Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Urbanism

Kultur och resor

Artikelarkiv


Cicciolina

Av Leo Gullbring
Vart tog hon vägen, Cicciolina? Sexsymbolen, pornodivan, parlamentsledmoten, sexrevolutionären, feministen? Efter giftermålet med Jeff Koons blev det tyst, så när som på bråket om deras son. I fjol kandiderade försökte hon däremot ge sig in i politiken igen. Leo Gullbring mötte henne för elva år sedan, nu har han sökt upp henne igen.

    

Och hon hade snövita bröst, lengult hår, vänaste hy, blå ögon. Vart hon gick såg både män och kvinnor efter henne. Och hon visade gärna sina behag. Hon tyckte om att höra deras smicker. Hon ville bli älskad av alla, åtrådd av alla. Men prinsessedrömmen infriades aldrig. Kanske finns det inte längre plats för skirt skära prinsessor i vår tid? Istället valde hon filmens värld, radion, televisionen, politiken. Och efter fem år i parlamentet valde hon att dryga ut politikerpensionen med ansenliga mängder gullpengar när hon tog steget fullt ut och blev en Porno-Barbie, allt för att kunna köpa sig detta lilla slott. Visserligen bara en takvåning ute på Via Cassia, långt utanför Rom. Men utsikten är magnifik. Utanför de stora panoramafönstren lättar morgondiset. Mandelträden blommar i rosa över ljust gröna kullar. Och soffan är också vit. Med vita och rosa kuddar. Jag väntar denna vår tids prinsessa. Men jag är inte ensam, jag har sällskap med en massa små oskuldsfulla porslinsdockor och kramiga gosedjur i nätta pastellfärger. Och den ungerska hemhjälpen kommer med en liten kopp espresso.

När jag först mötte Cicciolina var hon mitt i karriären. Vi trängdes intimt nära i en av Montecitorios, det italienska parlamentets hissar. Hon gav mig genast en kyss på munnen. Och så förstås den där intensiva blicken, med huvudet lite på sned. Vad skulle jag tro, var det hennes sätt att hälsa? Men klädseln generade mig inte, den var nog så proper, klänningen lite yvig måhända, men inga exponerade bröst. Trots hennes parlamentariska immunitet blev det ingen striptease i talarstolen. Annat var det under valkampanjen 1987. Drev hon med sina upphetsade väljare när hon torgförde sina behag?

— Först tar jag av mig alla mina kläder, och när jag är helt naken, då ska jag berätta om mina vallöften. Politiker är ju också skådespelare, så varför skulle inte lilla jag kunna bli politiker?

Och visst, kunde Ronald Reagan, och nu också Arnold Schwarzenegger, nog finns det plats för stjärnor i politiken. Men kanske hade mina feministvänner rätt, Cicciolina var inget skämt, trots sina skära nallar. Denna vår tids Maria Magdalena utmanade alla. Långt före någon Madonna visade hon att kvinnor behöver inte förneka sin sexualitet för att göra karriär. Roberta Tatafiore, ledare för de prostituerades fackförbund ’Le Lucciole’, var entusiastisk över denna reklamversion av Botticellis ’Våren’ som yrde mellan porrshower och parlamentssessioner.

— Först tillber mannen kvinnan, sedan köper han henne, se’n föraktar han henne. Men Cicciolina ifrågasätter både mans- och kvinnoroller. Hon är en protest mot alla de väluppfostrade kvinnor som tror att bara de imiterar männen så kommer de få tillåtelse att frigöra sig, som tror att jämställdhet är liktydigt med sexuell frigörelse.

Mitt i salongens vita och rosa här och nu står en flygel. Men den använder hon knappast, belamrad med tomma papplådor och leksaker. Och här ligger en bok, ’Le XXme siécle des femmes’, kvinnornas århundrade. Och där, på sidan 695, finns hon, revolutionären Cicciolina, alias Ilona Staller, denna ungerska lilla flicka som bara tretton år gammal lämnade hemmet för Italien. Och visst har hon gått till historien. Det radikala partiet lanserade henne längst ner på vallistan, men hon tog sig in med en andraplacering i Rom. Politikerkollegorna kallade hon Cicciolini. Idag upprörs ingen över något naket i det katolska Italien. Några kvarter härifrån ligger i det fashionabla Olgiata det enorma partnerbytesdiscot ’Atlantide’ med en labyrint för plötsliga, anonyma äventyr. Utanför står någon avslagen sekt och delar ut radband. All teve-kanaler är fulla av bröst och rumpor dagen lång. Premiärminister Berlusconi visar gärna upp sig i sitt teve-imperium omgiven av lättklädda, blonda ’veline’ vars enda uppgift är att vickar kurvor och le.

Men se här kommer hon. Tätt åtsittande röd dress. Solglasögon. Röda läppar. Hon kysser på kinden denna gång. Jag missar inte åderbråcken när hon med en elegant gest tar plats i allt detta vita och skära. Jag kan inte låta bli att fråga hur gammal hon är. Hon skrattar avväpnande.

— Nyss fyllda arton! Och du gissar fyrtiofem? Nja, det är inte helt fel, men du vet, det är inte åren som räknas, utan hur man bär dem. Och visst har du rätt, vi lever i en tid där det visuella ständigt står i centrum. Därför gäller det att förbättra vad som förbättras kan. Efter amningen lät jag operera mina bröst, nu är de lika vackra som förr igen!

— Du får förlåta jag dröjde, men det var Jeff på telefonen. Nu är det dags igen. En ny process. I mer än nio år har han hållit på. Han har sju dagar i månaden med Ludwig här i Rom, alltid på de finaste hotellen, men det räcker inte, nu vill han försöka få över honom till New York igen. Förstår han inte att vad han utsätter vår son för?

Karriären skulle förstås krönas med en brudekrans. Och hon stod brud åt en framgångsrik och uppburen avantgardkonstnär från ett fjärran land. Han Adam. Hon Eva. Men han gjorde stora pengar på att föreviga och sälja av bilder från både bröllopsnatten och andra nätter. Att det inte skulle hålla begrep jag så fort jag såg de enorma färgfotografierna utställda på något museum, han poserade ju medan de kopulerade, men hon gav sig hän som bara prinsessor kan. Resultatet av deras förening blev skilsmässa och en liten prins vid namn Ludwig. Tänk att se sig själv bli till i dessa kaskader av sperma på oljemålningar med namn som ’Ilona’s Asshole’ och ’Ilona’s House Ejaculation’. Men jag får inte fråga Ludwig vad han tycker. Han får inte vara med, får inte höra mammas historia, den är inte lämplig för hans små öron.

Ludwig är ett känsligt ämne. Först beslöt någon domstol i USA att ge Jeff Koons vårdnaden, mamman hade slarvigt nog glömt en massagestav bland småttingens leksaker, pappan kallade henne hora. Men hon rövade med sig ungen till Italien, höll honom gömd i fyra år, ända tills en italiensk hovrätt för några år sedan fann det för gott att låta henne få vårdnaden. Och de fortsätter att träta, trots att Ludwig numer fyllt tio år. Att bli mamma fullbordar kvinnan säger hon, och så gick det med den karriären, hon har slutat med porren i rädsla för att förlora Ludwig.

— Nej, det är fel, jag gör andra saker nu, men jag reser fortfarande runt och visar upp mig naken. Jag ångrar ingenting av mitt förflutna, jag är både Cicciolina och Ilona Staller. När jag kom till Italien första gången var jag bara ett barn, men att vara naken, att visa upp mina bröst, det var för mig det mest naturliga i världen.

Jag invänder att männen kanske inte riktigt ser det så. Men hon kontrar snabbt med att det vulgära finns hos gubbarna som tittar, inte hos henne. Hon rättar till en rosa nalle, och drar sig till minnes en av de gånger hon arresterades. Inför rätten drar hon ner sin röda klänning, blottar snövita bröst, och frågar med troskyldig blick, ’Men inte är väl de här obscena, herr domare?’ Helst skulle hon vilja bli politiker igen, och arbeta för barnens rätt, för en vettig sexualundervisning i skolan. Och tanken är svindlande, tänk om man haft henne vid katedern på biologitimmen.

— Jag är nöjd med min politiska karriär. Jag har lyckats göra sex till något man vågar prata om i Italien, och det är jag stolt över. Och inte ångrar jag mitt förflutna: om det nu var mitt öde så fanns det ingen annan väg.

Hon var ledamot i italienska parlamentet mellan 1987 och 1992. Hon hann med att presentera 12 lagförslag, med allt från kärleksparker till regler för prostitution. I fjol kandiderade hon i sitt hemland Ungern, och när inte det gick försökte hon bli borgmästare i Monza, inte långt från Berlusconis lyxvilla Arcore. Inte heller det gick, och när Jeff Koons ställde ut i Neapel förra sommaren var alla verken med Cicciolina borttagna.

Hennes namn? Det började med Radio Luna, mitt i natten kunde man höra hennes småsjungande, ljus, smått ironiska röst i direktsändning. ’Hej, sover ni redan? Jag är Ilona Staller, blå ögon, blont hår, uppnäsa och ... ursäkta, är du i sällskap? Oroa dig inte, vi älskar alla tre. Lite musik... Jag är alltid naken i sängen. Nu ska jag tala om hur jag är skapt.’

— Jo, jag kommer ihåg, på den tiden fick man inte säga fula ord i etern. Så när jag skulle förklara för en ung tjej hur man onanerar, hittade jag mitt artistnamn: ’Dra av dig trosorna, sära på dina små ben och sätt ditt lilla finger på din lilla Cicciolina...’

Hon skrattar. Frågar artigt om det är okej att hon röker. En cigarett. Hon säger hon aldrig tagit några droger. Och det kan tyckas absurt att sitta prata med en kvinna man sett skrevet på exponerat i film efter film. Förra gången förklarade hon att porr för de flesta kvinnor är en desperat sätt att tjäna pengar, själv var hon däremot revolutionerande, hon påstod sig bli tillfredsställd av det. Men varför porr efter en sådan stark start? Porrfilmerna hon gjorde på åttiotalet var visserligen något helt annat än dagens våldsporr. Titlar som ’Orgia Atomica’, ’Banane al cioccolato’ kommenterar kapprustningen och kyrkans hyckleri. I en av de mer absurda rullarna omintetgör hon ett helt VM i fotboll genom att knulla röven av Maradona. Finns det en politiskt korrekt porr?

— Min kropp är min, och den gör jag vad jag vill med, det är ju precis vad feministerna säger! Jag gillar sex och jag respekterar kvinnans sexualitet. I mina porrfilmer är kvinnan subjekt, inte ett objekt. Det är jag som utnyttjar männen, inte tvärtom. Det är min njutning som står i centrum. Men om jag kunde förändra något så skulle det vara att göra porr likt små romantiska berättelser, ta t ex en svart man och två vita, och så två kvinnor, i olika positioner, tänk dig, en snygg rumpa, en vacker fitta som öppnar sig, männens stånd, det vore vackert, och utan något våld, en slags undervisning i Kamasutra!

Men när hon längtansfullt berättar om gamla åldringar hon ser på gatan, som ger varandra en liten kyss på parkbänken, då förstår jag att misslyckandet med Jeff Koons tagit henne hårt. Så sexliberal hon nu än är. Han var mannen i hennes liv. Men ändå? Efter att ha predikat så mycket om kärlekens lov, likt en sentida lärjunge till Freud, har hon helt övergett sina egna ideal idag?

— Efter skilsmässan ville jag inte veta av något sex, jag ville inte älska någon man. Men häromåret träffade jag en grabb och blev förälskad på stört. Jag blev förvånad, jag trodde inte att jag hade all den passionen kvar. Vi kunde älska i timmar, göra det gång på gång, det är vackert, jag kände mig som arton år igen!

— Om vi bara älskade mer så skulle vi inte ha några krig. Mer sex och roligare sex, det är som bensin för en bilmotor, det håller oss igång, det är vad som krävs för att vi ska bli lyckliga!

Utanför hennes vita salong stor solen i zenit. Skuggorna är hårda. Allt detta vita blir än vitare. Och nu ska hon leva lycklig i hundra år? Fortfarande en oåtkomlig drömprinsessa för många, men långt ifrån lika fagert vacker som ung, trots att dagens prinsessor lyfter sig både här och där. När vi möttes för mer än tio år sedan begrep jag henne inte. Drev hon med oss alla? Kanske det. Hon levde i sin egen värld. Hon ville bli lika odödlig som en Venus. Nu provocerar hon inte längre, sådana som hon är inte längre portförbjudna i männens värld. Var detta verkligen den karriär hon ville när poserade för sina första modellfoton? Om inte ett offer för manssamhället, så åtminstone för sig själv. Och nu vill hon inte inse att karriären gått i stå. Men hon skriver på sina memoarer och lanserar sina hemsidor. Om inte fortfarande en skir skär prinsessa, så ska åtminstone den virtuella världen göra henne odödlig.



UPP

2001 Calimero