Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Urbanism

Kultur och resor

Artikelarkiv


Gehry förlorar greppet?

Av Leo Gullbring
I takt med att allt fler Gehry-modeller lämnar ateljéen och förverkligas över hela världen, blir hans arkitektur också alltmer problematisk. Trots att ett av Frank Gehrys allra senaste verk noga gömts undan i förlagshuset Condé Nasts skyskrapa vid Times Square, håller denna grönskimrande ’juvel’ inte måttet. Succén från Bilbao låter sig inte upprepas, istället förkvävs nittonhundratalets stora arkitektur av sin ambition att hela tiden bli vara mer fantastisk än något annat.


 

Första gången jag råkade förlagshuset Condé Nasts nya lunchrestaurang var på Gehrys kontor i Los Angeles häromåret. Vilande mot en vägg stod en hög vågformad glasskiva och glänste i grönt och i blått bland alla olika husmodeller. Först trodde jag detta var ytterligare en extravagant skulptur, men Frank Gehry förklarade entusiastiskt att tidigare har det varit oöverkomligt att gjuta glas i fria former eftersom man varit tvungen att bruka en dyrbar process med stål- eller plastformar för gjutningen. Men med hjälp av en slags hydraulisk spikmatta som styrs av en dator med CAD-CAM-teknik har man lyckats göra varje glasskiva som använts i Condé Nast unik. Och återigen visar Gehry att hans nya formspråk inte alls behöver bli dyrare än traditionell arkitektur, tack vare datorn kan han istället ge exakta kostnadsberäkningar trots att formerna är till synes omöjliga att framställa.

I New York reser sig förlagshuset Condé Nasts skyskrapa, ritad av Fox & Fowle, som en tämligen anonym byggnad mitt på Manhattan. Och här vid Times Square är numera synden bortrensad av borgmästare Giuliani, turisterna yr runt bland anonyma kontorsskrapor och pulserande videoskärmstäckta fasader. Få känner till Condé Nasts cafeteria, men de som ändå nått av ryktet har fått höra att att nyckfullt vridna glasväggar håller en grönskimrande dans runt modejournalisters eftermiddags-cocktails, bara James Bond lär saknas. New York Times hävdar begejstrat att Condé Nast skapat ett eget modeemblem. Men det är inte bara att stiga innanför portarna och ta hissen upp. Receptionister och vakter ser till att förlagsmiljön hålls kliniskt ren. Men skam den som ger sig, efter mycket om och men har jag tillkämpat mig en av de första passersedlarna för utländska journalister.

Upp på den fjärde våningen möter de sedvanliga vita kontorskorridorerna. Men den här vågformad väggen i rostfritt stål, är inte illa, en lätt parfymerade kvinnan som går förbi förvrids, smalnar av, och det liknar lustiga huset på någon nöjespark, fast mer sofistikerat. Och här har vi entréen, en stor öppen cirkulär yta fylld med om inte helt dietriktig mat, så ändå färgstarkt fräsch och inbjudande med alla grönsaker. Och visst dansar verkligen glasskivorna runt caféet bortom kassan. Men här slutar också överraskningen. Visserligen ser bilderna spektaktulära ut, men det är kameran som luras. Något måste ha gått snett. Kan detta verkligen vara en Gehry? Var detta vad makarna Newhouse ville ha? Fasta runda soffgrupper i orange imitationsläder. Plywoodgolv. Runda äggula bord à la sjuttiotal. Både färgsättning och den geometriskt bundan formen tar död på glasets dans. Istället kommer jag att tänka på någon nyrenoverad typisk New York-diner, eller på gamla Royalton där förlagspersonalen tidigare brukade luncha. Hit lär Bond knappast komma i nästa film. Och när jag råkar ett exemplar av förlagets senaste American Vogue, inser jag att inte ens modefotograferna torde vilja plåta här. Gucci, Prada och de mest vågade modehusen placerar sina modeller under motorvägsviadukter, bland broar, de är ute efter ’the real thing’ inte denna tillrättalagt artificiella miljö.. Möjligen kanske H&M skulle kunna ta några rullar här, deras call girl-sminkade modeller passar alldeles utmärkt här.

Alltsedan Vitras stolmuseum i Weil-am-Rhein i slutet av åttiotalet, har Gehrys skapat skulpturala mästerverk som fått de flesta kollegor att blekna. Men Guggenheim-muséet i Bilbao låter sig uppenbarligen inte upprepas. Och kanske är det så att Frank Gehry är nittonhundratalets siste store arkitekt, oförmögen att frigöra sig från en modernistisk tradition som endast förmår överleva genom allt större och alltmer spektakulära verk. När städer och företag beställer dessa fantastiska iögonfallande byggnadsverk för att skaffa sig en plats på kartan och en image för sin ’corporate identity’, blir det som i Hasse & Tages gamla Picasso-film, där Pablo signerar målningar och T-shirts för glatta livet. Själv verkade Gehry nästan lite tagen på sängen efter framgången i Bilbao, men han verkade inte vilja värja sig mot floden av beställningar, istället växer kontoret på Cloverfield Avenue i Santa Monica språngartat. Men hans upptagenhet vid form är problematisk. Visserligen har han frigjort arkitekturen från den tidigare obligatoriska lådformen som är nog så repetitiv i Manhattans stadsrum, men han undviker de typologiska frågeställningarna. Istället för att ta fatt i vår tids kultur och dess utmaningar, hänger ger han sig åt skulptural ekvilibristik.

Själv trivs jag med att sitta på någon krog eller något café när jag författar mina artiklar, och jag är helt såld på att informationsteknologin ska kunna frigöra oss från det traditionella kontorets fysiska begränsningar. Condé Nast har däremot valt att avskärma sig definitivt från livet nere på Times Square. Tidigare lunchade man åtminstone på Royalton, men stannar man kvar i kontorsskrapans slutet artificiella miljö. Här uppe på fjärde våningen är det ingen risk för oväntade möten, inga plötsliga kontroverser, inga udda uppslag, inte ens någon feminist som kan sätta stil på senaste tonårsmagasinet, endast arbete timme efter timme. Och inte ens en grönskimrande Gehry kan dölja navelskåderiet.

UPP   Tillbaka


2001 Calimero