Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


Arkitekturbiennalen 2002

Av Leo Gullbring
Tidigare har arkitekturbiennalen i Venedig varit den givna platsen för att söka framtidens arkitektur. I årets upplaga ’Next’ har verkligheten kommit ifatt experimenterandet. Allt är plötsligt möjligt. Och ska byggas. Vilt dekonstruerade, bloblikt uppblåsta, organiskt växande har tagit upp kampen med det modernistiskt kantiga. Men frågan är om det handlar om att synas till varje pris eller om att skapa rum som ger plats för vår samtid.
 
— Nog har museumsbyggandet gått till en överdrift, säger den brittiske utställningskommissarien Deyan Sudjic. Många muséer byggs utan några som helst kulturella anspråk. Istället handlar det om arkitekters självförhärligande eller om att skapa turistattraktioner. Den här upplevelsearkitekturen gör arkitektens arbete allt svårare, det gäller att skrika ständigt högre, att bli mer och mer exhibitionistisk.

Inne på Arsenale, Venedigs gamla varvsområde, är den hundratals meter långa repslagarbanan fylld av projekt som för endast tio år sedan skulle varit omöjliga. När Iranskfödda brittiskan Zaha Hadid byggde en liten brandstation vid möbelfabriken Vitra för runt tio år sedan trodde de flesta dekonstruktivismen var en kort parentes i upproret mot modernismen, och dessutom hade man inte mycket förtroende för en arkitekt som glömde ventilationsanläggningen. Frank Gehrys framgångar, inte minst med Guggenheimmuséet i Bilbao, har däremot gjort sensationsarkitektur alltmer gångbar som marknadsförare av både städer och företag. Gamla teoretiker som Peter Eisenman och Peter Cook kan nu presentera och få sina mest osannolika projekt byggda. Men John Pawsons sparsmakat strikta iscensättning av den bångstyrigt utsvävande projekten reser frågetecken. Är inte detta mer av ett porträttgalleri, utan några okända namn, just ett arkitekturens navelskådande självförhärligande? Att finna Jean Nouvels planer för Musée de Quai Branly i Paris är en lisa, istället för grandiosa gester målar han i dovt nedtonade färger med sin utgångspunkt i arkitekturens tolkning av kontexten, både parken och vår samtida kultur.

Deyan Sudjics estetiserande synsätt på arkitektur som skulpturala objekt är raka motsatsen till för två år sedan då temat var ’Mer etik - Mindre estetik’. Men den andan lever ändå upp i flera av de olika deltagarländernas paviljonger inne på Giardini, det klassiska biennaleområdet.Starkast är Israel som avbildar den palestinsk-judiska konflikten över en hel fasad i form av en nonfigurativ målning, komplett med polisposteringar, militärkontroller och allt. Och det räcker det med ett besök i den grekiska paviljongen för att inse att arkitektur, alla fantastiska projekt till trots, förblir något ytterst sällsynt. Paradoxalt nog reser vi till Venedig för att fly stadsmiljöer liknande den i Aten: fragmentariska sönderbyggda med konstant trafikinfarkt. Utan att ge något svar ställer man frågan om vi likt många svenska stadsplanerare ska gå tillbaks och söka en forna tiders ordning och struktur, eller om vi ska anamma postmodern teori och bygga framtidens stad med utgångspunkt i vår egen tids nya, på ytan så kaotiska livsmönster.

Den nordiska paviljongen slår däremot återigen bottenrekord på denna världens största arkitekturutställning. Medan danskarna visar upp avancerade elevprojekt, byggda realiteter och påkostade bildvisningar, nöjer sig Sverige, Norge och Finland med några perspektiv och skisser. Varför överhuvudtaget delta om man är helt utan ambitioner?

Publicerad i GP 2002

UPP
2001 Calimero