Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


Tom Dixon

Av Leo Gullbring
Brittiska formgivare är på modet. Kanske beror deras popularitet på att de inte tar sig själva på för stort allvar. I alla fall gäller det Tom Dixon, nytillträdd chefsformgivare vid numera IKEA-ägda Habitat och mannen bakom lampan-sittmöbeln 'Jack'. När han slår upp dörren, sen som vanligt, erkänner han utan omsvep att både Damien Hirst och Spice Girls är hans stora inspiratörer.


  

-- Jovisst är den nya brittiska konsten inspirerande! Framförallt gillar jag deras kommersiella attityd. De vet hur man ska göra pengar på konst. Ta Damien Hirst och hans restaurang och hans rörliga målningar och hans musikvideos. Det är kul när folk inte bara arbetar med en sak, att de inte är alltför seriösa. Det hela är ju ett spel, eller hur?

-- Spice Girls har däremot inspirerat mig mer än den nya konsten. De här tjejerna har ju inte någon större talang var för sig, de kan inte sjunga eller dansa något vidare. Men tack vare ren viljestyrka har de alla gått till toppen och blivit miljonärer. Det visar att man kan lyckas, bara man har den rätta övertygelsen!

Tom drar av sig sin slitna päls och slänger nonchalant upp den på 'Jack'. Han är en lång och gänglig man i sina bästa år, med ett tydligt stänk ironi i ögonvrån. Den kritstreckrandiga kostym är överdrivet prydlig, men hans skor är lika nedslitna som den malätna pälsbiten. Utan någon formell designutbildning bakom sig har han gjort sig till ett av de stora namnen bland europeiska formgivare. Hans S-stol har blivit en av Cappellinis klassiker. Och den stapelbara, sittbara, färgstarkt lysande belysningsmöbeln 'Jack' har blivit något av en symbol för plastens pånyttfödelse, en påminnelse om sextiotalets upprorsanda och visionära framtidslängtan.

Och jag tänker att skillnaden mot alla dessa seriösa svenska formgivare och deras kantiga former kunde inte vara tydligare. Visserligen förvaltar de vårt svenska designarv arv kunnigt och med kärlek. Men var finns trendkänsligheten? Var finns kontakten med samtiden? Var finns de stora gesterna? Var finns just de där färgade ytorna som skriker röd, gul, blå mitt bland alla dessa naturfärger, mitt i allt detta vita? Var finns den levnadsglädje och ironiska galenskap som denne hippe kreatör visar upp i allt detta annars så kontrollerade och förutsägbara? Min egen övertygelse är att design är som bäst när den både bevarar det gamla och förebådar det nya. Styrkan ligger just i denna balansgång mellan det som är våra drömmar och våra minnen. Där finns något av själ, något som går utöver det rent funktionella, något som ger uttryck för, som kittlar, som vårdar vår längtan, våra drömmar, våra minnen.

-- När jag var tonåring var jag mer normal än någon annan designer. Jag vill inte bli designer! Jag ville bli en rock-stjärna. Efter att jag slutat skolan började jag spela i en grupp, men jag råkade ut för en mc-olycka och bröt armen, så jag började jobba med diskotek och warehouse-partyn istället.

-- Jag hade mycket ledig tid under dagarna och började svetsa ihop en massa skrot och prylar. Jag gillade verkligen att konstruera. Och på den tiden kände jag inte till några formgivare. Det jag såg omkring mig, och reagerade emot, var mest Memphis och high-tec.

-- Det var en italiensk producent som frågade om jag ville komma över till Italien. Och där fick jag perspektiv på vad jag arbetade med. Det fanns en helt annat professionell attityd där. Och jag blev tagen på lunch här och där, åkte limousine, sådant hände inte i England på den tiden! Jag insåg att jag var en slags designer.

-- Men det var inte lätt att leva på det! Jag har kämpat år efter år, och jag hade jämnt nya projekt som skulle mig rik och berömd. Jag skulle öppna en egen affär. Jag skulle arrangera utställningar. Jag skulle designa för stora butikskedjor. Och jag höll på med tio, tjugo olika projekt som ingetdera gav några pengar. Så jag bestämde mig för att koncentrera mig på en enda produkt.

Tom och hans kompanjoner skrapade ihop 20 000 pund för vad som skulle vara projektet med stort P. De skulle sköta produktion, marknadsföring och distribution själva. Och de skulle tjäna pengar. Idéen var att med en legobit som förebild skapa en plastmöbel som gick att använda till olika saker. Men att göra formar till plastgjutning är dyrbart, så pengarna rann snabbt iväg. När pengarna var så gott som slut, och Tom på väg att ge upp sin karriär, tog han helt sonika 6 papperskorgarna och prövade, och ut kom 'Jack'! På ett år sålde den i tretusen exemplar.

-- Vi hade inga pengar kvar till reklam eller paketering. Det var ren tur att en massa människor gillade 'Jack'. Men det betyder inte att vi tjänat några pengar. Så det hela slutade med att jag fick en riktigt jobb på Habitat, jag har varit där i en knapp månad nu...

-- Varför jag fick jobbet? Ja, det har jag frågat mig ända sedan de ringde. Det som är kul är att det är lika riskabelt för mig som för Habitat...

Tidigare var det musikexporten som visade att britterna inte helt hade kvävts under Torys välde. Nu invaderar brittiskt mode, design och arkitektur Europa. Och Tom Dixon är inte ensam. Namn som Tomato, Marc Newson, Ron Arad, Jasper Morrison är trendsättande. Det verkar som om att ett uppdämt behov av att uttrycka sig fått fritt spelrum efter det att Thatcher och Majors ersatts av Tony Blair på den politiska scenen. Storbrittanien har insett att efter Imperiets fall så har det en ny roll att spela. Strax efter det att Labour tagit makten inbjöds pop-stjärnor, formgivare, modeskapare, arkitekter och andra till 10 Downing Street. Tom Dixon kommer själv inte ihåg så mycket av evenemanget, inte mer än att han lite på örat lyckades få Tony Blairs autograf. Och även om de flesta formgivare fortfarande gör karriär i Frankrike och Italien, så är det på väg att hända saker i London. Där har till och med det engelska köket ryckt upp sig. Habitats val av en sådan som Tom Dixon som chefsformgivare är uppseendeväckande nog. Visserligen lär det vara svårt att i dagens masskonsumtionssamhälle återskapa ett lika radikalt Habitat som på Terence Conrans tid. Men med ett femtiotal butiker att styra och ställa över, tvekar inte Tom Dixon:

-- Mitt mål är att Habitat ska återfå samma chockverkan som när den första butiken öppnade 1964...

Publicerad i GP


UPP   Tillbaka

2001 Calimero