Inne på ett solkigt ölhak läser jag Roger Connahs bok 'The End of Finnish Architecture' (utgiven av The Finnish Building Center), en brokig samling tankar om vart finsk, och i lika hög grad nordisk, arkitektur är på väg. Och egentligen är det väl ett helgerån att som Connah försöka begå en psykoanalys på arkitekturen. Men i Finland, likväl som i Sverige, har arkitekterna i många fall redan förlorat tron på yrket, och istället sysslar de med design, något som endast handlar om yta, helt i linje med de postmoderna dogmerna. Fallet är dock så mycket större i Finland eftersom den finska modernismen blev till något mer än endast arkitektur: den var en nationalsymbol efter kriget, ett uttryck för tron på framtiden, demokratin och utvecklingen. Internationella kollegor vallfärdade till Alvar Aaltos byggnader, och fortfarande idag framhärdar finsk arkitektur i att vara något i särklass. Men detta till trots har den finska modernismen förlorat sin säregenhet.

Inte bara åttiotalets måttlösa sökande efter det nya, när Marx och Mondrian ersattes av Sony och Coca Cola, utan även den ekonomiska krisen har gjort finsk arkitektur till en pastisch på sig själv, formad av ideal som inte längre existerar. Idag existerar i stort två läger, å ena sidan postmodernister som desperat försöker finna nya vägar till ny arkitektonisk förförelse, å andra sidan en envis generation gammelmodernister som styvnackat döljer sin perplexitet över att Aalto-vaserna numera massproduceras och finns i varenda liten krimskrams-butik. Connah noterar att termen 'architecturally correct' verkligen har fog för sig bland finska arkitekter. Idag måste Finland importera utländska arkitekter som Stephen Holl för att åter synas i de internationella arkitekturtidskrifterna. Istället för att gå sin egen väg markeras nederlaget med att man frågar vad vi utlänningar vill se...

Tanken med Imatra var staden skulle börja byggas från tre punkter som sedan skulle konvergera i ett stadscentrum, allt i from förhoppning om att kraft- och stålverk skulle generera tillväxten. Aalto gav samman med ingenjörerna staden ett alltför stort skelett. Idag ligger kulturhuset Imatran Kultturikeskus utslängt mitt i ingenstans, som en påminnelse om att en stad är en organism som måste få växa på sina egna villkor, som kräver sin trädgårdsmästare snarare än sin ingenjör. Och Aaltos kyrka är paradoxalt nog> just denna ensamma planta, omsorgsfullt planterad växer den fortfarande, som bleve det vita tornet allt högre och spetsigare. På samma sätt som med Le Corbusier visar det sig att den tidens fanatiska stadsplanering redan är bortglömd: vad vi idag vallfärdar till är inte olika -ismer, utan den arkitektur som blev till konst, i Vuoksenniska kyrka likväl som i Ronchamp .

Bland utbrända respektive nyöppnade grillikioski finner jag alla ingredienser till en Kaurismäki-film. Här dricks vodka och öl ohejdat ogenerat, och den söta flickan på turistbyrån vill snarast möjligt dra till New York, på samma sätt som Helsingforsbon alltid trängtar till Finlandsfärjan, för att sedan vandra vilse och full i Stockholm. Där gågatan breddas öppnar sig plötsligt en motorled bakom Alko, en motorled som leder spikrakt bort mot horisonten och drömmen om något annat. Och stämmer inte detta med finländarnas syn på sig själva? Denna nya, för dem själv obekväma kult av det negativa, det Connah kallar för en hopplöshetens pornografi, men som jag snarare skulle kalla vardagens trevna torftighet. Den återfinns inte bara i ny finsk film utan även hos fotografen Esko Männikkös ungkarlsporträtt och i designsuccén BONK. Kanske har Connah rätt i att finnarna har ett alltför stort arv att förvalta, ett arv de inte längre kan leva upp till. Vad som har dött är inte arkitekturen som sådan, men en illusion om arkitekturens roll i samhälle, en illusion som inte längre har någon som helst relation till dagens verklighet.

Roger Connah finner ett talande citat i en av Hans Enzensbergers böcker. Enzensberger skriver om en fiktiv EUs före detta president som råkar vara en finne vid namn Erkki Rintala: "I ladans halvmörker glänste en silverfärgad Jaguar XK-150 från femtiotalet. Intervjuaren undersöker underredet. 'Utmärkt skick, ser ut som ny.' 'Bilen är nästan oanvänd,' säger Erkki Rintala. 'Den är vacker men värdelös. En souvenir från den modernistiska epoken.'"

Men är nu denna bild av ett nederlag verkligen sann? Visserligen har vi i Sverige sedan länge hemfallit till en pragmatisk bruksarkitektur som varken är mer eller mindre, men skulle finländarna också fastnat i diverse retrotrender i rädsla för framtiden? Väl tillbaka i Helsingfors tar jag tåget ut till Myrbacka för att se Juha Leiviskäs kyrka. Han erhöll nyligen världens största arkitekturpris som utdelas av danska Ny Carlsbergsfonden och i hans verk borde jag väl kunna finna ett svar. Jag råkar gå av en station för tidigt och letar mig fram genom glättigt glada köpcentra, fram genom slumpvist sammanfogade torgplatser, fram genom samma modernism som jag mötte i Imatra. Enda skillnaden är att detta är åttio- och nittiotal och kallas för postmodernism.

Men kyrkan är vacker. Också här finner jag en like till Aaltos höga kyrktorn. Men medan Aaltos byggnad växer upp ur jord och skog, är Leiviskäs interiör lätt och svävande i sin geometriska stilisering. Tunga och lätta lameller ligger och står, bygger kyrkan som ett stycke musik. Återigen arkitektur som konstverk.

Inne i Helsingfors råkar jag sedan Juha Leiviskä på gatan. Vi går till hans favoritbar för en öl. Och jag frågar honom om det nu är sant att illusionen är död, om både den finska arkitekturen och den finska modernismen nu har gått i graven. Han skrattar helt oförstående och undrar vilken modernism jag avser, vilken arkitektur jag talar om. Och jag inser att vad han säger är helt cyniskt naivt att det jag har sett runt hans kyrka inte är arkitektur. Genom ett enkelt snitt har han befriat både mig och delvis också Roger Connah från våra frågeställningar. Arkitektur handlar inte om -ismer utan är som lyckad poesi, dilettanterna göre sig icke besvär. Hans projekt är unika, fåtaliga verk, långt från dagens verklighet, utan ansvar inför framtiden, ett ytterst privat självförsvar när ickearkitekturen tar över och blir den mest iögonfallande. Så kanske har Roger Connah ändå rätt: finsk arkitektur har nått så långt den kan komma, nu är det dags för en psykoanalys av arkitekturen.

Publicerad i Arkitektur