Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


Formgivare och arkitekt utan gränser

Av Leo Gullbring
Eero Koivisto är en av vår mest uppmärksammade samtida svenska formgivare. På årets möbelmässa presenterade han ett flertal nya möbler, ’Doppio’ för Offecct, ’Toop’ och vasen ’Vibe’ för David Design. Dessutom är han och kollegorna på Claesson- Koivisto - Rune aktuella med inredningen av ambassadörsresidenset i Berlin. Leo Gullbring mötte honom för ett samtal om hans karriär.


 

LG: Ska vi gå in här på Blooms och ta en kaffe, Eero? Akta hunden! Tar du den här stolen? Brukar du sitta här och se rakt in i kontoret? Jag har passerat det där fönstret under flera år. Innanför är det helt vitt, några vita möbler, ibland någon liten omsorgsfullt förfärdigad trämodell på bordet. En gång tittade jag lite närmare och hittade några inetsade namn i glaset, ’Claesson, Koivisto, Rune’, det är ju väldigt diskret måste jag säga. Annat är det med era möbler, de tar rummet i besittning, och de är inte så diskret intigt vita.

EK: Jo, kanske det, men färgen är inte viktig i sig. Ta ’Doppio’, den bygger på två volymer som möts, och som ändå inte möts, det är där spänningen skapas. Möbler är en del av ett rum, de är inte isolerade objekt, de ska exemplifiera ett sammanhang.

EK: Att vi valde den här adressen beror på att vi vill ha kontakt, vi vill se människor. När vi startade eget satt vi först hos Love Arbén på Östermalm. Det var en fantastisk ateljé, men vi såg inga människor, det var smått klaustrofobiskt. Här kan jag se vilket väder det är, om solen skiner, om det är regn på väg. Här vinkar folk till oss, och vi tillbaka.

LG: Jag har förstått att du inte är den som låser in dig. Din utbildning är ju rätt internationell. Efter Parsons School of Design åkte du direkt till Helsingfors, istället för att fortsätta på Konstfack. Ändå återvände du till Stockholm, hur kommer det sig?

EK: Konstfack är som en enda stor träverkstad, det är väl därför vi gör så många trästolar i Sverige. Redan första dagen gick jag upp till den internationella sekreteraren och sa’ att jag ville läsa arkitektur tredje året i New York.

EK: Kanske är det min finländska bakgrund som drivit på mig. Under hela in uppväxt har jag flyttat runt i Sverige, det gör att man utvecklar social kompetens, att man lär känna nya människor hela tiden. Min mor brukade säga ’du måste vara dubbelt så bra som svenskarna.’ Och det känner jag fortfarande. Men jag gillar Stockholm, det är ju ändå Finlands andra största stad...

LG: Ni har hållit på i fem år nu tillsammans och blivit till ett slags representanter för den nya uppkäftiga svenska formgivningen. Men när slog ni egentligen igenom, var det med kontoret för No Picnic där borta vid Arthur von Schmalensees kultförklarade Luma-fabrik, eller var det Assi Domän?

EK: Varken eller. Det var restaurangen One Happy Cloud för fyra år sedan. Då började beställare höra av sig. Det var också då vi började med möbler. För mig var det lite av en hobby, vid sidan av arkitekturen. Och jag är övertygad om att man som arkitekt har större förutsättningar att lyckas som möbelformgivare än om man är industridesigner. Vi gjorde ’Bowie’ för David Design, den blev verkligen en dörröppnare ut mot världen.

LG: One Happy Cloud, jo, det är en speciellt restaurang. Jag gillar det där betonggolvet, det blonda trät och griffeltavlan som görs om då och då av någon konstnär. Bäst är det kanske när man kommer in, man står fångad mellan de där två blästrade glasskivorna, och sedan kommer man plötsligt in de två stora sparsmakat möblerade rummen. Det har både något japansk och något svenskt, ska man kalla det cross-over design, precis som maten?

EK: Det där meditativt spatiala lugnet är ju inte bara ett uttryck för en japansk mentalitet, det stämmer på något vis också överens med vår egna svenska formtradition.

LG: Det är både form och känsla. Fast du verkar inte ha det särskilt lugnt. Du har ju valsat runt en hel del i media på senaste tiden, Ola och Mårten också, men just nu är det du som är i rampljuset med alla dessa nya möbler. Hur känns det? Är du inte rädd för att det ska bli för mycket hype?

EK: Jo, jag har faktiskt sagt nej till några framträdanden. Samtidigt tycker jag det är bra att vi fokuserar på formgivning, och inte minst på unga formgivare. Det finns ett stort intresse för design. Men det är viktigt att det inte blir elitistiskt, att vi gör design som är tillgänglig i olika priskategorier, att design inte är förbehållen de välsituerade.

EK: Ta stolen ’Toop’ som ett exempel. Den är tänkt att passa både gamla och unga, korta och långa, smala och runda. Jag har försökt göra något som kan passa alla dessa olika idéer vi har om vad som är bekvämt, med polyurethan som både stödjer och ger efter, ett material som NASA tog fram för sina astronauter.

EK: Men vad tror du själv Leo, varför fokuserar alla på oss? Är det för att vi är tydliga, lätta att känna igen eller för att vi har ett så långt namn?

LG: Du, Ola och Mårten har ju inte fastnat i de modernistiska idealen. Visserligen fortsätter ni med lite av samma former, men det är mer av ett vidareutvecklande av modernismen, med individen som utgångspunkt. Samtidigt är det ett mer kontextuellt angreppssätt, möblerna är inte endast objekt, de skapar rum. Och då blir det ett rent postmodernt ställningstagande, särskilt när du talar om fenomenologiska kvaliteter. Jag gillar också din internationella attityd, du sneglar inte på dina kollegor här hemma, du försöker mäta dig med vad som visas i Köln, i Milano. Det finns hela tiden ett sökande efter det nya, istället för att se bakåt och ängsligt referera till de gamla mästarna. Det är som ni insett att folkhemmet är dött en gång för alla, att nu behövs det nya ideal.

EK: Fåtöljen ’Tinto’ är ett försök att göra något som är samtida istället för att blicka tillbaks på det modernistiska arvet. Men visst kan du hitta referenser till de gamla mästarna i vår design. Jag tror man kan förbättra och förfina. Det är samma som med Schuberts sonater, de har alla samma slags tema, men hans senare verk är definitivt mycket bättre.

EK: På Köpenhamnsmässan förra året satt jag, Ola och Mårten och diskuterade, de hade en specialutställning med gamla klassiker. Vi brukar ju tänka att Mies, Breuer, Eames blir aldrig omoderna, och så plötsligt inser vi att det här är antikt. Visst, de var femtio år före sin tid, men nu har det ju gått femtio år! Det kanske beror på att det modernistiska projektet har gått i graven, eller vad det nu är, men den där enkelheten känns inte längre modern.

LG: På något vis har de väl varit tidlösa, de uttrycker modernismens vision om framtiden, denna rent futuristiska attityd, don’t look back. Men deras framtidsvisioner är döda, nu söker vi vår tids visioner. Innebär det ett avståndstagande från modernismen? Tidigare när vi talats vid har du hävdat att modernismen inte är tillräckligt utforskad, att vad du är ute efter är en slags emotionell modernism. Är det inte en motsägelse, modernismens fokusering på det kvantifierbart förklarade å ena sidan, och en slags känslomässig attityd å den andra, den klassiska uppdelning i kropp och själ?

EK: Det är ju fortfarande så att arkitekturen är väldigt objektifierande, den tillåter inte andra händelser, det finns inte plats för annat än vad som utspelas i verket. Det finns också hos Frank Gehry, Peter Eisenman och Tado Ando, alla lider av det. Vi vill skapa förutsättningar för olika händelser och skeende, det ska ska vara en dynamisk arkitektur. Och kanske är det också ganska svenskt, denna brukarinriktning, det är något av svensk funkis, och där finns mycket att vidareutveckla, där finns en känsla som går utöver ideologin.

EK: Vi har varit mycket upptagna av själva rumsligheten, vad som gör rum och vad vi upplever när vi rör oss genom rummet. Det är väl därför jag inte tycker att våra projekt fungerar så bra på foto, video är mycket bättre. Det handlar ju om hur våra kroppar erfar att rum växer och krymper alltefter hur vi rör oss igenom dem.

LG: Kanske ligger det du söker snarare i mötet, i konfrontationen mellan de modernistiska stilidealen och något mer känslomässigt, förändringsbenäget? Att ni försöker utforska vad som händer där på gränsen, vart det kan leda, och att ni samtidigt tillför ett narrativt element som på något vis fullbordar det rent funktionella?

EK: Jag tror att all design och arkitektur måste vara taktil och visuell, den måste anspela på sinnena, det ska vara lite som jag kan känna igen min kvinna på hennes läppar, lukten av min sons hår, det är en slags g-kraft.

LG: Men samtidigt är det ibland väldigt små gester, du har ju också kallats för minimalist. Det är ju bara att den där skålen ’Smith’, en rund platta med en subtil antydan till urgröpning. Är det fortfarande ’less is more’ som gäller?

EK: Jag vet inte om det är minimalistiskt, det är etiketter som ingen vill ha egentligen, snarare handlar det om det här subtila, den där lilla detaljen som gör att man känner igen sig, den som skiljer dålig design från bra. Det är som musik, det måste finnas något som hakar fast i minnet, en krok liksom.

LG: Kanske är det just det du har lyckats med i stolen ’Byrne’? Den är minimalistiskt enkel, med något subtilt över sig, just det där lilla extra. Den passar in, utan att dominera. Inte helt olikt den här betonghunden här på golvet, ingen kan undgå den trots att den är så diskret. Så vi ses i Milano nästa gång? Det var visst ett badkar på gång, och så hade väl Ola gjort en skål också?

UPP   Tillbaka

2001 Calimero