Låter denne femtiofemåring som en övervintrad futurist? Jag lutar mer åt attdadaisterna är hans inspiratörer. På sextiotalet drömde man om att skapa framtidens människa och arkitekterna skulle frigöra oss från alla fysiska begränsningar. Wolf Prix skissade på en byggnad bestående av luft och dynamik, och en annan österrikare, Hans Hollein, presenterade det mobila kontoret i form av en uppblåsbar plastbubbla.
Idag har samma entusiaster iklätt sig den dekonstruktivistiska klädnaden och Wolf Prix har blivit till en arkitekturens stå-upp-komiker. Han slår ut med händerna och hävdar att dekonstruktivister vill inte förstöra, men ifrågasätta och agera gränsöverskridande i sökandet efter en helt ny arkitektur.

När jag mötte Wolf Prix första gången tycktes han mig som vilken grå byråkrat som helst i sina intetsägande svarta kläder. Men det var något som inte stämde. Det fanns ett ironiskt drag där i mungipan, och i ögonvrån antydan till illmariga hyss. Kostymen var inte heller helt korrekt, lite solkig och allt för hafsigt iklädd. Att han inte var en helt normal representant för sin profession insåg jag med all tydlighet när han berättade om hur Coop Himmelb(l)aus projekt föds. Han och kollegan brukade sätta sig ner med var sin penna, men bara ett papper, i ett halvmörkt rum.
 Med slutna ögon skisserar de sedan fram vad de kallar sitt undermedvetna. Eller så tillgriper de action-paintings. Men det allra mest imponerande är att de här skisserna sedan blir till byggnadsritningar.

Stadsplanen för en fransk småstad tillkom genom att de tryckte sina bägge anleten mot en kopiator och drog en fotostat. Undrar om någon pilot kan urskilja deras skrattande nunor? En annan klient var inte nöjd med hur belysningen hade placerats i trappuppgången. Wolf Prix kryssade då helt sonika över armaturinfästningarna och lämnade ritningen till byggarna. Nakna glödlampor sitter idag placerade mitt i stora svarta kryss.
 Deras antiauktoritära utfall och utflippade lustigheter lockade i början inte många klienter, men bland studenterna var de omåttligt populära. I slutet av åttiotalet fick de dock i uppgift att utvidga en advokatbyrås kontor högst upp på ett gammalt bostadshus. Idag ser det ut som en fågel i form av en mängd glasprismor har landat på ett tak och där förtvivlat spänner klorna i fasaden för att inte trilla av. Och detta på Falkestrasse, i en historisk del av Wien där all nybyggnation är bannlyst, där de gamla artonhundratalskvarteren bevaras i musealt nit.
- Nja, vi fick egentligen inte tillstånd till att bygga, byggnadsnämnden stoppade det, säger Wolf Prix och kommer ihåg allt bråk. Men vi förklarade för borgmästaren att det här var inte frågan om ett byggnadsverk utan om ett konstverk, och då struntade de i alla regler och det var fritt fram...

Sedan dess har Coop Himmelb(l)au etablerat sig som arkitekturvärldens mest militanta dekonstruktivister, men utan att byta ut lekfullheten mot tungsint teoretiska utläggningar. Kunder började dyka upp lite här och där, och plötsligt fanns deras projekt publicerade i varje arkitekturtidskrift. Han berättar hur han en kväll satt med en presumtiv japansk klient på en restaurang i Wien. Och han inskjuter att det är viktigt att lära känna sin klient. Så medan de satt där och småpratade skissade han lite förstrött på en servett. Japanen gillade klottret och tog fram plånboken, skrev ut en check och sade att det var ett förskott. Wolf Prix stirrade storögt på beloppet, en miljon dollar, rena drömsituationen för en arkitekt.
 Resultatet är en exklusiv club mitt i Tokyo. Den nästa helt transparenta barens golv sluttar riskabelt, men för att man inte helt ska förlora fotfästet under alkoholens bedrägliga inverkan står man på en plan och genomsiktlig glasskiva. Champagnebaren glider i sin tur upp genom taket, ut i Tokyo-nattens neonskimmer, alltefter hur många glas kunderna sköljer ner.

Och här finns hela Coop Himmelb(l)aus tema: att upplösa det traditionella rummet, att ifrågasätta vår verklighetsuppfattning och hur vi använder arkitekturens olika material.

Wolf Prix ler stort och berättar det som ett kärt minne, från tiden innan Coop Himmelb(l)au plötsligt blev en av arkitekturavantgardets mest eftersökta firmor. Nu är uppdragen i en helt annan skala. Just nu arbetar de med en byggnad för FN mitt i Genévè. Och den ska se ut som ett moln, projektet kallas faktiskt 'Cloud #9'.
- Tanken var att vi skulle rita en grupp av byggnader. Vi bytte då ut arkitekturens paradigm mot molnens. Vinden blev till utgångspunkt för konstruktionen. Luftfuktigheten blev fasad. Resultatet blev en byggnad som kunde organiseras, men som inte längre ville vara en byggnad. Den ser ut som ett isberg som vill förvandla sig. Och det är ingen tillfällighet att sydfasaden liknar det nordiska ljuset.

Istället för att se världen i form av objekt, så talar Wolf Prix här istället om relationer. Det låter lite som när Michel Foucault säger att varje form ger uttryck för krafter. Arkitektur handlar inte längre om objekt. Och på samma sätt som ett moln reagerar på värme, vind och lufttryck, så ska 'Cloud #9' ge uttryck för platsens och programmets krafter. En kakofoni av glas ska antyda en halvoffentlig plats och sväva fram som kontaktskapande port mellan staden Genévè och FN:s internationella område.
- Som arkitekter arbetar vi med en rad omöjligheter, förklarar Wolf Prix entusiastiskt och tar ett djupt bloss på cigarrcigarillen. Vi måste välja en av dessa omöjligheter och se till att den genomförs.

Han hävdar att hela den auktoritära västerländska logiken ifrågasätts av dekonstruktivismen och erkänner att visst är det ett helgerån att tala om att upplösa alla former. Men det var just vad Brancusi, Tatlin och Duchamp gjorde. Och just i arkitektens till synes planlösa skissande finns uttrycket för det omedvetna, det oavsiktliga, det som just Derrida letar efter, som dikterar själva texten. Han rättar till sin gängliga kropp och säger att Coop Himmelb(l)au arbetar i spänningsfältet mellan förstörelse och skapande.
- Du måste se till vad arkitektur är. Om arkitektur är den här tredimensionella fortsättningen av våra liv och alla dessa omständigheter som färgar våra liv, då är arkitektur viktigt. Människor är ofta emot våra byggnader när de ser modellen, men när byggnaden väl står där älskar de den genast därför att det är den enda som är identifierbar, som ger en känsla av identitet i ett hav av medelmåttiga verk. Visst, allt behöver ju inte vara det bästa, men staden behöver mötespunkter som uttrycker våra livs tredimensionella karaktär.

Wolf Prix understryker att vi idag måste slå vakt om det offentliga rummet som mötesplats för alla typer av människor. Men svaret på privatiseringen av stadens rum ligger inte i att förvandla våra stadskärnor till muséer.
 Själv så uttrycker han lika stor fascination för den italienska piazzan som för Los Angeles upplösta stadsrum där man kan köra runt och lyssna till 52 radiostationer, tala med DJ:s och uppleva en stadsmiljö av ett helt annat slag. I all sin dekonstruktivistiska iver kan Wolf Prix låta sökt när han i sina upplösta, sprängda konstruktioner bygger kaos. Vad det i mina ögon egentligen borde handlar om är att ge plats för detta kaos. Men samtidigt ger Coop Himmelb(l)aus ifrågasättande av den konventionella arkitekturen hopp om en arkitektur för framtidens människa. Och kanske är molnen inte en så tokig metafor iallafall.
-- Jag brukar säga att moln är lika svåra att förutse som en stads tillväxt. Lika lite som meteorologer kan planera väder kan vi planera städer. Vi kan bara ange riktlinjerna.

Publicerad i GP