Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Urbanism

Kultur och resor

Artikelarkiv


Bang & Olufsens nya huvudkontor

Av Leo Gullbring
Bang & Olufsens nya huvudkontor i nordjyska Struer tycks inspirerat av en BeoVisions sparsmakade elegans. Arkitekt Jan Søndergaard på KHR AS sticker inte under stolen med att ha eftersträvat samma moderna perfektionism. Och det är egentligen bara fjärrkontrollen som saknas.



Redan när jag stiger mig på tåget vid Hovedbangård i Köpenhamn är känslan en annan. De danska IC-tågen har rymliga säten och inga resenärerna äter osigt käk ute i kupéen. På X2000 har däremot SJ krympt bort restaurangvagnen, trots att man av gastronomiskt outgrundliga skäl ändå erbjuder sex sorters vin och skryter med mästerkockar. Skillnaden är lika markant som i radioaffären, en B&O produkt är mer än rent funktionell, den svarar också mot våra emotionella behov. Dessutom har DSB i demokratisk anda försett varje sittplats med ett el-uttag, i Sverige tycks SJ tro att endast de som åker förstaklass har råd med en laptop. Och så har vi förstås en medelålders dam som går runt med en liten vagn och säljer kaffe, tidningar och smågott.

Väl avstigen i Struer kan jag dock konstatera att denna nordjyska by inte lever upp vare sig till moderna tåg eller som hemstad för B&O. Den gamla staden vänder ryggen mot Limfjorden, och mycket mer begivenheter än en øl på Den Glade Pingvin står inte att bjuda. Mest iögonfallande är en trappa som leder upp i grönskan mittemot kyrkan. Vita identiskt lika kors över stupade tyska soldater och icke namngivna flyktingar. B&O som startade här 1925, fick fabrikerna sönderbombade i kriget, men de återuppbyggdes så gott som omedelbart. Jag promenerar upp till Peter Bangs väg i skymningen och möter ett stort, mörkt fabrikskomplex. Det var alltså härifrån min mors stereo kom, en vacker radioförstärkare i trä med inbyggda högtalare, och en formidabelt funktionell skivspelare. Enkelheten och formsäkerheten utvecklades sedan ännu mer under Jacob Jensen. Nästan allt doldes under tunna aluminiumpaneler. Tänk om B&O hade formgivit våra datorer, då hade vi säkert sluppit dessa beigea lådor vars formgivning helt förtar tjusningen av den digitala tidsåldern.

Det är alltså inte att undra på att B&O är Struers stolthet. Tidigt om morgonen åker jag upp med arkitekt Jan Søndergaard till det nya huvudkontoret. Entréen ligger också den diskret dold. Och den slutna fasaden i isländsk basalt är nog så hemlighetsfullt avvisande, vilket dock förklaras av att den gömmer på den numer så viktiga marknadsavdelningen. Entréehallen välkomnar dock med en rejält tilltagen takhöjd, vida trägolv och på danskt manér noggrant detaljerade material utan störande installationer. En rad BeoCenter AV5 står uppställda som i en underfundig videoinstallation, och denna B&O:s senaste teve-apparat är nog så arkitektonisk i sig själv. Bildrörets djup förminskas effektivt med en smäcker ram, och med snurrstativet blir en annars så svår hörnplacering självklar. Den nya byggnaden tvekar inte att ta sin utgångspunkt i B&O:s produkter, men det är inte till att tvivla på att Jan Søndergaard haft helt fria händer.

– Vi har skapat ett mycket emotionellt hus som bryter med den hierarkiska rumsuppdelningen man annars brukar. Det handlar hela tiden om hur ljuset lyser upp de olika ytorna, hur naturen bemäktigar sig interiören och hur interiören går i samklang med exteriören. Och här ser du ju hur vi tagit vår utgångspunkt i B&O:s egen filosofi, samtidigt har byggnaden fått dem att omvärdera sin egen framtidsstrategi.

Landskapet spelar en avgörande roll för den U-formade byggnadens placering. Vi befinner oss i själva huvudbyggnaden som avslutar fabriksområdet och förankrar nybyggnationen i B&O:s egen arkitekturhistoria. Den nästan helt inglasade gången över till kontorshuset går parallellt med marknadsavdelningens slutna, men samtidigt sammanbindande volym, lite som en BeoVisons svarta panel, som gömmer den elektronik man helst inte ska fingra på.

Kontorsbyggnaden ser ut att sväva fritt från marken, uppburen på så få stödpunkter som möjligt. Ett noggrant avvägt trolleri som tillåter det mjukt grönskande landskapet att fritt bölja fram till huvudbyggnaden. Men trots att den minner om Le Corbusiers Schweiziska paviljong i Paris, förnekar den samtidigt alla modernistiska principer om vad som är buret och vad som bär. Tegelytorna förstärker än mer känslan av tyngd, och man kan ju undra om de murat uppifrån och ner eller tvärtom. Likaledes återfinns stålbalkar som inte tycks uppfästa någonstans. Det är inte utan att Magrittes drömska konst fungerar bättre som referensram när form kämpar mot materialitet. Och problematiken är något av densamma som när Jan ritar på B&O:s butiksytor. De transparenta materialen skapar en utmärkt bakgrund, men varför projicera bilder från Blade Runner, vad har denna dekonstruerade, fragmentariska framtidsdystopi med B&O:s perfektionism att göra? Den enda produkt jag kan finna som är riktigt futuristisk är BeoSound 9000, cd-spelaren som istället för att dölja exponerar 6 cd-skivor, en av dem snurrande för fullt.

Samtidigt skapar de här utblickarna mot byggnaden en alldeles särskilt speciell dynamik, och gör att byggnaden växer och effektivt kommunicerar med alla sina olika delar.

– Som liten tillbringade jag ofta sommarlovet på fars släktgård sydpå, jag var så fascinerad av den trelängade gårdens stora gårdsplats, hur man ropade, vinkade över den, hela den här visuella kontakten. Den här byggnaden är något av en parafras på den gården.

– Den här lättheten tycker jag själv påminner om renässansen. Då arbetade man med tunga material, man hade ju inga andra, samtidigt gjorde man stora portaler och valvbågar vilket gjorde att det tunga upplevdes som fantastiskt lätt.

Jan talar om en humanistisk arkitektur, i andra sammanhang hör jag honom tala om nymodernism. Medan vi går uppför trappstegen i klar- och mattglas, upp i kontorsbyggnaden, tänker jag att han är en representant för en inte helt oproblematisk arkitektursyn. Hans arkitektur delar B&O:s strävan efter det perfekta, efter det skinande rena med klart åtskilda ytor och förvisso emotionellt stimulerande material. Precis som i B&O:s reklam för ’A life less ordinary’ så erbjuds här en alldeles särskild livsstil. Men det är ett nog så krävande påbud att leva upp till. Personalen verkar inte känna sig helt tillfreds. Varför är auditoriet utan dörrar, är inte arkitektens påbud om kontakt mellan alla ytor lite väl drastiskt? Och alla dessa glasytor man ska gå på, bär de verkligen?

– En av grunderna till att vi arbetat med glaset är ta ner himlen, och det är ju helt gjort på glasets premisser, de här trapporna är inte alls så dyra som de ser ut att vara.

Strax innan, när vi gick i korridoren uppe på den motsatta sidan, vid auditoriet, kände jag mig nästan helt upplöst av allt filtrerat ljus från både ovan och från sidorna, utan någon fast känsla för vad som är golv, vad som är tak. Här har Jan tagit ut svängarna betydligt mer än i det kritikerrosade huvudkontoret för byggföretaget Pihl & Søn i Lyngby utanför Köpenhamn. Förkärleken för trä, glas, slanka konstruktionselement, liggande fönster med stålramar, isländsk basalt går igen.

Men det rent visuella tar överhanden återigen i kontorsbyggnaden där de öppna rummen formligen badar i ljust, helt genomlysta från bägge hållen. Personalen är rent ut sagt förtjust i att kunna vända blicken från datorn ut mot fåren. Men dataskärmarna är inte lätta att läsa av, reflexerna dansar runt helt vilt. Och Jan erkänner att de är ett problem som man nu försöker åtgärda samtidigt som ett irriterande väggläckage ska tätas. Problemet är att en så pass heroiskt högtidlig arkitektur inte tål några misstag, de tjocka silikonfogarna är lika tydliga som en rispa på en Beo-panel. Det är svårt att vara förlåtande inför en så icke-förlåtande asketiskt perfekt arkitektur. Men visst är det vackert, få kontorsmiljöer lever upp till denna standard. Lådorna under de sparsmakat minimalistiska skrivborden glider ljudlöst ut och både ventilation, värme och kyla ligger skickligt gömt under golvet.

– Vi har själva ritat bord och hyllor, idéen var ju att ta bort skiljeväggarna, att undvika kontorsmoduler. Och borden påminner om arbetsbänkarna i verkstäderna, de definierar ett rum, de är gjorda av trä. Och som du ser har vi en platta här där man kan fästa alla sådana där personliga ting som fotografier på barn och hundar, så slipper vi allt kludd.

Varför de inte har några arbetslampor? Jo, det är tänkt att den här väggmonterade lampan ska reflekteras ner från taket, men det räcker visst inte helt, så vi ritar just nu på en lampa som kan resa sig upp när den tänds.

Jan visar hur man kan skriva på hyllorna skjutbara dörrar, och berättar samtidigt att han gjort vad han kunnat för att förhindra personalen att sätta upp växter, nog räcker väl landskapets grönska? Och hans vakande öga är inte missta sig på. Kanske är det också vad B&O kräver. Det nya huvudkontoret passar nog så väl tillsammans med B&O:s uttalat klassicistiska modernism, och kommer väl tillpass i ledningens arbete med att integrera marknadsföring, design och teknik.

UPP   Tillbaka

2001 Calimero