Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Urbanism

Kultur och resor

Artikelarkiv


Berlin - Stockholm, Inverterad Arkitektur

Av Leo Gullbring
Berlin fortsätter bygga den nya huvudstaden. Men det är långt ifrån någon visionär arkitektur som uppförs. Snarare är det ett nytt ’gammalt’ Berlin som byggs, en ängsligt tillbakablickande arkitektur. Staden anlitar världens bästa, och dyraste, arkitekter för att sedan göra allt för att de inte åstadkommer annat än andraklassarkitektur. Några har givit upp på förhand, som till exempel Richard Meier. Han surnade till över Berlins tidigare stadsbyggnadsdirektör Hans Stimmanns maktfullkomlighet: ’Vill ni ha en artonhundratalsarkitekt, skaffa då en en artonhundratalsarkitekt!’



Frank O Gehry har valt en annan väg. DG Bank vid Pariserplatz är en inverterad arkitektur. När arkitekturen inte får uppröra, när klassicistiska fasadkulisser är legio, då gömmer Gehry undan sina organiska former. DG Banks fasad är konservativt diskret, men långt ifrån intetsägande med sitt tydliga rationalistiska uttryck. Men det är insidan som överraskar. Inne i entréen möts jag av ett böljande glastak som slår upp som en våg och täcker det undre planet. Det motsvaras av ett lika böljande filigranmönstrat tak, som avslutar det sex våningar höga inre rummet. Gehrys tour de force ligger däremellan, själva fisken, en stor konferenssal som är en skulptur i sig, och som lär kosta därefter, nära nog 28 miljoner tyska mark. Utgångspunkten är ett aldrig realiserat projekt, som Gehry hållit vid liv för att utveckla sina fria former. Men hellre hade jag sett ’Lewis-house’ byggt i staterna, än denna inverterade arkitektur.

Pariserplatz, strax intill Reichstag, vid Unter der Lindens västra ände, är bara ett i raden av exempel på hur man försöker styra arkitekturen. Stimmanns begränsningar är stenhårda. Staden föreskriver fasadmaterial, mängden glasytor, anger takfotshöjder. De två bankerna signerade Josef Kleihues är lika intetsägande utslätade som den bleka kopian av gamla hotell Adlon. Och det är just Kleihues, en gång mannen bakom det radikala bostadsbyggnadsprojektet IBA, som föreskrivit denna så kallat ’kritiska rekonstruktion’ av Berlin. Den innebär att Berlin, istället för att ta chansen och bygga för framtiden, har föresatt sig att vrida tiden tillbaka. Men till vad kan man undra, få europeiska storstäder kan visa upp en mer splittrad historia än just Berlin. Stadsmönstret, enskilda byggnader, kvarlämnade tomrum vittnar alla om olika regimer, om olika krig, om stadens fragmentariska förflutna. Den hitkallade gräddan av det internationella arkitekturavantgardet har fått nöja sig med att uppföra monument för makten, eller som vid Friedrichstrasse och Potzdamerplatz, monument över en alltmer invaderande kommersialism. Den tyska huvudstaden har gått miste om ett gyllene tillfälle att uppföra en vår tids arkitektur, med ett udda undantag i Daniel Libeskinds Jüdisches Museum.

Känns tongångarna igen? Är detta inte samma retrofixerade nostalgism som frodas här hemma i Sverige. Efter att ha besökt Berlin tar jag tåget tillbaka till Stockholm. Jag har Daniel Libeskinds bittra kritik i färskt minne: ’Man kan inte gå tillbaks i tiden genom att trycka på en knapp. Då är att göra historia till kitsch. Tristess är det byråkratiska resultatet av vad planerarna ville kommunicera: makt och ordning, ett nytt ’gammalt’ Berlin.’ Utanför tågfönstret skymtar faluröda hus, en klunga medelålders kvinnor väntar på en buss, vackra hus och fula hus. Livet går sin gilla gång i långsamt tempo, fjärran världens hektiska metropoler. Men inte i Stockholm. Där lider man av mindrevärdeskomplex och har ambitioner att bli internationella.

Trafikstockningarna är numer av samma klass som i Paris och Rom. Och utan att tveka säljer politikerna ut allmännyttan i enveten nit, i förhoppning att förverkliga något gammalt partiprogram fyllt av managementfraser. Men det handlar förstås om att på ett ovanligt oförtäckt sätt köpa väljarnas röster. Målet är att innerstaden ska bli lika dyr som London, som Manhattan. Och vem vill väl säga nej till någon miljon, även om man vet att detta är medborgarnas egna kommunala kapital, till oöverskådlig skada för stadens framtid. Ett smakprov på hur långt det kan gå var Kinneviks föreslagna annekterande av Gamla Sta’n till nyår, hördes här några protester från politikerna mot detta, om än tillfälliga privatiserande av det offentliga rummet?

Sent omsider smyger sig den postmoderna arkitekturen in, men inte i form av eklektiska stilövningar, utan som yta. Sergelbiografen, S:t Eriks, Kungsträdgården, Waynes cafée, listan är lång och gemensamt är att allt försöker föreställa något annat. Pasticher på tjugotalsklassicism, på funkis, på USA. Att allt fast förflyktigas och ständigt förändras må vara modernismens devis, men utan visioner göre sig revolutionerna inget besvär. Och jag undrar varför? I Berlin är målet att skapa en attraktiv image för turism, som samtidigt uttrycker det nya Tyskland. Men i vår egen lilla svenska huvudstad? Hans Stimman känns igen i stadsbyggnadskontorets enväldiga smakdomare Alexander Wolodarski och Jan Inge. Är det ängsligheten inför millennieskiftet som gör att man vill gå tillbaks hundra år, till ett slags Söderbergskt och Strindbergskt Stockholm (som författarna själva aldrig skulle känt igen sig i)? Eller är det modernismens okänsliga härjningar i Klarakvarter och i miljonprogramområde som förskräcker? Eller har det moderna projektets historielöshet fått sig en backlash i form av en överdos retronostalgi?

Nere i Lund träffar jag den amerikanske arkitekten Lebbeus Wood, en syntes av Robert Crumb och Piranesi, eller varför inte en sentida ättlig till arkitekturfuturisten Antonio Sant’Elia. Han har inte mycket till övers för Berlins konservativa stadsplanering, utan anser att arkitektur fortfarande har en social och politisk roll att fylla. Den utställning han medverkar i på Martin Gropius-Bau i maj är långt ifrån en dystopi, snarare en labyrintisk kuriosakabinett som ifrågasätter rådande arkitektoniska typologier. Varför har muséets form inte förändrats, trots att vi lär på annat sätt idag, vad är Gehrys Bilbao om inte annat än ett putsande på det redan accepterade? Varför ser stadslandskapet ut som för hundra år sedan, trots att vi till stor del kommunicerar och relaterar på nya sätt till varandra?

’I Sarajevo har min utgångspunkt för rekonstruktion varit våldet och kriget. Idéen är att den sårade staden och de sårade byggnaderna, där såren är både psykologiska och fysiska, kan läkas, och den nya byggnadstypologin är ett ärr, det som läker såret. Det innebär också en förändring av stadens vävnad, därför det kan aldrig bli samma stad som det en gång var. Istället för att exakt försöka fånga vad som förlorats handlar det om att skapa något nytt, inte att försöka gå tillbaks till det förflutna som om inget hade hänt.’ Lebbeus Wood ser som sin uppgift att finna fram till idéer och principer som kan leda rekonstruktionen, och målet är nya typer av byggnader nya typer av stadsrum. ’Jag tror att det är arkitekter som måste finna eller uppfinna dessa nya typologier, inte finansintressen eller markspekulanter, de är endast intresserade av normalitet, att bevara det redan accepterade.’ I Berlin arbetade han i början av nittiotalet med vad han kallar ’free zones’, ett nytt radikalt stadsrum som inte har en specifik mening, som är tänkta att tas i besittning, men där du inte redan vet hur du ska uppföra dig, som utan att vara flexibla ger plats för förändring. ’Min tanke är att finna en väg för att forma vår egen tid, så att den kanske kan bli en modell för framtiden, så att vi idag frågar oss hur vår framtid ska se ut.’ Lebeus Wood är en tankeställare både för Berlin och för våra egna stadsplanerare och stadsarkitekter som sitter och formger klassicistiska belysningsarmaturer, gatubänkar och soppellar, förutom att lägga än mer gatsten.Historien inte är någon slags teaterrekvisita som kan skänka trygghet i ett oroligt nu, historiens uppgift är att problematisera vår egen samtid. Någonstans finns det andra visioner än de rent kommersiella.

UPP   Tillbaka

2001 Calimero