Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Urbanism

Kultur och resor

Artikelarkiv


Kropp och image

Av Leo Gullbring
Vår tid fokuserar som ingen annan på kropp och image. Och frågan om vart innehållet tar vägen har all relevans när man möter Santiago Calatrava, en av den internationella arkitektelitens frontfigurer. Kommer man verkligen kunna bo i hans bostadsskrapa Turning Torso, eller är den endast image, ett iögonfallande utropstecken i Malmö, ännu ett exempel på så kallad place-marketing?


 

Arkitekturen har onekligen erövrat en ny roll de senaste decennierna. Istället för att enbart svara mot funktionella krav har den fått ett egenvärde som identitetsskapande monument, som orienterande turistattraktion, som kulturell referenspunkt. Bilbaos ambitiösa satsning på att bli ett finansiellt och kulturellt världscentrum genom Frank Gehrys Guggenheimmuseum, Norman Fosters tunnelbana och Calatravas flygplats har infriats över all förväntas och investeringarna lär ha återbetalats på knappt något år. Och kanske är det begeistringen över Øresundsbron som fått HSB och Malmö Stad att inse att Sverige behöver något mer inspirerande än Globen, Lilla Bommen och Kockumskranen?

Och kritikerna skjuter onekligen vid sidan av målet när den kritiserar Turning Torso för att vara endast image. Visserligen är det sällan skyskrapor byggs om inte markpriserna skjutit i höjden, men arkitektoniska referenspunkter kan vara lika viktiga för vår tids städer som branding för företag. Bilbao visar med samma tydlighet som Las Vegas att image blivit ett investeringsobjekt i sig, frågan är snarare vilken image man vill ha. Santiago Calatravas solitära skulptur är betydligt mer imponerande än Gert Wingårdhs Scandinavian Tower ute i Hyllie, samtidigt som Turning Torso också är centralt placerad i Västra Hamnen. Till skillnad från Bo01-området lever bostadsskrapan också upp till det gamla industriområdets mäktiga skala. Det vore dock synd om den inte blev till mer än ett första utropstecken i ett Malmö Downtown. Själv träffade jag Calatrava för länge sedan i Borlänge, inbjuden av Vägverket att inspirera svenska arkitekter till annorlunda broarkitektur. Därav blev det inget, och inte heller av det förslag till Øresundsbro han skissade upp tillsammans med Mats Edblom och Knut Hoelscher. Att han nu får chansen att bygga Turning Torso innebär att Sverige får ett unikt stycke arkitektur direkt av en internationellt erkänd arkitekts hand, något helt annat än det andra rangens verk som går under namnet Moderna Muséet.

Santiago Calatravas har alltsedan karriärens början parallellt förfärdigat skulpturer, och hans försök att förena skulptur med arkitektur skiljer ut honom från många kollegor. Istället för att låta formen vara ett resultat av funktionella premisser, av hur krafter spänns upp i broprojekt, i takkonstruktionerna till enorma flygplatshallar, börjar Calatrava sitt arbete med att söka efter en form. Krafter, funktion, teknik underkastas, sammanvävs med denna form till arkitektonisk akrobatik. Ett metalliskt nervsystem utgör taket till Oriente Station i Lissabon. TGV-stationen i Lyon minner om dinosaurieskelett med ögonbryn av betong. Inspiration är oftast människans och djurens anatomi. Turning Torso tar sin form från en vriden mansrygg, en stiliserad diskuskastare.
I hans infrastrukturprojekt framstår stål som senor och muskler, betong som stora köttstycken, balanserade på det yttersta, till synes på väg att falla samman, men ändå i skulptural vila. Men mer än en slags organisk arkitektur så handlar detta om att berika arkitekturen med ett kulturellt uttryck.

Detta konstnärliga förhållningssätt delar Calatrava med stjärnarkitekter som Frank Gehry, Daniel Libeskind, Zaha Hadid. Men många är också kritiska. Skribenter och framförallt arkitekter tar Louis Sullivans berömda devis ’Form follows function’ som utgångspunkt för sitt ogillande. En byggnad ska vara ’ärlig’, ’autentisk’, ’ren’, den ska visa vad som bär och vad som är buret. Men frågan är om de verkligen förstått Sullivan? Likt Frank Lloyd Wright inspirerades han av Friedrich Nietzsche, Charles Darwin, Herbert Spencer, Walt Whitman. Reaktionen mot det sena artonhundratalets historicistiska excesser innebar dock inte att de förordade det avskalat abstrakta. Här finns ingen rak linje fram till den abstrakt självtillräckliga arkitektur som predikades av Adolf Loos och Piet Mondrian. Istället sökte Sullivan och Wright genom biologiska analogier former som passade funktioner. I Frankrike talade samtidigt arkitekturens rationalister om att formen följde strukturen. Ornamentet skulle således vara en integrerad, sammanvävd del av byggnaden, och med utgångspunkt i ett återvunnet skulpturalt kunnande förtydligas struktur, konstruktion och innehåll. Calatrava själv vågar gå tillbaka till gotik och till romansk arkitektur, och återfaller i en tradition där kulturen fortfarande är oberoende jämbördig den industriella produktionen och tekniken. Trots att hans arbete strävar efter ett uttryck för en ren, abstrakt form har han mer gemensamt med de katalanska modernisterna, med Antonio Gaudí i spetsen, än med Bauhaus, just i insikten om att ett objekts funktion fullbordas av det dekorativa elementet.

Det som endast är funktion är svårläst, arkitekturen har som uppgift att förandliga materien. Och styrkan i Calatravas verk ligger i att han tar sin utgångspunkt i skulpterandet, just här finner han en möjlighet att leka med ljus och volymer, och gestalta det narrativa element som krävs för att ge liv åt kalla och annars tautologiska objekt. Men samtidigt som han återuppväcker den gamla drömmen om ett förenande av skulptur och arkitektur, blir han också lite väl pompös och bombastisk i sitt förringande av skulpturprofessionen som sådan. Precis som Gehry framstår han som en av de sista stora modernisterna, som återfunnit en förlorad konstnärlig dimension, samtidigt som dessa enskilda solitärer blir så unika att varje nytt verk riskerar att hamna i skuggan. Vår tids typologiska frågeställningar förringar inte kropp och image, men kräver också ett nytt innehåll, inte bara ännu ett museum, ett bibliotek, en bostadsskrapa. Kanske vore det mer intressant om Calatravas iver för nya, gränsöverskridande former också kunde gestalta nya rum i både stad och i hem?



Profilen: Santiago Calatrava:
-Varje byggnad

Skymningen kommer sakta krypande över Malmö. Vernissaget på Form/Design Center är välbesökt. Akvareller, modeller och arkitekten Santiago Calatrava själv särskådas av en entusiastisk skara utrustad med vinglas och lätt glansiga ögon. Arkitekten är nöjd, talar om Norden, om ljuset, om Turning Torso som en gemensam utmaning. Vi slår oss ner ute på gården med varsitt glas vin.

I de flesta av dina projekt ser det ut som att du utgår från formen, istället för att ta utgångspunkten i de rent funktionella förutsättningarna. Innebär inte en så pass konstnärlig attityd ett stort ansvar?

-Kanske behöver man inte vara konstnär för att vara arkitekt, men nog hjälper det alltid. Arkitektur kan ge upphov till starka känslor, och arkitektur säger mycket om människorna som byggde, om deras visioner, om deras liv, arkitektur uttrycker inte bara rum, utan också tid.

-Som skulptör kan du nå fram till en analytisk förståelse av form, du arbetar abstrakt, en kropp är en kropp, du kan rita den på ett figurativt sätt, men också reduktivt minimalistiskt, se på Turning Torso, rörelsen är utgångspunkten, du tänker inte på en skyskrapa när du ser det, du tänker på den mänskliga kroppen. Vad du gör är att förändra skalan och materialiserar den utifrån de funktionella, materiella, tekniska och ekonomiska krav du har.

Precis som hos Frank Gehry, Jean Nouvel och många andra har din arkitektur en stark särprägel. Var finner du din inspiration, vad är hemligheten bakom din arkitekturs säregenhet?

-Jag ser varje byggnad som ett tillfälle att uttrycka någonting. Det handlar om att utgå från den lokala kontexten, men då syftar jag inte på geografi eller landskap, utan på kultur. Det handlar om att använda samma fönster, samma färger, samma typologier som redan finns. Min ambition är att ge varje byggnad en stark och unik personlighet, så att de alla är olika och alla förmår leva vidare av egen kraft. Jag utgår ofta från människokroppen, en hand, en gest, en rörelse, eller som här i Turning Torso, en vertikal kolumn. Människan är inte endast en given skala att förhålla sig till, det är också människor som ska använda arkitekturen. Här finns en existentiell dimension som också kräver att vi uttrycker vår egen tid utifrån från våra kulturella, ekonomiska och tekniska förutsättningar.

Du började som arkitekt i din hemstad Valencia, för att sedan vidareutbilda dig till ingenjör i Zürich. Du skulpterar abstrakta balansstycken sedan många år. Vad är du egentligen: arkitekt, ingenjör eller konstnär?

Santiago sitter tyst en lång stund, ler stort, börjar skratta, uppenbart smickrad.

-Jo, jo... Jag tror det är svårt att arbeta enbart som arkitekt, om du inte kopierar någon annan. För mig har mitt tjugofemåriga arbete med att skulptera varit en del i att finna fram till ett plastiskt vokabulär och inneburit en metod att närma mig arkitekturen som gestaltande uttryck. Skulptur och arkitektur har mycket gemensamt i termer av formskönhet, det handlar om förhållandet ljus och skugga, om rörelse och dynamik. Arkitekturen är underordnad funktionella begränsningar, du ska ha badrum, en plats för att sova, för att äta, medan skulpterandet är fritt och öppet. Men samtidigt är arkitekturen överlägsen skulpturen på grund av sin skala, du kan ju gå in i den, uppleva den på ett helt annat sätt. Skulptörer som Jean Dubuffet, Henry Moore och även Eduardo Chillida drömde om att skapa rum omkring sina objekt, men deras framgång är liten i jämförelse med Turning Torso och liknande arkitektoniska verk. Min övertygelse är att om vi kan kombinera skulpterandets abstraktionsnivån med arkitekturens skala så kan vi skapa långt starkare uttryck.


Publicerad i Aktuella Byggen nr 5/01

UPP   Tillbaka

2002 Calimero