Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Claudia Cardinale

Av Leo Gullbring
Hon har kommit lite för tidigt, punktlig som alltid. Väntar på mig i foajén till l’Institut du Monde Arab. Jag är inte säker på om det är hon i den cerisröda Armani-kappan bakom de leopardkantade Armani-solglasögonen. Men skolbarnen känner igen en Diva, även om hon blivit lite till åren. De omringar henne, tigger artigt autografer. Claudia Cardinale ler inför den oväntade uppvaktningen. Eleverna ska gå på en utställning med konstskatter från Tunisien. För fyrtio år var Claudia lika ung som dem när hon utsågs till den vackraste italienskan i Tunis.


Foto: Susanna Asklöf 

- Att göra film är som en semester, det är fantastiskt, man glömmer alla vardagens problem och lever verkligen filmens äventyr. Men jag bara ramlade in i filmens värld, utbrister hon när hon tar av sig sin kappa, likt en frukt befriad sitt skal, helt klädd i svart, Giorgio Armani rakt igenom.

- Alltsedan början har jag sagt nej, till och med på filmfestivalen i Venedig. Jag hade utsetts till den vackraste italienskan i Tunis, i en skönhetstävling som inte ens var utlyst i förväg, som improviserades ihop helt plötsligt. Jag ville inte delta, men de propsade. Och så vann jag... I Venedig ville alla att jag skulle göra film, och jag sade nej. Och ju mer jag sade nej, desto mer insisterade de. Vem vet, om jag sagt ja skulle jag kanske inte gjort någon filmkarriär.

Claudia Cardinale skrattar och ser mig rakt i ögonen. Iallafall tror jag det. Det övergivna konferensrummet högst upp i arabinstitutet badar i solljus. I hennes solglasögon dansar reflektioner av alla dessa ljusreglerande bländaröppningarna arkitektgurun Jean Nouvel använt till väggbeklädnad. Jag kan inte se de där berömda djupt bruna ögonen. När hon var ung tjusade de en hel värld, igen och igen dök de upp på veckopressens omslag. Då var ögonvitorna hos italienskan från Tunis inte ens vita, utan blåaktiga, som hos ett spädbarn.

Hennes långa, smala händer letar fram ett paket cigarretter. Välmanikyrerade som inte visar på hennes ålder, de kunde tillhöra en tonårsflicka. Hon ber om tändstickor, men inte utan att först fråga om man verkligen får röka här.

Hon hade turen att ramla in i filmens värld just när Cinécittà, Italiens Hollywood, gick som bäst. I USA hade däremot televisionen börjat konkurrera ut biograferna, filmbolag efter filmbolag gick i konkurs. Claudia blev erbjuden roller på löpande band, skrev på sagokontrakt, fick arbeta med de bästa regissörerna Italien hade att erbjuda. Hon arbetade så hårt att hon aldrig hade tid för några romanser, pressen kallade henne följaktligen för hela Italiens fästmö, och i Sverige skrev någon överväldigad journalist år 1961 att Claudia Cardinale var ’italiensk films första intellektuella kalaspingla’.

Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta ’intellektuell kalaspingla’, men hon förstår vad jag menar och skrattar sitt lite hesa men samtidigt sensuella skratt.

- Det är Moravias fel. Jag träffade honom för en intervju, och genom att i detalj beskriva min kropp ville han förstå min själ. Jag var med på det, det var ju ett fantastiskt möte för mig som ung flicka, med en av Italiens främsta intellektuella. Intervjun publicerades sedan i Esquire med rubriken ’The next goddess of love’...

Alberto Moravias intervju är också något i särklass. Den unga Claudia sitter där och beskriver något perplex sina mått: längd 1,69, midjemått 58, byst och höft 95, håret är långt, räcker till fem fingrar ovanför midjan, kastanjerött, lätt ondulerande. Huden är ständigt brun, ögonen är syditalienskt bruna och mörka. Enligt henne själv kan de vara smarta, elaka, lögnaktiga, barnsliga. Munnen är hård, överläppen tunnare, den undre kraftigare, bondlik. en mun som kan äta, menar Moravia. Men när hon skrattar exploderar munnen och tändernas pärlband lyser. Moravia kallar hennes näsa för klassisk, men tempererad med modern sensualitet. Hennes armar är den kroppsdel hon tycker bäst om hos sig själv, de lever sitt eget liv: korslagda, med en hand på axeln och ansiktet i profil, med hakan på den andra axeln.

Jag vill inte be henne beskriva sin fysik av idag. Men jag frågar henne om
hon är lycklig, och hon förlorar målföret för ett ögonblick.

- Felice? Jovisst, jag är en ganska sorglös person, kanske mest för att jag alltid levat i nutiden, utan att se bakåt, och inte heller framåt. Jag har alltid försökt att värdera varje ögonblick i livet, och det kommer kanske från mina afrikanska rötter, just det att jag kan uppskatta varje ögonblick av dagen, det är något mycket orientaliskt tror jag. Ensamhet är också viktig, jag älskar ensamheten, jag är inte någon neurotiker, jag kan alldeles utmärkt vara ensam, men många skådespelare klarar det inte och grips av ångest.

Hon tar fram ytterligare en cigarett med avmätt sensuella, lätt kontrollerade rörelser, lutar sig fram och låter mig tända den, skrattar och säger att hon röker som en borstbindare.

- Nej jag känner mig inte främmande för dagens värld, kanske beror det på att jag fick mitt andra barn, en dotter, när jag var fyrtio, hon har fått mig att stå med bägge benen i nutiden.

Hon föddes något år efter att hon brutit med Franco Cristaldi, regissören som en gång hade upptäckt henne. Men framförallt bröt hon med ’the Star System’. Hon deklarerade att under sjutton år hade hon gjort femtio filmer, hon var trött på det hela, och utbrast: ’Ner med systemet! Leve fantasin!’ Istället blev hon feminist, kämpade för fri abort och fri skilsmässa i Italien. Det är inget hon ångrar idag, men hon har lämnat sina vänstersympatierna bakom sig, efter de senaste årens skandaler i Italien har hennes ideal förändrats.

Häromkvällen såg jag en av hennes första filmer, ’Den vackre Antonio’. En sorglustig film där Marcello Mastroianni spelar den unge advokatsonen som med sina erfarenheter av prostituerade och lättfotade partydamer inte klarar av att fullfölja sina äktenskapliga plikter. Claudia Cardinale är alltför vacker, redan här en diva i ordets verkliga mening, en gudomlig ängel som gör att Antonio blir kall över hela kroppen när han kryper i säng med henne. Kyrkan ogiltigförklarar giftermålet och han gör husjungfrun med barn istället. Och redan här skådas den karaktärsskådespelerska Claudia Cardinale skulle utvecklas till i film efter film. Hon hade inte bara ett barnsligt vackert ansikte med en kvinnas mogna kropp, hon var först och främst en kvinna.

I en intervju år 1967 förklarar hon: ’Jag vet att jag har för lång hals, ledsamma ögon, en alltför nerdragen mun, en tendens att gå upp i vikt. Men jag är övertygad om att det behövs lite fysiska defekter. Verkligt vackra människor har ingen succé inom filmen. Deras perfekta ansikten kan inte fånga ljuset, ansikten med karaktär är betydligt intressantare. Jag är den jag är. Jag tycker om mig själv. Jag vill inte förändras, då skulle jag hellre sluta med filmen.’

- Idag är synen på skönhet annorlunda än tidigare. Det finns inte längre den alldeles speciella skönheten, de kvinnor man ser nu är kvinnor man kan möta var som helst. Marlene Dietrich och Greta Garbo det var divor, dem träffade man knappast på gatan. Dagens skådespelerska är mer normala rent fysiskt sett, och inte så speciella. Men jag menar att filmkonst handlar om drömmar. Vi har så mycket problem idag med stress, arbetslöshet och annat, då är det skönt att kunna gå på bio, att kunna slippa från allt detta för en stund.

Hon reser sig upp, visar upp ett par fortfarande perfekta ben, hennes Armani-kläder sitter perfekt, pekar ut genom fönstret, över Seine, och säger att hon bor i det där vita huset, med sin man, regissören Pasquale Squitieri. Och visst är hon en diva, en av dessa skönhetens gudinnor.

- Jag var blyg och sluten, och det var inte lätt att stå framför kameran, jag var jämt rädd att jag inte skulle klara det, att jag inte skulle vara duktig nog. Men det var ett yrke som passade mig, som fungerade som en slags analys, och som tillät mig att få en distans till mina känslor som jag aldrig skulle fått på något annat vis.

- För att klara av en filmstjärnas yrke måste man vara mycket stark och ha en oböjlig vilja. De skådespelare som lyckas är alltid personer med en stark vilja och som också kan se filmens värld för vad den verkligen är. Det är mycket lätt att låta det går en åt huvudet så fort man har framgång, att man tror att man lyckats, men det är viktigt att vara ödmjuk, att inte förlora huvudet, att man inte tror att man är en diva.

- Jag försöker säga till min femtonåriga dotter är hur viktigt det är, när man ständigt konfronteras med massmedia, att man inte glömmer bort att film och mode tillhör en konstlad värld. I det ögonblick du tror att det är verkligt, då är det slut.

- Själv har jag alltid stått med bägge benen på jorden, lite som om jag såg allt det här utifrån, som en annan person. Utanför har mitt liv varit helt normalt, jag har alltid haft en familj, en syster, bröder, även om jag sedan mest levt på hotell och flygplan, vi reste ju jämt över hela världen, jag gjorde fyra filmer året.

En kypare kommer in med en tébricka, små glas med mycket socker på arabiskt vis. Fotografen ber Claudia ta av sig sina solglasögon. Hon tvekar först, men beslutar sig, hon behöver inte mäta sig med sig själv som ung. Ögonen är samma som förr, lika levande sensuella, men det där bångstyrigt uppkäftiga fjortonåriga skolflicksanletet har ersatts av ett åldrat, aristokratiskt ansikte, fullt med fina rynkor kring ögonen. För ett ögonblick får jag känslan av att hon bär en mask, en mask som inte längre förmår tränga igenom, som inte förmår återge hennes känslor. Hon fyller inte mer än femtiosex i april, men kanske har all tid framför filmkamerorna krävt sin tribut. Det är ett ansikte som är tillåtet en man i hennes ålder, men det är inte lika lätt att bära för en kvinna. Jag undrar vad hon tänker om framtiden, om sin ålders höst.

- Den tänker jag inte på, jag är optimist. Jag har alltid sett till det positiva i livet, aldrig det negativa, och även i mitt förflutna så ser jag bara de positiva händelser. Jag har förmågan att glömma...

Hon skrattar så att tänderna blixtrar och förklarar att hon har haft ett privilegierat liv, det är inte alla förunnat att utöva ett yrke som man älskar, ett yrke som låter dig möta människor som Rita Hayworth, John Wayne, Steve McQueen, Gary Crant, Marlon Brando...

- Men det var mötet med Luchino Visconti som förändrade mitt liv. Han var mästaren. Och han var inte bara oerhört känslig, utan minst lika krävande. Med honom fick vi verkligen ge allt, han märkte genast om man inte var inne i sin roll. När dagens inspelningar var till ända var man själv helt slut.

Det berättas att Luchino Visconti lät klä av Romy Schneider, lät Annie Giardot strippa, men Claudia Cardinale lät han skratta. Effekten var lika erotiskt överväldigande, trots att Claudia nu säger att det där skrattet berodde på att hon var blyg, det var ett vapen för att slippa svara. Och det var i italiensk film som hon fick sina största framgångar. Hon prövade lyckan i Hollywood i mitten av sextiotalet, först med Peter Sellers i ’Den Rosa pantern’, men först med ’Circus World’ fick hon sitt internationella genombrott som åtrådd ’kalaspingla’.

- Amerikanarna är ofta alltför perfekta, de saknar naturlighet. Vår europeiska filmkonst är mer mänsklig, tekniken är inte så viktig. Men den amerikanska filmen finns, den tar all publik, de vet att de får en perfekt produkt....

Hon får mig att tänka på hennes roll i ’Harmonika - en hämnare’. Sergio Leone bryter de mot varje vedertagen regel inom filmskapandet. Filmens introducerande första minuter slösas på extrema close-ups presenterande några svettiga banditer på en bortglömd station. Med tåget kommer Charles Bronson som skjuter ned dem, utan hänsyn till det berättartekniska anslaget. I filmen finns varken goda och onda, alla har en tämligen förflackad moral, men är innerst inne ganska sympatiska, till och med Charles Bronson själv. Claudia Cardinale som först verkar vara det enda civiliserade inslaget, visar sig vara en före detta prostituerad.

- Och Henry Fonda med sina blåa ögon, han som alltid var den gode hjälten i amerikanska filmer, här är han den onde skurken, avbryter mig Claudia och lyser upp. Leone behärskade all västern-mytologi. De kallade filmen för spaghetti-västern, men det här var vår seger över Hollywood!

UPP
2001 Calimero