Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


Arkitekturbiennalen 2000, Mindre estetik - Mer etik

Av Leo Gullbring
Den sjunde upplagan av arkitekturbiennalen presenterar ett Babels torn av nya idéer. Postmodernism, dekonstruktivism, nymodernism och nyklassicism lämnas vind för våg i jakten på framtidens arkitektur. Skisser och modeller är bitvis lika diffust drömlika som Calvinos osynliga städer när arkitekturen närmar sig och beblandar sig med konsten.


 

Kyrkklockorna väcker i gryningstimmen. Utanför hotellfönstret har de första båtarna börjat tuffa fram över den stilla lagunen. Högklackade fotsteg hörs skynda fram över den tunga stenlagda kajen. När ett enormt kryssningsfartyg sakta bogseras förbi de gamla palatsen förvrids stadens proportioner, en påminnelse om att det finns en annan, råare värld bortom denna drömska hägring från en svunnen tid som bär namnet Venedig. Eller kanske är det tvärtom. Är inte dogernas stad ett exempel på att staden som konstverk och i mänsklig skala inte är en ouppnåelig utopi?

Efter en cappuccino följer jag en kanal till Arsenale, varvsområdet där Venedigs skepp byggdes redan för mer än tusen år sedan. Tegelstensmuren lyser varmt röd, halvt söndervittrad, ännu vid liv, berättande sin historia med tiden själv som arkitekt. Innanför den gistna porten möter en neongrön äng av fiberoptik likt ett virtuellt reningsbad, här börjar ena avdelningen av årets arkitekturbiennal. Några steg längre in har den gamla repslagarbanan förvandlats till en nära nog trehundra meter lång videoinstallation. Tysta bilder från världens storstäder. Elva videofilmer från lika många megalopolis. Utan kommentarer. Fattiga i Manillas utkanter kastar sig över sopor som lossas från gigantiska renhållningsbilar. Översvämmade hus. Vulkanutbrott. Tidig morgontimme med bilköer i Tokyo. Människor och åter människor i de myllrande myrstackar vi kallar våra hem.

Utställningskommissarien Massimiliano Fuksas avstamp till den sjunde upplagan av arkitekturbiennalen är i högsta grad politiskt, rentav irriterande i sin uppfordran till ansvar, till ett nytt sätt att läsa vår samtid. Följdriktigt har arkitektureliten fått finna sig i att ställa ut tillsammans med unga okända förmågor mittemot den envetet pulserande videoinstallationen. Flera namnkunniga har också snarstucket sårade valt att inte delta, bland andra Norman Foster och Herzog & de Meuron. Med rubriken ’Mindre estetik -Mer etik’ hävdar Fuksas att formexperimentens tid är över, det är dags att gå vidare från den förra biennalens tema om arkitekten som seismograf till att ta ansvar för framtiden. Modernismens hopp om en ny ordning är passé, istället måste vi lära oss leva med kaos. Det innebär dock inte att vi ska ge upp hoppet om att göra våra städer människovärdiga, det är inte entropi som hotar när snart halva jordens befolkning bor i städer. Massimiliano Fuksas, och många med honom, finner inspirationen i modern kaosforskning, vår tids ordning är mer eller mindre tillfälliga mönster av en högre komplexitetsgrad. Själv kallar Fuksas det för en sublim ordning. Och kanske stämmer det, kanske är vårt behov av trygga ramar en chimär? Långt där inne gör sig nomaden påmind, törstar efter fria ytor, efter ständigt nya intryck. Claudio Magris noterar i en av morgontidningarna att Nietzsche hade rätt, vi trodde vi var oföränderliga, men istället befinner sig våra sinnen, vårt psyke, vår logik, vår biologi, hela vårt varande i ständig förändring.

Gränsöverskridande förändring kännetecknar också de flesta arkitekturmodeller som ropar på uppmärksamhet i Arsenales halvmörka, fallfärdiga rum. Men de har svårt att leva upp till Fuksas drabbande anslag. Framtidens arkitektur får leva med att de parametrar som styr stadsplaneringen ofta förändrats redan innan ritningarna torkat. Och som svar presenteras en slags ’action architecture’, en sentida motsvarighet till konstens ’action painting’, i t ex fransyskan François Roches små husmoduler som hängs upp här och där, som formligen växer sig fast, adderar nya former och funktioner till stad och liv. Hon hävdar visserligen att det varken handlar om estetik, etik eller historia, utan om genetik. Våra kroppar är föränderliga, muterbara, de kan utvidgas, och inte bara med silikon, vi ska kunna blandas upp med och bli en del av framtidens intelligenta hus. Och även om många förslag rör sig i det blå, så bör man ta Frank Gehrys framgångar på allvar. Byggnader kan med modern CAD-teknik anta i stort sett vilka former som helst..

När jag snubblar på någon gammal konstinstallation som ligger kvar och skräpar från Konstbiennalen i fjor, kommer jag att tänka på Moderna Muséets senaste utställning ’Tänk om’. Vem vet, kanske arkitekterna också fallit för frestelsen att begå kulturell kannibalism? Många konstnärer nosar ju på arkitektur, mode, reklam och design, måhända är de trötta på en konceptkonst som tagit avstånd från estetiken. När norrmännen i gruppen ’Flap’ hävdar att informationssamhället redan är passerat har de en poäng. Visst lever vi i fantasisamhället, den virtuella världen har frigjort oss från det materiellas begränsningar. Sedan är det inte konstigt att det projekt efter projekt minner om Calvinos utopier.

På väg med en liten vaporetto från Arsenale till det traditionella biennale-området tänker jag att allt detta är så fjärran från den dominerande arkitektursynen i Sverige, där många stadsplanerare och politiker valt att förorda en återgång till nyklassicistiska ideal i sin oförmåga att hantera brytningen mellan det moderna och vår ständigt föränderliga samtid. Visst kan jag förstå oförmågan att ta till sig detta nya som ibland inte är annat än underfundigt intrikata men alltför abstrakta modeller, men denna konservativa inställning gör istället att man ser vår samtida stad som en degraderad form av den gamla staden, klockan ska vridas tillbaka. I Berlin liksom i Stockholm blir resultatet en rent visuell stadsbild, ett nostalgiskt fotografi som ska locka turister till en miljö där gator och hus förvandlas till museiinventarier. Attityden för osökt tankarna till den tyske filosofen Feuerbach som redan vid artonhundratalets mitt kunde konstatera: ’vår tid föredrar avbilden framför tinget, kopian framför originalet, framställningen framför verkligheten, skenet framför varat’.

Också Venedig kämpar med sin image. Staden är byggd som ett enda stort scengolv, där livet i forna dagar ständigt iscensattes, var och en iförd sin roll, en perfekt scen både för både vardagens trivialitet och Casanovas eskapader. Idag ser man dock mest turister som jagar fram och åter mellan billiga matställen och allehanda attraktioner. Och de är dåliga skådespelare. Istället har kulisserna, byggnaderna själva blivit till vår tids aktörer när turisterna föreställer sig den Venedigbild Thomas Mann målar upp i ’Döden i Venedig’. När jag träffade förre borgmästaren Massimo Cacciari reagerade denne filosof med Kant som specialitet på den förhärskande sjuttonhundratalsmyten, denna dekadenta målning fylld av Suckarnas bro, karnevalen, dimman, högvattnet, allt detta tal om att i Venedig finns det kyrkor, men man får resa till Neapel för att möta religionen. Han erkänner att Venedig med sina trånga vattenvägar var alltför fysiskt begränsat för att klara den industriella epokens transportkrav. Men i IT-samhället har Venedig möjlighet att bli en framtidsstad, återigen kan människan spela huvudrollen.

Och att vår tids makthavare inte vet hur de ska hantera det faktum att stadens byggda objekt och dess invånare idag går skilda vägar, utan någon som helst inbördes relation, är utgångspunkten för Kazuo Sejima och Ryue Nishizawas installation i den japanska paviljongen. Deras utställning ’City of Girls’ med prästkragar på ståltrådsskaft och närgångna bilder av hårt sminkade japanska småflickor i plåtastövlar, dessa ’109-garu’, (ett namn de har efter det populära butikskomplext ’109’, och där ’garu’ är en japanisering för engelskan ’girl’) , ställer frågan om varför de inte har någon plats i stadslandskapet, trots att de är ekonomiska och trendsättande maktfaktorer av rang.

Sverige förmår däremot inte anta Biennalens utmaning. Resultatet är rent ut sagt eländigt. Arkitekturmuséets förre chef Jöran Lindvall har rest ner med en utställning om Bo01 som inte på något vis förmår ge sig i kast med biennalens utmanande tema. Att man inte istället tagit ner något ambitiöst elevprojekt från någon av våra arkitektskolor beror ju knappast på pengabrist, istället tangerar ambitionsnivån bottenrekord. Vem tror väl att 2001 ska bli arkitekturens år i Sverige? Lika sorgligt kan jag notera att inga svenska bidrag återfinns bland de futuristiska projekten på Arsenals-området.

I den amerikanska paviljongen har däremot spåren efter den förra biennalens Disney-utställning sopats undan, istället presenterar arkitekterna Hani Rashid och Gregg Lynn en virtuell arkitektur som inte bara längtar fysisk form. De datoranimerade ritningarna processas i ett intrikat datasystem och spottas ut som embryo-lika plastmodeller som tycks låna både färg och form från Mtv. Och det låter som en parafras på Fuksas påstående om att det förra århundradets arkitekter och konstnärer helt misslyckades med att skapa det massproducerade konstverket, när en av assistenterna entusiastiskt förklarar att man vill skapa unika objekt för unika människor och unika platser, istället för att som under efterkrigstiden massproducera standardiserade lägenheter.

— Vi vill ta fasta på en unik föränderlig identitet som svarar mot nutida marknadsföring, reklam och industriproduktion. På samma sätt som att sportskor har en given identitet, trots att man byter modeller flera gånger varje år.

Fransmännen här däremot helt struntat i att ställa ut i sin paviljong, väggarna är överklottrade med slogans. Istället glider en gammal vaporetto runt om natten som en enorm ljusmask, bilder skiftar i en tunn väv längs båtens sidor. Och mycket av det som presenteras är just formexperiment, en slags cross-over anrättning på gränsen till konstvärlden. En del arkitekter tenderar onekligen till att bli lika outgrundliga som konstnärer. Men samtidigt är detta sökande efter det nya befriande, man är inte längre låst till ett förbrukat vokabulär, istället är det just brytningen med postmoderna, nymodernistiska, nyklassicistiska och dekonstruktivistiska dogma som är mest iögonfallande. Biennalens val att förära ett guldlejon till Jean Nouvel är därmed helt rätt, han om någon har lyckats förena ett sökande efter nya former med en etisk dimension.

— Arkitekterna måste överge sina elfenbenstorn, de måste sluta tala ett språk som bara kan förstås av de redan initierade, säger Fuksas nästan tillrättavisande. Arkitekter måste öppna sig för förändring, arkitekturen måste bli tillgänglig för den stora publiken. Vi måste ställa oss de avgörande frågorna. Hur ska vi anpassa arkitekturen till en ny typ av civilisation med nya relationer mellan människor, med Internet, IT-samhället och ständigt nya migrationsvågor.



UPP   Tillbaka

2001 Calimero