapad av människan. Men jag kan inte låta bli att invända att en virtuell arkitektur ändå saknar det som stimulerar våra sinnen, kontakten med material, lukter, konstverkens textur.

Å andra sidan inser jag att ett virtuellt museum har uppenbara fördelar. Man slipper alla köer till biljettkassor, till toa, till restauranger. Och den idag något lugnare fluxus-konstnären Nam June Paiks elektroniska konst lär nog komma till större rätt på nätet än den rätt så beskedliga utställning som just nu fyller Guggeinheims rotunda. Hani Rashid har själv fått dra på sig kuratorsrollen när han ger sig i kast med att formge Paiks virtuella installation, men han är övertygad om att han kan skapa en djupare virtuell orkestrering av ljud, tid och rum än vad som visas uppe vid Central Park. Tanken är att konstnärerna ska kunna göra egna plug-ins. Och frågan är om inte detta är det mest revolutionerande med Guggenheim Virtual Museum. Det gängse musei-rummet är knappast den ideala utställningsformen för nutida interaktiv konst. Och här tar man också fatt i den postmoderna konstkritiken, där mötet mellan verk och åskådare står i centrum alltsedan Duchamp. Och även om man lär springa på svåra copyright-problem, så tror Hani Rashid på en framtida konstmarknad där man säljer konstnärers webb-installationer.

— På sätt och vis är idéen om ett virtuellt museum en kritik av hur de traditionella muséerna har institutionaliserat konsten och fjärmat oss från själva konstupplevelsen. Om det är något museiledningarna har glömt så är det vad människor ser och upplever. Trots att den digitala nät-konsten bara är i sin linda så har den stora möjligheter, istället för dagens gravkammare över konsten kommer vi att kunna se konstverk visas samtidigt som de skapas.

Asymptotes arbete är ett konkret exempel på en av den samtida arkitekturens mer experimenterande trender. Och även om arkitekter som Steven Holl och Peter Zumthor kan tyckas representera en återgång till det rent fysiska i en tid av alltför mycket digitalt, så ifrågasätter även de den traditionella modernistiska arkitekturen. Hani Rashid och kollegor som Gregg Lynn och Neil Denari går dock betydligt längre. De ger sig i kast med den utmaning futuristerna ställde konsten inför i början av seklet, och som arkitekterna aldrig riktigt antog, att ifrågasätta och undersöka vår upplevelse av både reella och virtuella verkligheter. Själv menar jag att det här finns en rent metafysisk dimension, att upplysningstidens avskiljande av kropp från själ inte är relevant på Internet, där finns inga fysiska lagar, inga fysiska begränsningar, där kan en ny typ av verklighet skapas som en själen och kroppens gemensamma arkitektur. Hani Rashid skrattar och håller med, men säger att de orden får jag själv stå för.

— Jag är mer intresserad av vad detta kan få för återverkningar på vår rent fysiska verklighet. Om arkitekter som Rem Koolhaas och Peter Eisenman angrep den funktionalistiska doktrinens oförmåga att ta hänsyn till människans mer omätbara behov, så är jag intresserade av att gå vidare, att ta utgångspunkten i IT-samhällets utmaningar, hur den tekniska utvecklingen, hur politiska och sociala förändringar påverkar våra beteendemönster. Jag vill se hur det virtuella och reella kan sammanflätas i ett enda nu.

Läs mer om virtuell arkitektur i Peter Zellners ’Hybrid Space - New Forms In Digital Architecture’, utgiven på Thames & Hudson. På nätet finns www.asymptote.net, www.guggenheim.org/virtual samt www.understandingusa.com

’The Worlds of Nam June Paik’ visas på Guggenheim fram till slutet av april.

UPP   Tillbaka

2001 Calimero