- Påståendet om att människan skulle vara jordens herre är en västerländsk illusion. Vi är den mest sårbara varelsen här på klotet, vi måste ha kläder, vi måste ha tak över huvudet, vi måste ha värme för att överleva. Arkitektur är därför något som går utöver tillfredsställandet av våra basala behov, arkitekturen uttrycks i de konstruktioner och former som lyckas förvandla människans fattigdom till rikedom.

- Arkitektur är därför den svåraste konstarten. Georg Simmel sade att vår tids dimension är brådskan, tid är pengar, allt ska konsumeras omedelbart. Men vad som händer när vi möter stor arkitektur är ju att den berör oss, den får oss att stanna upp och reflektera, den kräver vår tid, denna tid som vi idag värderar som det mest dyrbara vi har.

Jag berättar att i Sverige så har vår tids oförmåga att producera en god arkitektur för den moderna människan inneburit att många arkitekter har resignerat. En del äldre tar sin tillflykt till de klassicistiska idealen och avfärdar den modernistiska epoken som en beklaglig parentes. De yngre försöker istället återuppliva femtiotalets modernism. Men i många fall blir det till ytligt postmodernistiska stilstudier som knappast har något med arkitektur att göra. I en slags vilsen uppgivenhet inför vår egen tids ogripbara kaos söker vi istället i historien lösningar på våra problem. Och det är väl också en sådan nostalgi för gamla tider som ligger bakom den massturism som ansätter dogernas stad från år till år, och som fått vissapolitiker att fundera på inträdesbiljetter för de som vill besöka Venedig.

En av anledningarna till att jag uppsökt Francesco Dal Co är att italienska arkitekter alltid haft en mycket direkt relation till historien. Medan mellankrigstidens europeiska modernister försökte ersätta gamla tiders förlegade normer med helt nya, i hopp om att skapa ordning i det moderna samhällets konsumistiska kaos, släppte Italiensk arkitektur inte ens under rationalismens höjdpunkt kontakten med historien. Francesco Dal Co skrattar till och säger att I M Peis glaspyramid vid Louvren vore helt otänkbara vid Uffizierna i Florens. I ett land som nästan helt består av värdefulla monument är problemet snarare hur man ska kunna återanvända det gamla. Men det innebär knappast att man förfaller till en nostalgistisk arkitektursyn, i Italien har historicismen alltid gått hand i hand med avantgardismen. Och Francesco Dal Co noterar att det finns en uppenbar risk för att vi pådyvlardet förflutna ideal som överhuvudtaget aldrig existerat.

- I en samtid som blir allt svårare att förstå och förklara, är det lätt att tänka att det i det förflutna finns redan färdiga lösningar på vår tids problem. Prins Charles drömmer om att återuppbygga landsbyn Kent och i USA projekterar Disney framtidsstäder. Men det är fel väg. Vi kan inte undkommavår egen tid.

- Jag försöker lära mina elever att historien inte är något projekteringsinstrument, historien har inga lösningar, historien kan endast ifrågasätta och problematisera vårt förhållande till vår samtid.

Francesco Dal Co hävdar att många turister på sätt och vis tar miste om vad som egentligen är Venedigs charm. Den ordinäre turisten flanerar inte längs de trånga gränderna, under låga sottoportiche fram till Canal Grande därför att det där finns två byggnader av Sansovino, två av Pietro Lombardo, utan för att han där får en slags vag, romantisk bild av 'harmoni'.

- Jag tror mycket få av de personer som inträder på piazza San Marco och förundras av dess skönhet verkligen inser att där finns alls inte någon harmoni. De byggnader som gör San Marco-platsen till ett sådant vackert stadsrum visar istället på oerhörda konflikter. Här står Procuratie Vecchie mot Procuratie Nuove, Sansovinos bibliotek mot Palazzo Ducale, och se sedan på Basilican, som är en moské, som är en bysantinsk kyrka. Mycket av det vackra inom arkitekturen står just att finna i dessa spänningsfält, i dessa konflikter.

- Eller ta Vasaris Uffizier i Florens. Byggnaderna tar sin form just i konflikten mellan den rationalitet Vasari vill ge uttryck för och den omgivande stadens mer kaotiska struktur, som bryter in, bryter upp och beblandar sig. Detta är stor arkitektur! Och det är allt annat än harmoni, den ende som kan se någon harmoni där är Prins Charles.

Och Francesco Dal Co understryker att historien handlar om konflikter, världen har fått sin form i konflikter. Telefonen ringer igen, och jag tänker att vi misstar oss om vi uppfattar det förflutna som en trygghet vi har förlorat, en barndomens vagga som vi åter kan krypa ner i. Allt tal om en forntida harmoni är bara en vår tids utopi, ett uttryck för det moderna samhällets ängsliga rotlöshet. Trots det strävar ändå många av vår tids arkitekter efter en slags harmonisk arkitektur, där det nya underordnas det gamla, där alla funktionella problem ska lösas. Deras torg blir ofta till öde platser utan liv, det är sällan de fungerar som forum för mänsklig aktivitet. Kanske beror det på att de inte vill inse att barndomen är långt ifrån harmonisk, att vuxenlivets 'harmoni' uppstår först när vi klängt oss fast vid en mängd helt godtyckliga trossatser om vad livet egentligen är, när vi nöjer oss med någon slags 'sanning' som sätter ord på och 'förklarar' allt det som det nyfikna barnet upplever som oförklarligt och mystiskt.

Jag kommer att tänka på Casanovas förförelser bland palatsen i Venedig. Han förlorade aldrig sin nyfikenhet. I famntag efter famntag sökte han det där fullkomliga, sinnliga uppgåendet i nuet, i det förflutna, i framtiden. Men efter några minuter var han åter tillbaks på jorden, frustrerad och missnöjd, oförmögen att vara både kropp och själ. Och som om han försökte lösa den här gordiska knuten irrade han liksom jag omkring i det medeltida gatunätets trånga vindlingar. Plötsligt är han framme vid ett av dessa stramt organiserade renässanstorg, som ersätter närsyntheten i alla de halvmörka återvändsgränder med en tankens klarhet som ger perspektiv på världen och livet. Men Casanova fortsätter tvärsöver, in på nästa trånga gata. Jag slår mig istället ner på en liten restaurang och hamnar genast i samspråk med en parant neapolitanska. Hon säger sig förstå vad Casanova sökte efter, men hävdar att när han tjusade kvinnor så valde han fel väg. Och hon förklarar glatt att Heidegger var betydligt mer insiktsfull när han hävdade att den moderna människans enda boning är språket, först där kan hon helt frigöra sig från vardagens alltför jordnära uppenbarelse och helt överkomma motsättningen mellan kropp och själ.

Kyrkklockornas dova slag når in i det stilla arbetsrummet. Francesco Dal Co avslutar sitt samtal, reser sig upp, sätter sig på skrivbordet och säger att visst finns det byggnader som uppnår just den odödlighet Casanova eftersträvade, som är något mer än funktionella objekt bundna till sin tid, byggnader som är mer än sina materiella begränsningar, som utgör platser där händelser kan inträffa. Men de är sällsynta.

- Den mångfald av former som vi upplever i vår tids byggnader är oftast en produkt av en exteriör manipulation och har ingenting att göra med arkitekturens komplexitet. När vi talar om arkitektur så talar vi om strukturer, om material, och kanske når man fram till rumslighet och form, men denna helhet är inte alltid given. Palladios hela storhet låg just i hur han ur de enklaste material lyckades skapa skönheten.

Så här inför sekelslutet tror Francesco Dal Co att samtidigt som arkitektur blir något alltmer sällsynt, så kommer vårt intresse för arkitektur att öka. Gamla som nya palats är givna konsumtionsobjekt för den växande massturismen. Och han understryker att det inte finns någon godtagbar definition på arkitektur. Likt Mies van der Rohe förklarar han att det är en oundviklig paradox, vi måste fortsätta att gång på gång ställa oss frågan vad arkitektur är.

Publicerad i GP