Renzo Piano har med största omsorg inpassat sin enkla museibyggnad i landskapet. De fyra parallella murar är placerade i nordsydlig riktning. Ett stort glasparti öppnar upp mot fjärran kullar i öster. Och det avskilda läget mitt i grönskan är avsiktligt. Detta är en plats för en meditativ konstupplevelse. Här ska man lämna det materiella livet bakom sig för att i lugn och ro utforska Ernst Beyelers minutiöst utvalda kollektion av modern konst. Konsthandlar'n själv citerar Picasso som förklarade att konstens uppgift är att befria vår själ från vardagen. Fondation Beyeler är därmed ingen revolutionerande upplevelse som ska förändra samhället, uppgiften är istället att konservera konstskatter och skapa rum för kontemplation. Och till skillnad från Moderna Muséet i Stockholm är detta avståndstagande från omvärlden helt rimligt med en privat och tidsbunden samling.

Jämförelsen med Louisiana i Humlebæk är slående. Men trots att också Fondation Beyeler är uppbyggt kring en unik privat samling infinner sig här mer en känsla av priviligierad avskildhet. Själva byggnaden tycks uppbyggd runt Monets näckrostriptyk. Den hänger i ensam majestät i ett långsmalt rum som öppnar sig mot dammen och parken. Söderläget gör att vågornas krusningar ger liv åt rummet. Rumssekvensen är inte heller rationellt uppbyggd. Här kan man gå direkt till sin favoritmålning utan att ledas runt ett i förväg fastlagt schema.

Arkitektur versus konst

En gång i tiden utgjorde uppförandet av en kyrka höjdpunkten på en arkitektkarriär. Idag kämpar istället alla om att få bygga museum - detta vår tids tempel. Bara här i Schweiz lär det finnas ett museum per 9 000 invånare. Men angreppssätten är nog så olika. Någon konsensus om hur en museibyggnad ska se ut existerar inte längre. Ska byggnaden vara vit och objektiv som i Baselitz manifest: rena väggar man kan slå spikar i, bra ovanljus och ett neutralt golv? Eller ska arkitekturen uttrycka en egen individuell röst? Med politikernas krav på place-marketing blir arkitekturens image-skapande roll dessutom än viktigare.

Frank Gehry tycks representera en helt annan väg än Renzo Piano. Guggenheim-muséet är ett oförställt försök att köpa Bilbao en ny image, och kanske har man också lyckats. Men muséet är minst lika spektakulärt som många utställda konstverk. Vissa kritiker hävdar att arkitekturen riskerar att förskjuta konsten ur fokus. Samtidigt välkomnar vissa konstnärer utmaningen. Vid invigningen i Bilbao hävdade Rauschenberg bestämt att kampen om publikens gunst kommer att producera bättre konst. Renzo Piano och Frank Gehrys arkitektur uttrycker inte desto mindre en klart uttalad vilja att komma till tals med konsten, att lämna modernismens objektiviserande lådor bakom sig. Men resultaten är nog så olika. Medan Gehry tar fatt i det känsla av revolt som kännetecknade Centre Pompidou, men utan att för den skull använda sig av någon maskinmetafor, förhåller sig Fondation Beyeler ödmjukt distant det utställda, här tjänar arkitekturen konsten och inte tvärtom. Och trots överdådet kan konstverken i Bilbao (med några få undantag, som exempelvis Richard Serras trettio meter långa 'Snake') inte mäta sig med Ernst Beyeler 200 omsorgsfullt utvalda verk.

Fondation Beyeler visar med all tydlighet värdet av en god samling. Här finns några av goda Matisse, ett par Klee, Cézanne, Mondrian, Rodin, Rothko. Även Giacomettis skulpturer har förärats ett eget galleri. Renzo Piano Workshop i Paris lät förfärdiga en modell i skala 1:10 med reproduktioner av varje skulptur i kollektionen för att finna fram till rätt rumsuppbyggnad.

Calme et volupté

Ernst Beyeler valde inte Renzo Piano inte på grund av Centre Pompidou, utan efter att ha imponerats av Menil Collection i Houston. Beyeler önskade en arkitekt med förmåga att samarbeta. Han ville inte ha ett färdigt förslag, utan en person att samtala med. Och Fondation Beyeler är utan tvivel ett gemensamt verk där Ernst Beyeler själv summerat målet genom att låna Matisses ord: 'Je voudrai luxe, calme et volupté'.

Och Renzo Piano har precis som i Houston lämnat high-tec-arkitekturen bakom sig för att koncentrera sig på de rent immateriella kvaliteterna. Ljusföringen i utställningsrummen kunde visserligen vara ännu bättre om det tunna takets lameller också vore datorstyrda, nu orsakar de ibland ett tevelikt flimmer. Samtidigt finns all teknik på plats för att säkerställa rätt luftfuktighet och kraven på säkerhet. Men den syns inte. Omsorgen om detaljer är beundransvärd. De branddetektorer och eluttag som alltför ofta omintetgör det arkitektoniska slutresultatet är omsorgsfullt dolda. Själv säger Renzo Piano att teknik endast är ett medel, inte ett mål i sig. Det är som när man lyssnar på en god pianist, vem kan säga vad som är teknik och vad som är poesi?

Publicerad i Aktuella Byggen