Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


Argast i designvärlden

Text Leo Gullbring, Porträttfoto Leo Gullbring
Thomas Bernstrand har åsikter om det mesta i designvärlden. Och han håller knappast tyst med vad han tycker. Ofta blir han förbannad. Fast nu lägger han designen och känslorna åt sidan för att studera konst ett år på Mejan.

Thomas Bernstrand har åsikter om det mesta i designvärlden. Och han håller knappast tyst med vad han tycker. Ofta blir han förbannad. Fast nu lägger han designen och känslorna åt sidan för att studera konst ett år på Mejan.

De säger att han är arg. Andra påstår till och med att han är bitter. Men det är bara prat. Däremot vill Thomas Bernstrand förbli rebellen, och han gör vad han kan för att undvika att fastna i designkotterierna.
Jag ringer upp och ber om en intervju, men var ska vi träffas?
- 'Skåningen', nej det är för stökigt. Ska vi ta det här, 'Sjutti'.
- Knappast, det är för trångt. Men tvärs över? Hos Blå Lotus?
Söder är perforerat av caféer, och runt Katarina Bangata slipper man Götgatsbackens amerikanskefterapande Starbuckslika kedjeetablissemang. Servicen är personlig, och det är lite av moderniserad mjölkbar över alla de här caffelattehålen. Lojt och avslappnat, söndagsstämning mitt i veckan.
- Nej, jag håller inte med dig om att jag börjat anpassa mig till vad möbelföretagen vill ha. Titta på 'Uddabo', köksbordet för IKEA, det är så mycket mig det kan vara. Istället för att sitta med en rolig produkt som aldrig kommer ut på marknaden, så övertygade jag världens mest kommersiella företag om att de skulle producera mitt bord, hävdar Thomas Bernstrand med eftertryck.

Bord för unga människor
Uppdraget från IKEA var enkelt nog: Gör ett bord för unga människor. För Thomas krävdes det inte mycket funderande. En stor bostadsrätt är få förunnat när de flyttar hemifrån, och de som får en handlar knappast på IKEA. De flesta bor istället oftast i andra hand. Pizza framför teven. Risiga möbler man ärvt eller hittat i någon container.
- Tänk dig själv, man kommer från Umeå, det är långt till farsans verkstad. Och ett köksbord är den enda stora plana ytan man har, utan att man egentligen använder den till nå't. Varför inte göra något mer av det, både snickarbänk och köksbord?
Killarna bland IKEA:s produktutvecklare och tekniker gillade greppet, men inte tjejerna. De surnade till direkt. Tyckte det var grabbigt, menade att en snickarbänk i köket inte är något som unga kvinnor kan relatera till.
- Jag blev förbannad. Dom trodde dom hade en sund feministisk åsikt. Men om dom överför så'na värderingar till en yngre generation blir det ju aldrig nå'n förändring. Att istället bjuda in tjejer till en traditionell manlig meckarkultur kan ju bli nå't nytt. Och då blev det tyst. 'Uddabo' blev årets möbel, men nu ryktas det om att IKEA ska lägga ned tillverkningen.
- Det känns rätt surt att vinna ”Årets möbel” med en produkt som blir en flopp direkt. Men jag godtar att bli belönad för min strävan att förändra.

Design med twist
'Uddabo' är rätt typiskt för Thomas. Inte bara det att han kämpar för att uppslagen ska hamna på rätt ställe, det är Design with a twist. Och är det inte precis så design ska vara? Lätt uppfordrande, både något som man har saknat och som samtidigt ifrågasätter. Lika tydligt är det i hans elastiska klädhängare 'Gobble', som knappt tar någon plats, men räcker till alla ytterkläder när det är fest. Och kanske har jag åtminstone just här fel när jag tycker att han, och många av hans unga kollegor inte får möjlighet att spela ut hela sin potentialitet i den svenska designindustrin. 'Swing' och 'Sugar Ray' var kul, bra för sin tid, men de är historia. Fast nog kunde vi ha sett mer av Thomas' uppkäftighet om företagen vågade och ville mer? Vi är överens om att allt det här talet om att regeringen inte gör något, att de inte pumpar in några pengar i designåret, är så helt fel. Det är företagen som ska stå för fiolerna, de är de som har behov av förnyelse, om nu jobben ska bli kvar här, och om vi ska slippa fler nedläggningar som Rörstrand.
Vi har stött ihop några gånger genom åren. I ruschen under möbelmässan. I något uppsluppet showroom senare om kvällen. Trångt. Stökigt. Flimrigt. Kladdigt. Öronbedövande. Samtidigt ivrigt. Förväntansfullt. Verbalt. Snubblande på utställda prylar. Våra kommentarer ofta bitskt sarkastiska. På samma våglängd. En del säger att Thomas är arg. Några andra att han till och med är bitter. Visst, kanske är han arg. Så där rakryggat arg man blir när man upprörs över att Stockholm numera är fullt av hemlösa, tiggare, segregerat boende, bröstförstorade bimbos, skandalpress, Prozacleenden, ficktjuvar, buffliga Porsches och stadsjeepar, något som överhuvudtaget inte existerade i vår barndom. Låter det mer än argt? En ton av härsken förbittring? Knappast. Thomas Bernstrand är allt annat än bitter.

Bikini med protes
- Jag minns när jag var 14 år och hade fixat håret, nå'n kärring trodde jag var en tjej, och utbrast: 'Men herregud! har du permanentat håret?' Det var det otrevligaste jag nå'nsin hört till dags datum. Jag sa att Jesus var långhårig. Då höll hon käft. Det har alltid följt med mig hela livet. Se på unga människor idag, hur känner sig en liten mullig 14-åring inför de här skönhetsidealen som prackas på av 'Paradise Hotel' och skräppressen, alla tjejer som åmar sig som prostituerade, med förstorade bröst och läppar. Jag var klart förskonad i denna jämförelse. Bikiniprotesen Baywatch blev min kommentar, nu har jag gjort en manlig version också.
Kaffet är uppdrucket och solen går i moln, det blir lite fruset. Så vi går hem till Thomas för att kolla in hans senaste prylar, han bor strax intill. Lägenheten är rymlig nog för en singel, med breda golvplankor, genomtänkta detaljer, men inte överdrivet designad. Stora väggmålningar i hallen och vardagsrummet mot gatan, resterna från en 'hemma hos utställning' för några år sedan när trehundra personer invaderade lägenheten. Och det syns att han brinner för sitt värv, de flesta av hans egna produkter finns i lägenheten. På spisfrisen står hans egen version av en souvenir, som avslöjar den egentliga turistnäringen på orten, en vit man med en unge spelande Nintendo i knäet, med texten 'Welcome to Pattaya'. Här står också ett överdimensionerat vinglas, runt foten en gummiring, resultatet blir en kontrast mellan fin uppfostran och en tuffare mer vårdslös vardagstillvaro.

Svårt sitta still
- Vad jag går igång på? Orättvisor, dumheter, oavsett om det är white trash-pedofiler i Thailand eller plakatfeminister här hemma. Det här vinglaset är väl en kommentar till hur man kan uppföra sig. Min mor brukade alltid säga att jag skulle sluta gnässa, det var så hon kallade det, när jag aldrig kunde sitta still i fåtöljen.
Knappast insmickrande, men lika självklart som 'Uddabo'. Är det här svenskt undrar jag. Det talas ju hela tiden om svensk designs internationella framgångar. Men det är ju inte dalahästar eller det gustavianska det handlar om, Thomas säljer, precis som Gunilla Allard, Jonas Bohlin, Claesson-Koivisto-Rune, bara för att nämna några. Vad har de gemensamt? Kanske är det som säljer detsamma som med' Absolut', att produkterna kommer från periferin, från det lilla Sverige, det känns unikt, exklusivt. Och vi som är så ängsliga för att vi inte befinner oss i mitten. Underligt egentligen, att i det nya Sverige vill Stockholm vara lika internationellt som New York, Milano och Paris, med trafikinfarkter, svindyra bostadsrätter och allt, och samtidigt proppat med mindrevärdighetskomplex och trängtan efter någon livsstil man ändå aldrig kan leva upp till. Thomas växte inte upp med Folkhemmet, men i dess efterdyningar, i ett uppbrutet, ifrågasatt sådant, innan statusjakten och narcissismen firade triumfer.
- Jag fick min uppfostran ute i Bromma. Det var en annan tid. Människor var olika, hade olika politiska åsikter, och det fanns inget manifesterat överflöd. Vi hade en gammal häckig Opel, och det var helt OK, det var ingen som brydde sig. Idag är alla lika, i åsikter, klädstilar, i allt.

Sving i takkronan
- Det känns som vi är på väg mot ett stamsamhälle, jag hörde nå't program om det på radion, om hårdrockare, överklassnubbar i Guccikläder, invandrarkillar i förorterna. När unga människor inte känner sig accepterade bildar de stamsamhällen, där dom lever till 100 procent. Och visst, problematiken har ju alltid funnits, att unga känner sig vilsna i samhället, därför skapar de sitt eget lilla samhälle. Men grejen är att de ställer läskigt stora krav på medlemmarna, det finns ingen frihet utom reglerna, dom låser in sig fullständigt.

Vi går in i nästa rum, där hänger lampan 'Even', mattsvart och kall, och till synes helt ur balans, infästningen av vajern sitter en bra bit vid sidan om vad som borde vara tyngdpunkten. Uppslaget fick han på ett skabbigt café i Berlin. Alla möblerna var containerfynd. En lampa med bucklig plåtskärm såg ut att hänga rakt trots att den inte borde göra det från den vinkel han såg den. Thomas kom fort fram till hur man kunde lösa det med en tyngd som balanserar balansen. På samma sätt som 'Swing', trapetslampan för Droog, som gjorde Thomas känd internationellt. Här förvandlas omgående både upprördhet och livslust till design.
- En av mina polares kompisar hade varit på bröllop i Göteborg, alla i balklänningar och allt, och han hade ställt sig på bardisken och tagit tag i takkronan och svingat sig fram och tillbaks några gånger tills den brast. Det är ju så'nt där som man drömmer om att göra! Det tog en timme att få fram en första prototyp.

Irriterad på Ulrika
- Jag har inte för avsikt att leverera nå'ra sanningar, jag vill bara sticka hål på lite myter. Jag saknar visionerna, engagemanget, funderingarna. Kanske är vi för stressade? Osäkra? Eller så vågar vi inte stå för vad vi tror på. Jag är inte ute efter att tillfredsställa alla, men jag står för det jag gör. Så här till designåret verkar allt vara cool och OK, det är nå'n slags trivselfascism som härskar, vi är livrädda för att inte tillfredsställa alla. Det är därför vi inte vågar på samma sätt som i Frankrike eller i Holland.
'Haglunds pinne', halvmesyren där borta vid Medborgarplatsen är en nog så tydlig illustration, eller Kungsträdgårdens nogsamt tillrättalagda ytor som samtidigt är fulla av ölstinna partytält. Kanske handlar det också om nostalgi, att föredra pastischer framför att våga leva i nuet och i framtiden. Nationalmuseums risade och rosade stora utställning om konceptdesign har varit ett försök att ge en annan bild, men samtidigt också grund och ohistorisk, med risk för att förvandla design till konst, placerad i museernas och galleriernas finrum, utan att behöva mäta sig med verkligheten utanför. Thomas' fick själv en släng av kritiken, men känner sig inte träffad. Samtidigt är hans design just konceptuell, som en reaktion på omvärlden. Mest irriterad blir han på super-kommersiella Ulrica Hydman-Valliens tal om att allt måste vara kommersiellt. Han tror inte att man köper hennes skålar för att de är vackra, utan för att de är folkliga, de ger trygghet, man behöver inte ta ställning, man får något som alla andra har.

Det är budskapet som gäller
Samtidigt är Thomas' design så kommersiell den kan bli, utan att bry sig om gränsdragning mellan design, konst, grafik, musik, författarskap eller vad det nu kan vara, det är budskapet som gäller. Det är så han vill ha det. Han har en rad nya produkter på gång, men det som driver honom är den här rastlösheten, behovet av att kommentera sin samtid, att ändå ifrågasätta. När vi lärde känna varandra var han trött på den då så dominerande minimalismen, men idag reagerar han istället på alla de här laserskurna mönstren, på all ornamentik och allt hantverk.
- Jo, jag är trött på laserskurna dekorativa  mönster. Trender slår så hårt. Den här ytliga gay-schlager-glamouren är man ju trött på nu. Men reaktionen på den här ytliga trenden av idag får gärna slå hårt. Den borde ju bli rätt bra.
- Trenderna är alltför likriktade, och det är alltför få som vågar gå sin egen väg. Det viktiga är att våga vara sig själv. Och visst är det en egotripp, jag har ju samlat allt mitt självförtroende i mitt arbete därför vågar jag göra min grej. Min nya hylla 'Self' för Nola är helt i svart, och den här lampan 'Hide' för Zero går i vitt. Hellre det än tvärtom: försöka göra en svag idé bättre med färg och dekoration.

Besatt och nyfiken
Kanske är det lättare att definiera Thomas' design genom vad den inte är: sparsmakad, lågmäld, kantig, trärent blond. Snarare nyfiken. Och besatt. Prylar är viktiga, och att de är välgjorda. Samtidigt är han usel på att teckna. Han berättar att han inte kom in första gången han sökte till Konstfack. Hans krokier var för dåliga, rent ut sagt usla. Till året därpå kalkerade han av en naken tjej i en porrtidning. Då kom han in. Istället för att hänga framför en skiss går han direkt på konkreta problem, som sedan gestaltas direkt via en modell eller datorn.

Han har just lämnat designkollektivet 'Our'. Han och kompisarna från avgångsklassen anno '94 har hållit ihop ett bra tag, senast nere vid Hornstull. Inte för att de jobbat så mycket gemensamt, men det har funnits ett gemensamt drag i ifrågasättandet av det konventionella. Se Karin Lundbergs tevebord 'Turner' med barockt svarvade ben, Peter Anderssons stol ’Tilt’ eller Lars Petterssons klädhängare 'Bulldog'. Thomas nämner projekt efter projekt som han ska arbeta med hemma så länge, för japanska företag, ett nytt danskt företag, ett stort italienskt företag, för Horreds, Klaessons... Men han känner sig ändå inte som en av alla formgivare, han vill inte anpassa sig till designkotterierna. Så vad ska han göra nu?
- Jag ska gå ett år på Mejan! Jag vill hitta något nytt, jag vill bara bort ett tag, jag behöver gå andra vägar. Jag har den här driften att göra min egen grej. Det låter kanske löjligt, alla vill ju göra en unik grej, men det var därför jag tänkte att det här är bra för mig, det blir annorlunda!
Inte så konstigt val egentligen. Thomas' rastlöshet talar sitt eget tydliga språk. När han kontaktade konstprofessorn Apolonija Sustersic, förväntade hon sig ett lika ambitiöst projekt som från alla andra, men istället svarade Thomas lite spydigt lakoniskt att det ska nog lösa sig, och han har fortfarande inte en aning om vad han ska göra.
- Det är världens finaste skola: alla verkstäder, alla kreativa människor... Det låter ju hur bra som helst, det kan bara inte gå fel. Jag har massor med energi. Jag hade tänkt ligga i hängmattan hela sommaren och planera, men nu ska jag börja om en månad och jag har ännu inte kommit på vad jag ska göra.


Publicerad i Nordisk Interiör 5/05
2005 Calimero