Idag är alla dessa reklamtavlor både större och i starkare färger. Utanför flygplatsen möter jag genast ett uppfordrande 'Welcome to California. Adjust your attitude.' Men det handlar om mer än att falla in i en laid-back, easy-going vardag. Los Angeles Greater Metropolitan Area är inte stad varken i europeisk eller amerikansk bemärkelse, utan rymmer 85 städer och ett hundratal olika språk. Här i denna kulturella smältdegel bjuds Saigon Hot Dogs och Koscher Enchilados, immigrationsvågorna är lika omvälvande som jordbävningar, och ser man till befolkningstillväxten hör Los Angeles snarare hemma i tredje världen.

I sin bok 'City of Quartz' från 1990 (som sent omsider nu finns i svensk översättning) nagelfor Mike Davis Los Angeles' hela urbana anatomi. I ett ivrigt sökande efter en förståelse av samtid och framtid vänder han upp och ner på historien och blottar den giriga markspekulation som berövat Los Angeles dess ursprungliga fascination. Motton som 'California for Wealth - Oranges for Health" är historia och Huxleys apelsinlundar ett minne blott, de sista grävdes upp för tio år sedan i Orange County. Vill man se blommande apelsinträd får man lösa biljett till Disneylands plastlandskap. Mike Davis' Los Angeles utgör en provkarta över alla de ekonomiska orättvisor och rasmotsättningar som präglar amerikanska storstäder. Den geopolitiska maktförskjutningen från förorter och innerstad till så kallade edge-cities är i Los Angeles mer markant än någon annanstans i USA. I en text lika gränsöverskridande associativ som Los Angeles självt målar Davis' marxistiskt influerade analys upp ett Los Angeles som, till skillnad från Huxleys, har tappat framtidstron, där man efter femtio år av ohämmad tillväxt hamnat i en djup depressionen. Och här tenderar Mike Davis till att överdriva och se alltför djupt in i skuggorna, utan hänsyn till att i Los Angeles överträffar image verklighet. Fast å andra sidan kan det kanske behövas i en så självförhärligande metropol. Att 'City of Quartz' blev en bestseller beror inte minst på att Davis profeterade Rodney King-upploppen, men själv säger han att vilken grabb som helst kunde räkna ut vart det skulle bära hän.

På väg ut till Mike Davis' villa i Pasadena möter jag hus efter hus, alla var för sig på små öar av omsorgsfullt skötta gräsmattor, ett urbant landskap likt Internet, utan början och slut, där civilisationen ersatts av ständigt flimrande teve-apparater och bilar. Redan på tjugotalet förebådade Los Angeles den postmoderna decentraliserade staden. De trädgårdsstadsideal, som en del svenska arkitekter idag utpekar som en förebild för nästa sekel, präglade tillsammans med ohämmad markspekulation Los Angeles' unika stadsmönster. Över en middag förklarar Davis att allt kanske tycks guld och gröna skogar idag, Hollywood producerar film som aldrig förr. Men på några få år under nittiotalet har en tredjedel av invånarna förlorat sina jobb, arbetslöshet och fattigdom gör risken för nya upplopp större än någonsin. Gränsen till Mexico öppnas och stängs alltefter arbetsmarknadens krav, hela 40% av arbetskraften beräknas vara illegalt invandrade, och och så fort denna 'sweat-shop labour' i konfektionsindustrin försöker organisera sig fackligt deporteras de.

I ett av de mest tankeväckande kapitlen i 'City of Quartz' behandlar Davis militariseringen av Los Angeles Gated communities, där de välbeställda köper sig säkerhet i hem bakom galler och vakter, har sin motsvarighet i privatiseringen av det offentliga rummet. Identiskt lika köpcentra och affärsgator med ständigt samma butikskedjor reserveras för de som har pengar, finanskapitalet och den postmoderna arkitekturen går hand i hand, och pöbeln förvisas till Downtowns slum. Så kallat intelligenta hus utrustas med sensorer som reagerar på ovälkomna gäster, låser dörrarna till toaletterna och fångar tjuvar i hissar. Inte för inte inspieras Hollywood till filmer som Terminator och Robocop av LAPDs alltmer sofistikerade utrustning. Här tycks den svenska polisens tal om nolltolerans redan ett faktum, vore Kalifornien ett eget land hade man också världens tredje största fängelseväsen räknat per capita. Men här förfaller Davis' själv till mytbildning och föregår framtiden. Ett militariserat Los Angeles med electronic guardian angels är långt ifrån en realitet, vad som skrämmer är istället trenden mot ett tillrättalagt stylat och kontrollerat konfliktlöst stadsrum, ett stadsplaneideal som går igen inte minst i debatten om Sergels Torg i Stockholm. En mer nyanserad kompletterande läsning om Los Angeles' vardag rekommenderas i Peter Theroux' 'Translating LA' och i samlingsvolymen 'Sex, Death and God in Los Angeles'.

I sin nya bok 'The Ecology of Fear' har Mike Davis gått vidare i sina sociopolitiska studier och kopplat dessa till Los Angeles' minst sagt känsliga ekologi. Intrycket av ett perfekt klimat, med en ständigt blå himmel och jämn temperatur, förtas av plötsliga stormar, tornados, jordbävningar, översvämningar, torka, skallerormar och människoätande pumor. Los Angeles står, tvärtemot vad man skulle kunna tro om denna till synes så artificiella stad, i direktkontakt med naturen. Samtidigt frågar sig Davis retoriskt om dessa katastrofer av rent bibliska proportioner enbart har naturliga orsaker. Han berättar om brandmannen Scott Miller som först blir skjuten i huvudet när han släcker anlagda bränder under upploppen -92. Två år senare raserar jordbävningen i Northridge hans villa. Och som vore det inte det nog, så förgörs hans nya hem strax efter allt detta i en förödande skogsbrand. Är det inte snarare så att människan själv är ansvarig för katastrofernas magnitud? Södra Kalifornien är ett oerhört känsligt ekosystem, där människan aningslöst verkar förbereda sin egen undergång. Dårskapen ligger inte endast i att man fortsätter bygga i några av de mest eldfängda markerna i världen, man asfalterar också bort jordens förmåga att absorbera översvämningar, samtidigt förvandlar hårda budgetnedskärningar människor till veritalba vilddjur under ständigt uppblossande upplopp. Klichén Helltown or Eden, Brechts Himmel eller Helvete, Sunshine eller Noir präglar skildringarna av Los Angeles från Raymond Chandler och Dashiell Hammet till James Ellroy och gangstarap. Frågan är om Los Angeles är vår framtid, eller ett absurt undantag, vår första rymdkoloni, fast på jorden. Sedd från rymden framstår Los Angeles onekligen som en anomali, satellitbilder kartlägger upplopp och naturkatastrofer.

Mike Davis status som profet förstärktes ytterligare för några månader sedan när oljebolagens tidigare hemliga geologiska undersökningar kom forskarna till del. Davis' tal om en betydligt högre jordbävningsrisk än vad politikerna accepterat bekräftades utan undantag. De visar att San Andreas-sprickan inte är det enda hotet, under hela Los Angeles finns ett femtiotal förkastningar som kan lösas ut var för sig eller alla tillsammans. Och man noterar att Kalifornien har haft ovanligt få jordbävningar under de senaste två seklerna, oerhörda spänningar väntar på att utlösas. Ingen vågar ens fundera på vad en 'direct hit' skulle innebära.

Efter ett närmast akademiskt grävande i stadens ekologi kastar sig Mike Davis över ett hundrafemtiotal böcker och filmer om Los Angeles' fiktiva förstörelse för att förstå varför ingen tycks ta den stundande domedagen på allvar. Snarare har ju man en rent fetischistisk inställningen till den egna undergången. Filmen 'Independence Day' är talande. När utomjordingarna förgör New York är det en tragedi, men i Los Angeles dansar hippies, New Age-typer och andra på taket till en skyskrapa i en välkomstscen för besökarna från outer space, skrikande 'This is so cool!' just innan de pulveriseras. Och det är ingen som tar illa vid sig, i Los Angeles hurrar man över den egna undergången. Inte desto mindre föds både stadens fiktiva förgörelse och det privatiserade och genomkontrollerade stadsrummet ur ständigt närvarande rasmotsättningar och en närmast panisk rädsla för det okända, för ett våld utan mening som i fortfarande bioaktuella 'American History X'.

Trots att Mike Davis väldrivna prosa är fascinerande i sin ivriga entusiasm upplever jag honom ändå alltför svartsynt Noir. Ingen stad lever lika mycket som Los Angeles i presens, befriad historiens tunga ok. Davis friläggande av Los Angeles' dolda maktstrukturer och prekära ekologi är en förutsättning för att kunna spekulera om framtiden, men här ligger också den svaga sidan, att framtiden endast är en extrapolering av nuet. Davis missar det faktum att utopisk och dystopisk image är stark nog att förvandlas till självuppfyllande profetior i en metropol som ständigt söker sin identitet, där gatugängen till och med kan göra Nike och Reebok till sina stridsbanér.

'City of Quartz' är inte desto mindre en given guide för den som vill lära känna Los Angeles Men som historiker står Mike Davis inte heller utanför historiens gång. Han har ofrivilligt påtagit sig rollen som stadens samvete, och trots att hans analytiska prosa griper direkt in i samtiden, kan Los Angeles' makthavare återigen glömma bort alla jordbävningshot och spara in de pengar som borde gå till katastrofförberedelser av olika slag.

Mike Davis 'Los Angeles - utgrävning av framtiden', 'The Ecology of Fear'.

Publicerad i GP