I Archigrams första programförklaring flyger Blixt Gordon och Captain Marvel omkring bland rymdskepp och annat science-fictionbråte och presenterar budskapet: Gropius' totalarkitektur är historia, nu ska arkitekturen anpassas till människan! Och mitt bland uppblåsbara tak, spretande rör och stora kranar som flyttar runt, staplar upp och kopplar in 'autonomous living units', vinkar idel smilande kvinnor i micro- och minikjolar, alla urklippta från popkulturens modetidningar.

Städerna befolkas av lekande, skojfriska människor, en hel hop 'homo ludens' iklädda färgrika kläder och solglasögon, alla dansande framför idolerna på någon jättescen. Hissar drar blixtrande fram förbi inpluggade affärer, kontor, akvarier. Provisoriska gator och järnvägsspår har hängts upp lite här och där. Och den som vill ha en tidsäkta illustration till Archigrams vilda framtidsvision kan gå till videobutiken och låna Roger Vadims kultkalkon 'Barbarella' med Jane Fonda i huvudrollen.

Peter Cooks kollega Ron Herron lanserade sin 'Walking City' i samma anda, en framtidsstad i form av en vandrande meccanokonstruktion, en insekt på jättelika stålben. En annan var Michael Webb som fortfarande anser sig vara 'completly nuts' och bygger 'instant buildings' på Manhattan.

Nu blev det dock inte så mycket byggt av Archigrams idéer i praktiken, några ointressanta megauniversitet, och så förstås tjugoårsjubilerande Beaubourg i Paris. Richard Rogers och Renzo Pianos byggnad är visserligen inte mer än en pover illustration av Archigrams idéer, men här har ändå byggnaden som maskin drivits till sin spets.

Peter Cook var aldrig hög på acid, han fullföljde bara idéer som låg i tiden. Tanken på 'megastructures' hade mognat fram under åtskilliga decennier. Redan i början av seklet hade italienaren Sant'Elia skisserat en framtida stadsvision i färggranna skisser med motorvägar och rulltrappor som skär in och ut av jättelika konstruktioner i stål och glas: skyskrapor som vrider sig likt ormar upp ur marken. Le Corbusier var inte sämre med sin teknohysteri i 'Ville contemporaine pour trois millions d'habitants' från år 1922. Kritiken anklagade dem för ett slags romantiserande av industrialismens grottekvarn, och likheten med artonhundratalets industrikomplex är slående. Archigram lät sig däremot inspireras av Buckminster Fuller, av Bruno Taut, Maholy-Nagy, dadaister, prefab-konstruktioner, flygplan och primitiva bandspelare.

Peter Cook var modern i ordets riktiga bemärkelse, Archigrams dröm var en arkitektur där människan var sin egen herre. Stadsmönstret skulle anpassas och förändras efter människans behov, hon skulle bara behöva plugga in sin egen lilla framtidsutopi i stadslandskapet. Arkitekturen skulle stå i medborgarnas tjänst, inte vara ett uttryck för arkitektens ego.

Och här sitter jag nu på LTH:s arkitektutbildning i Lund bland en hop studenter som tafatt osammanhängande presenterar sina elevprojekt för Peter Cook. Han säger ingenting, lyssnar bara. Och jag undrar om vi inte idag är lika 'uptight' som de akademiker denne gentleman gjorde uppror mot på sextiotalet.

-- It's not witty enough! It's not naughty enough!, utbrister Peter Cook plötsligt när han ögnat igenom alla projekt.

-- Ni är duktiga på att analysera, men när ni sedan ritar så blir det det här typiska svenska iallafall, så tråkigt och korrekt! Analysera mindre, ge er hän, var lite vildare och friare istället.

-- Vad det handlar om är inte om form, utan om arkitektur! Och arkitektur existerar inte i ett vakuum. Själv anser jag att arkitektur är skit! Det är ett helt och hållet uppdiktat språk som mannen på gatan inte begriper ett dyft av. Vem bryr sig om vad ett garage liknar så länge det är gult och du vet att du kan parkera bilen i det? Resten är vad vi brukar kalla 'added value'. Och det är just vad arkitektur handlar om - förädling!

-- Arkitektur är en blandning av det förutsägbara och det oförutsägbara, fortsätter han entusiastiskt när han senare visar diabilder och håller föreläsning. Det är därför jag gillar att läsa militärhistoria. Generalen hade en viss strategi, en tanke om att ett anfall skulle vara en bra idé. Men så regnade det där dagen, eller så var grabbarna inte särskilt bra på att skjuta. Eller så var fienden bättre på att skjuta. Eller så var det någonting annat, en ko kom i vägen, de hände någon olycka... Och det är precis på samma sätt som arkitektur växer fram.

Vad Peter Cook drömmer om idag är någon slags vild fusion av trädgårdar och cyberarkitektur: enorma pergolor av järn och växter. Och under hela föredraget ser jag bilder av svenska hus framför mig, alla så arkitektoniskt korrekta, är alla sextiotalets utopier döda?

-- Bodde jag i Sverige skulle jag nog bli 'revivalist'! Om man ser på vad ni ställt till med under de senaste fyrtio åren, de där förorterna jag såg i Göteborg. Min fru sade att hon förstår varför så många människor hatar modern arkitektur, den har ju inte gett dem någonting!

Peter Cook är nog mer trendriktig än han själv tycks inse. Istället för att som andra arkitekter använda sig av megastrukturer för att försöka skapa en ny ordning i våra redan då helt kaotiska storstäder, accepterade Archigram kaos som en oundviklig del av det moderna samhället, och det långt före alla kaosforskare. Men inte ens Peter Cook kunde i sina vildaste fantasier ana att framtidens mest intressanta infrastruktur låg i telekommunikation, i Internet - inte i det byggda utan i det virtuellt visualiserade. Det var inte enorma byggnadskomplex som frälste världens storstäder, utan kommunikationsredskap som Walkmans och Notebooks.

Fram mot kvällen blir Peter Cook av naturliga skäl trött efter middagen. Så när jag ska fråga honom om inte Plug-In City skulle kunna ersättas av något mer tidsenligt, en slags Plug'n Play City, där det mer handlar om vad som händer i rummet, mellan människorna, än en massa betong och armering, då ser jag hur tunga hans ögonlock blir, och helt plötsligen har han somnat. Hans unga fru skrattar, och jag frågar henne varför de envisas med att bo i London, hon har ju själv projekt i Tel Aviv, och Peter Cooks idéer borde ju fört honom till Manhattan eller Hong Kong? Hon skrattar ännu mer och säger att 'Peter är ju höjdrädd, det är därför han alltid drar ner hatten över huvudet.'

-- Vi hade, helt naturligt, den här övertygelsen att städer kunde vara annorlunda, säger Peter Cook entusiatiskt efter en kort tupplur. Vi var övertygade om att livet kunde levas annorlunda, och att arkitekturen skulle göra det möjligt. Och det är fundamentalt! Arkitektur kan göra det möjligt, vi har inga begränsningar! Och jag tror att det handlar om ett slags humanistiskt credo, om en moral, och det är något jag saknar hos många yngre arkitekter.

Publicerad i GP