Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Massimo Cacciari

Av Leo Gullbring
Sverige har vi inte längre några borgmästare. Inte heller är vi begåvade med politiker som kan skryta med någon högre akademisk utbildning. I Venedig ståtar man däremot en borgmästare som utses direkt av väljarna. Massimo Cacciari är dessutom inte yrkespolitiker utan filosof.


 

Dimman lättar över lagunen när vaporetton med ett fräsande ljud glider fram genom det tunga vattnet. På håll ljuder mistlurar. Och där dyker Venedig upp som en hägring omfluten av ett havs dunkla outgrundlighet. Hur kan man komma på en sådan tanke, att bygga en stad på vatten? Det låter som en poets dröm, som hämtat ur Calvinos bok 'De osynliga städerna'. De första invånarna lär förvisso ha varit nog så pragmatiska, de flydde från fastlandet, undan Attila och andra barbarer. Träsken runt Rialto visade sig vara idealiska för att grunda en handelsstad. Men ändå. Sakta sjunker staden ner i dyn, för varje plötslig översvämning skräms fler och fler invånare iväg.
Båten lägger till vid Markusplatsen. Här finns inga bilar. Här hörs bara människors steg, människors samtal, gondoljärernas varningsrop eka mellan slitna stenfasader. Venedig är en stor salong, byggd och brukad enbart av människor. En perfekt scen. Här kan Thomas Mann iscensätta sin 'Döden i Venedig', Federico Fellini sin 'Casanova'. Men ibland undrar jag om staden verkligen har ett eget liv, om Venedig fortfarande lever, eller om denna mytomspunna stad är död? Visserligen är maten fortfarande utsökt på Harry's bar , men här sitter ingen Hemingway, de flesta besökarna är välbeställda turister. Venedig av idag är en stad fylld av åskådare, alla dessa turister som jagar fram mellan billiga matställen och några få affärer med genuint hantverk. Men här finns inga andra aktörer än husen själva. Visst har Venedig sina kyrkor, men man får åka till Neapel om man ska träffa på religionen. Venedig är en stad fylld av reliker, en stad som bäst njutes efter ett stilla regn, en stad där man drömma sig in i en annan tid, 'en väluppfostrad plats, där man kan vara deprimerad, men där man knappast begår självmord'.
Detta är i mångt och mycket den bild av Venedig som dominerar sedan il Serenissimas, den venetianska republikens, fall för tvåhundra år sedan. Sakta sjunker staden ner i lagunen . Men stadens borgmästare Massimo Cacciari hävdar bestämt att Venedig är allt annat än en döende stad.
- Den här dekadenta bilden av Venedig stämmer inte! Dimman, högvattnet, Suckarnas bro, karnevalen, allt är en myt från sjuttonhundratalet. Den har smittat stora författare som Thomas Mann och andra. Men det är en myt som inte är sann!
Massimo Cacciari för en hand över sitt yviga hår och tänder en cigarett trots sin förkylning. Han är något så ovanligt som en filosof som gått och blivit borgmästare. Igår kväll försökte jag förgäves plöja några av hans böcker om Hegel och Kant. Det är ju också något av en tankeställare för oss svenskar. Vi har ju varken borgmästare eller särdeles välutbildade politiker. Trots att vi lever i ett av världens rikaste länder så pratar vi mest om pengar och andra materiella bekymmer. Men Venedig är i sig ett vittnesbörd på att kulturen, som våra politiker verkar ha så svårt att ha råd med, är hela meningen med vår tillvaro. Hela denna stad på vatten vittnar om ett folks strävanden och drömmar. Kultur är just det som går utöver det rent nödvändiga, som handlar om det möjliga.
Cacciari hostar och snyter sig. Att Venedig är förkylningarnas stad är förvisso en sanning alla kan gå i god för.
- Venedig är den enda bebodda lagunen i världen, med världens största historiska stadskärna. När den stora översvämningen inträffade 1966 hade vi knappt några studenter här. Idag har vi ett växande universitet med internationellt rykte och flera forskningscentra. Hit reser varje dag 35 000 människor bara för att arbeta. Vi har den tredje största hamnen och flygplatsen i Italien. Hit kommer fler kryssningsfartyg än till någon annan stad i Europa!
Kommunens gamla palats är trångt och slitet, med vackra rokokomöbler på det flera gånger lagade terrazzo-golvet. Vaktmästaren hörs på andra sidan dörren. Han pratar sport och lottovinster. Utanför fönstret skymtar Rialto och Canal Grande. Båtar och pråmar trängs mellan de slitna husfasaderna. Cacciari hävdar bestämt att Venedig lever. Många andra historiska städer har avbefolkats under efterkrigstiden. Men Venedig har idag mer än 100 000 invånare ute på de här öarna.
- Jag förnekar inte att Venedig har enorma problem, men säg mig ett dött kadaver som har problem! Vilken död stad har problem? Att vi har problem är ju ett tecken på att staden lever! Vi har en historisk stadskärna utan motsvarighet i världen. Den behöver restaureras, all denna konst och arkitektur måste tas om hand. Och glöm inte att hela detta kulturarv står i vatten!
Massimo Cacciari tänder ytterligare en cigarett och lutar sig tillbaka. Och han må förvisso vara filosof. Men hur väl skickad han är att vara borgmästare är en öppen fråga. Medborgarna tycks vara delade i sitt omdöme. Att borgmästaren väljs med enkel majoritet ger visserligen Cacciari en ställning nog så annorlunda jämfört med en svensk kommunalfullmäktigeordförande. När han kandiderade till borgmästarposten för vänsterdemokraterna för fem år sedan, var det väl inte heller någon som trodde att han skulle regerade Venedig som il Doge. Men en politisk epok i Italien var slut, det tidigare så mäktiga kristdemokratiska partiet upplöstes helt och vänstern blev en faktor att räkna med. Nog hade man hoppats mer.
Innan jag togs emot diskuterade han trött med någon blodtrycksröd representant från de många olika intressegrupper som styr staden. Och det gör detsamma om han nu kom från något av de stora oljeraffinaderierna som huserar borta i Marghera, eller om han var från gondoljärernas kooperativ. Endast en tredjedel av invånarna lär betala skatt, resten klarar sig undan tack vare ett föråldrat regelverk och ett överbelastat rättsväsende. Dessutom fördelas alla pengar via byråkratin i Rom. Utan egna resurser är det svårt att regera.
När jag häromåret besökte Venedig utropade missnöjespolitikern Umberto Bossi Venedig till Padaniens huvudstad. Men försöket att dela Italien kom av sig. Cacciari har däremot tagit fasta på de federalistiska tankarna och utvecklat dem i linje med EU:s regionpolitik. Kanske är det hans enda chans att verkligen regera staden. Och varför inte återigen en venetiansk republik som på sjuttonhundratalet, undrar jag?
- Res pubblica cristiana, varför inte? Nationalstaten som idé är i kris. Det mest innovativa Europa återfinns i självständiga städer och gränsöverskridande regioner. Visserligen erkänner jag att utvecklingen går långsamt i Italien, även om vi nu har en f d kommunist som Massimo D'Alema som premiärminister. Men vi behöver positiva utopier.
- Venedig har en unik miljö och kultur, och kan mycket väl vara framtidens stad. Vi har hoppat över industrialismen och inträtt direkt i det postmoderna samhället. Det innebär stora och svåra utmaningar, men det är också vår stora chans. Det moderna samhället befinner sig i kris överallt, och det gäller lika mycket dess förmåga att hantera den kultur vi tillmäter en ständigt allt större vikt, som hela det nya kommunikationssamhället.
Och här bekräftar Massimo Cacciari min egen bild av Venedig. Det är inte Los Angeles som är vår framtid, även om de flesta städer decentraliseras och bryts sönder. Venedig är något annat än dimman och melankolin. Den är mer än ett monument över staden, den är ett monument över människan. Hit reste alla Europas makthavare så sent som på sjuttonhundratalet, vad säger att inte just Venedig kan bli en av IT-samhällets viktigaste mötesplatser, när videokonferenser och Internet inte räcker, när vi behöver mötas ansikte mot ansikte? Cacciari stryker sina mustascher, instämmer och säger att om han får råda ska Venedig bli ett laboratorium för den postmoderna staden. IT-samhällets alla teknologier gör ju att vi kan överkomma stadens rent fysiska begränsning. Och det är väl en dröm om någon i en stad som aldrig har kunnat anpassa sig vare sig till industrisamhällets massproduktion eller transportapparat?

Publicerad i GP



UPP

2001 Calimero