Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


Jonas Bohlin

Av Leo Gullbring
Jonas Bohlin har blivit hyllad som en av nittiotalets mest intressanta svenska formgivare. En del påstår sig till och med ännu inte ha hämtat sig sedan han debuterade med betongstolen ’Concrete’ för nära tjugo år sedan. Och visst är denna bitska protest mot en övertro på ergonomi och funktion fortfarande aktuell idag. Sedan ett år har han både showroom och ateljé mitt på Slussen, delvis tack vare att han erhöll Bildkonstnärsfondens stora stipendium häromåret. I Stockholmsnatten lyser hans regnbågsfärgade tyllampor LIV innanför de stora skyltfönstren. Men hur speciell är egentligen denne Jonas Bohlin? Skulle hans dokumenterade egensinne klara sig lika bra utanför den svenska ankdammen?


  

— Jag bryr mig inte om vad folk vill ha, jag gör det jag själv tror på.

— Nittionio procent av all formgivning är en form av kompromiss, man försöker få in olika stämningar och funktioner i ett och samma föremål, man försöker tillfredsställa en marknad utifrån vad man läst eller sett, men man förstår inte att föremålen då tappar sin identitet.

— Jag tycker det är viktigt med ett personligt förhållningssätt till det jag formger. Men det är inte så att jag sitter här och hittar på. Jag gör det jag måste göra, jag känner mig mera som ett medium som förkroppsligar impulser, energier och känslor. Jag brukar säga att om jag är som vatten så är mina föremål som is.

Jonas vilar i sin LIV-stol, den där med droppformat ryggstöd. Han kopplar av efter en lång dag. Och jag hör hans barytonstämma tydligt och klart, det är inte att ta fel på hans retoriska språk fullt av metaforer. Men vad betyder det när konstnärer, scenografer, författare talar om sig själv som medium, tror han själv på ett öde, är hans gärning förutbestämd?

— Nej, det gäller att ständigt kunna ta till sig nya intryck. Om man vandrar på en stig och har ett bestämt mål så måste man också våga ta risken att lämna stigen, att våga söka sig andra upplevelser på andra, nya stigar. Och kommer man ibland ut på ett och annat kärr får man gå tillbaka, men man ska aldrig följa den redan utstakade snitslade banan, det gäller hela tiden att finna sin egen väg.

Vi dricker vårt ljumma kaffe och det blir allt mörkare ute. Men det Bohlinska lokalen är fyllt av varma lampor i skir tyll. För tre år sedan rodde han iväg med några kompisar i en långbåt till Paris. Äventyret tog 116 dagar och gav inspirationen till den lätta och luftiga kollektionen LIV, vari också dessa tyllampor ingår. I övrigt är kollektionen utförd i traditionella material, med en typiskt Bohlinsk poetisk omsorg. LIV-lamporna runtomkring oss lär sälja bra till kvinnor med uppdämt tyllbehov, men har också figurerat på Sturehof. Jonas vill däremot inte kalla dem postmoderna och hävdar bestämt att män är lika förtjusta i dem.

— Jag köpte en tyllkjol under karnevalen i Köln. Den blev hängande på mitt kontor. Och det fanns något i uttrycket som fascinerade mig, här fanns regnbågens alla färger. Det stämde väldigt väl med LIV-kollektionens tankar om vind, lätthet, romantik och ljus. Så jag prövade med att stoppa in en lampa.

— Det gäller att ta till sig tillfälligheterna. Och jag brukar säga, att vara designer är som att plocka löv om hösten, allt finns ju egentligen redan, men man finner nya kombinationsmöjligheter, nya sätt att använda tingen.

Bredvid oss står en svart träversion av Concrete. Den gjorde han för snart tjugo år sedan. Mest känd blev han dock för betongvarianten med armstöd i rostigt järn, den gjorde anspråk på att vara mer än ett designobjekt, den var både stol och konstverk på en samma gång. Och att bekvämligheten kom i andra hand var naturligt, den blev för många en protest mot den funktionalism och ergonomism som dominerat svensk formgivning och arkitektur sedan trettiotalet. Här gjorde sig Möbelfakta ej besvär. Men hur ser han på Concrete idag, att pjäsen numer går för 170 000 på auktion?

— Det tog ett tag innan folk reagerade, men Concrete stod ju i skarp kontrast mot de minst sagt likformiga möbler som då och fortfarande idag produceras av svenska företag, den ifrågasatte den samtida möbelkulturen. Och tiden har knappast kommit ikapp den, jag tycker den fortfarande är lika uttrycksfull och egen i sin karaktär. Men jag ser den inte som ett postmodernt eller brutalistiskt föremål, det omdömet för stå för andra, utan kanske något mer andligt, ett konkretistiskt föremål, mer besläktat med konstruktivismen. Men visst har den skottat en del snö för andra formgivare och kanske har den medverkat till att skapa ett större intresse för design. Själv bryr jag mig inte om att passa in i någon trend eller -ism, jag försöker följa min egen intuition och inget annat.

Men det är något i Jonas Bohlins retorik som stör mig. Trots att han till skillnad från många andra formgivare valt att gå sin egen väg, är det som om han med sina ord försöker ge sina designföremål mer av en egen stil än vad de verkligen har, som om han vill att de ska leva upp till hans ord. Jag saknar den integritet han så vältaligt slår vakt om, en klarare konsekvens, något mer än det lite skojiga, ifrågasättande, som är just denna individualitet han förespråkar gång på gång. När Sköna Hem säger att hans verk skyr varje etikett är det kanske just det jag saknar. Concretes rent konstnärliga sidor står visserligen i en klass för sig, men som designobjekt upplever jag den inte som så mycket mer än en protest, formspråket ironiserar över den svenska möbelkulturen färglösa kantighet, men samtidigt är den långt från färgerna och formerna hos samtida italienska Memphis eller Mariscall och hans vänner i Barcelona.

Kanske är det en risk att man blir alltför uppburen i sitt eget land. När jag frågar Jonas varför han blivit kvar i Sverige, medger att det kanske varit ett misstag att inte söka sig utomlands, att han valt att arbeta med ett fåtal svenska producenter. Själv tror jag att hans egensinne borde stötas och blötas i ett mer internationellt sammanhang för att helt komma till sin rätt. Känner han sig då inte instängd i den konservatism som råder i Stockholm? När Jonas tillsammans med Thomas Sandell gjorde formsäkra Rolfs Kök för tio år sedan var det en början till en radikal förnyelse av restauranginredningar, men ser man till offentlig byggnation som exempelvis Kungsträdgården, S:t Eriksområdet och Sergelbiografen uttrycker den en retronostalgi, en anakronistisk dröm om ett Söderbergskt och Strindbergskt Stockholm som aldrig existerat, där varje kvadratmeter ska designas i detalj, där inget utrymme lämnas för framtiden.

— Jo, det är en tråkig utveckling, se bara på Slussen här där byggherren PEAB själv väljer arkitekt, som om det aldrig hade varit någon tävling om T-banehuset. Jag tycker att antingen restaurerar man hus till det skick de hade en gång i tiden, och då får man skriva museum på dörren. Eller så lägger man till något nytt, river och bygger nytt. Men det är få arkitekterna i Sverige idag som ges tillfälle att tillföra något nytt...

— Det finns ju så mycket att tillvarata och utveckla i vår tradition, i våra material. Men det är också viktigt att jobba med en utopi, en vision, att våga se framåt och gå vidare. Jag tycker att det varit trögt sedan femtiotalet, de flesta håller på att titta på varandra och kopiera varandra, det är en slags rädsla och jag saknar de som vågar gå upp på trampolinen.

Kanske beror det på att så få likt Jonas vågar utmana vad som allmänt kallas god smak. Själv är han knappast den som skulle vilja sitta i Skönhetsrådet. Han går och hämtar en kinesisk termos, röd och med drakar och allt, den ser ut att komma från Handelsfronts restlager. Och han frågar sig varför den skulle vara sämre än något av hans egna föremål?

— Det finns ju grupper i samhället som utger sig för att kunna definiera vad god smak är, ’Utmärkt Svensk Form’ är ett exempel. Men jag tycker inte om uttrycket, det är ungefär som med ostar, de kan smaka olika men vara goda ändå. Den så kallat goda smaken ligger inte i föremålet, utan i förpackningen, i varumärket, i vem som har makt att sätta etiketter, för mig handlar det istället om att saker ska ha ett personligt uttryck.

— Ibland blir jag ledsen när jag märker föraktet mellan människor, våld, maktfullkomlighet och nonchalans. Det saknas kärlek. Och det finns ju en anledning till att man gör saker, någonstans tror jag att det handlar om kärlek hela tiden, att man gör föremål för att ge kärlek, att man köper föremål för att få kärlek. I grund och botten handlar det om bekräftelse.

— Om jag själv har något drömprojekt? Nästan alla projekt jag ger mig på försöker jag få till drömprojekt. Men jag skulle gärna vilja rita en fin liten båt, en kyrka, och det vore också kul med ett flerfamiljshus här i Stockholm.


UPP   Tillbaka

2001 Calimero, publicerad i Nordisk Interiö nr 5 1999