Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


Digital Arkitketur

Av Leo Gullbring
Bakom den slitna dörren till en ytterst oansenlig lägenhet på Sadovaja-gatan 302 B i ett senvinterfruset Moskva möter Margarita ändlöst framböljande trappor, kolossala eldstäder, hela rabatter av tulpaner och kamelior, champagnefyllda, självlysande bassänger av kristall, guldgnistrande pelarsalar utan slut. Inför Margaritas storögda förvåning förklarar Korovjev spetsfundigt, som vore det allmänt sunt förnuft, att känner man bara till den femte dimensionen kan man lätt göra ett rum hur stort som helst...
  

De flesta arkitekter har tillräckligt med problem att föreställa sig tre dimensioner på ritbordet, och de avfärdar säkerligen Michail Bulgakovs roman "Mästaren och Margarita" som något obskyrt, tillhörande fantasins fjärran hägrande världar. Men där har de fel. Med den nya datorteknologin har det inte enbart blivit enklare att skissera flerdimensionellt, på Internet samlas redan speltokiga datafreaks i virtuella städer som inte står långt efter Bulgakovs skildring av Fullmånens vårbal.

Redan med televisionen fick vår gängse uppfattning av arkitekturen en knäck, ett fönster fyllt av våld, kärlek och hetsande storstadspuls slogs upp i den privata sfärens tidigare så gediget slutna väggar. Men den revolution vi står inför nu är betydligt mer genomgripande, den hotar att helt riva ner gränserna mellan privat och offentligt, mellan land och stad, mellan nationer och kulturer, och ställer arkitekturen inför en av dess största utmaningar hitintills.

Modernismens arkitekter revolutionerade förvisso vårt sätt att bo, men de ifrågasatte aldrig i grunden vår rumsuppfattning med samma konsekvens som den moderna konsten. När konstens modernister ifrågasatte förhållandet mellan det betraktande subjektet och det betraktade objektet, när futurister och kubister vände upp och ner på de perspektivistiska reglerna, vidhöll arkitekturens modernister renässansens gamla centralperspektiv, människans plats i rummet ifrågasattes aldrig. Byggnader handlade lika mycket som under den snabbt förkastade klassicismen om fysiska objekt som skulle upplevas objektivt. Arkitektur handlade först och främst om vad som är, inte vad som upplevs. Med den informationsteknologiska revolutionen är däremot det centrala inte längre vad som existerar i sinnevärlden, vår värld handlar nu om image, upplevelser, intryck, tingens yttre sken. I vår pluralistiska tid borde inte längre en vision dominera, utan samspelet av flera, något som snarare liknar barockens mångfacetterade attityd. Det är inte längre vi vanliga människor som tolkar världen, i mediasamhället presenteras den oss redan tolkad.

Men det finns här en uppenbar risk att arkitektens nya frihet att verkligen vara konstnär leder till ensidigt fokuserande på de formala kvaliteterna När arkitekturen med den nya teknologin nu kan skräddarsys och uppnå hantverksstatus, när den kan befrias från standardisering och serieproduktion, gör de nya möjligheterna att fritt projektera rymd och ljus att man lätt glömmer de funktionella aspekterna och förfaller till ytlighet. Den nya informationsteknologin riskerar att driva utvecklingen därhän att arkitekten inte längre ritar hus som ska byggas, utan virtuella städer, mötesplatser, skolsalar som bara existerar i telefonnätens cyberspace. Redan idag lär IKEA arbeta med att ta fram ett datorprogram som gör det möjligt att hemma i ens egen lägenhet prova huruvida fåtöljen Poäng, eller varför inte en rutig Tombo, passar invid det redan inköpta soffbordet Laxne. Med hjälp av dator och ett par specialglasögon får man nöjet att se det

virtuella objektet på plats hemma, och sedan är det bara att sätta sig i bilen, fara iväg till närmsta IKEA-varuhus för att inköpa varan ifråga. Men här föreligger förstås risken att man inte köper något alls, utan nöjer sig med att fylla sin bostad med virtuella objekt. Först då förstår man den verkliga innebörden av begreppet compact living: man bor i en litet kyffe, upplever det mesta via sin dator som är uppkopplad inte bara på telefonnätet, utan även till den egna kroppen, och då är plötsligt Michail Bulgakovs Vårbal en inte alltför avlägsen dröm.

Publicerad i GP


UPP   Tillbaka

2001 Calimero