Och visst, det här med datorer både hänför och förfärar. Få svenska arkitekter vågar lägga ner sin blyerts 2B, skrynkla ihop sitt skisspapper för att istället nyttja mus, grafikplatta och skärm. Datorn kommer oftast in långt senare i arbetsprocessen, först när det är dags för konstruktionsritningar. Kanske handlar denna tvekan om att arkitekturen måste ha en mänsklig skala, att datorn som arbetsredskap är alltför opersonlig. Peter Eisenman är däremot inte ute efter mänsklig skala, tvärtemot ser han den som ett hinder, den leder ofta till att arkitekten präglar sitt verk i alltför hög grad. Datorn är just ett medel att befria arkitekturen från dess upphovsman, för att undvika all hierarki och ordning.

När Peter Eisenman beskriver konstnärscaféet 'Immendorf' i Düsseldorf låter han lika fascinerad som en fjortonårig hackers, trots att han är över sextioårsstrecket. Jag möter honom i Chicago och jag förstår att när det gäller den nya teknikens möjligheter tillhör han onekligen de hänförda förförda. Chicago är också en passande plats. Den gamla köttstaden var ju för mer än hundra år sedan den nya konstruktionsteknikens vagga. Här utmanade man tyngdkraften genom att bygga allt högre och högre, och staden ger ett utmärkt vittnesmål om hur arkitekturen frigjorts från sin egen historia. För sekelskiftets främste arkitekt, Louis Sullivan, skulle formen bestämmas av funktionen. Men idag skiftar en byggnad oupphörligen funktion, ena dagen rymmer den bostäder, nästa dag kontor. Relationen mellan form och funktion har helt upphört, fasadelementen hängs helt enkelt på konstruktionen, och amerikanarna talar om 'how to skin a skyscraper'. Och det är just i dessa förändrade förutsättningar Peter Eisenmans arbete tar sin utgångspunkt, i ett försök att finna arkitektoniska uttryck för vår tid.

Den frihet vårt massmediala samhälle ger oss är minst sagt överväldigande. I arkitekturen har den fått sin 'backlash' i en allom dominerade konservativa strömningar. Anförda av Prins Charles och hans vapendragare Leon Krier söker ett flertal arkitekter gå tillbaka och återupprätta den förindustriella staden, för att i postmodern eller nyklassicistisk anda fylla våra stadskärnor med fetischistiska objekt. Och kanske har de inte helt fel. I en så föränderlig tid har vi behov av stadga, eviga värden, återupplivade arketyper. Frågan är bara om det är möjligt. Peter Eisenman tror det uppenbarligen inte. För honom är modernismens utopi om en perfekt framtid passé, likväl som nostalgikernas försök att återuppväcka ett sedan länge dött samhälle, allt detta är inget annat än fåfänga försök att undfly dagens problem. I vår samtid finns det inte längre några eviga sanningar, det finns inga absoluta svar, vi är fria, och arkitekturen likaså, den ska därför inte längre undertrycka och dominera människan.

Peter Eisenman hävdar att den klassiska såväl som den moderna arkitekturen spelat ut sin roll. De försökte bägge uppnå någon slags absolut sanning, den ena baserad på antiken, den andra på framstegstanken. Han förklarar att vår tid är ofrånkomligen pluralistisk. Staden får aldrig ses som ett färdigt resultat, den är en slags fortgående process, under ständig byggnation.

Själv finner jag att Eisenman ofta blir alltför teoretisk. Här finns givetvis en uppenbar risk att arkitekturen likt reklam och konst försöker leva upp till mediasamhället krav på ständigt nya provokationer och chockverkan. Eftersom det till syvende og sist ändå handlar om arkitektur blir allt experimenterande lätt till ytlig, billig scenografi, som ofta är föråldrad redan innan fasaden hängts på stålkorsetten. De olika hus han lät uppföra på sjuttiotalet var egentligen aldrig tänkta annat än som experiment, och när de väl uppfördes gick de knappast att bo i. I ett av dem ifrågasatte han den traditionella familjen genom att placera en pelare mitt i sovrummet så att dubbelsängen inte gick att få in. Varje nytt projekt har sin utgångspunkt i någon upptäckt eller oupptäckt filosof, lingvist, vetenskapsman eller konstnär. Han har till och med genomfört ett projekt tillsammans med den franske kultakademikern Jacques Derrida.

Samtidigt har denna inställning något av ett renässansdrag över sig. Det är idéen som är utgångspunkten, inte, som för de flesta arkitekter, en form eller ett stilideal. Och personer av hans kaliber är ovärderliga för arkitekturen av idag, när vi för första gången i historien har möjligheten att bygga hur vi vill, och samtidigt har en samhällelig utmaning utan motstycke. Säkert skulle han ha förblivit en av dessa teoretiserande arkitekter som aldrig får något byggt, de där som man refererar till likt 'har du sett hans senaste byggnad, nej, men jag har läst boken', om han inte i början av åttiotalet hade mött den amerikanska arkitekturens grand old man. Med Philip Johnsons understöd fick Eisenman sitt genombrott med Wexner Center for the Visual Arts vid Ohio State university. Därefter har karriären gått spikrakt, utan att den för den skulle fått honom överge sitt sökande efter nya lösningar.

Det är fortfarande osäkert om caféet 'Immendorf' i Düsseldorf verkligen blir av. Lika osäker är framtiden för ett betydligt större projekt i Berlin, Max Reinhardt Haus, i Friedrichstadt, vid Unter den Linden. Finansiärerna tvekar dock inte, för dem handlar det om image, och Peter Eisenmans arkitektur är om något iögonfallande, självklara referenspunkter i det massmedial samhället. Och i Berlin kan man verkligen tala om ett invecklat hus. Här handlar det bokstavligen om veck som flödar ut ur byggnadens struktur, på ett sätt som liknar barockens försök att överskrida ramarna, att ifrågasätta ordningen. När han med all sin entusiasm framvisar sina skisser kommer jag att tänka på en Möbiusring, detta är ju ett hus som vrider sig runt sig självt. Och själva idéen är att skapa ett prisma som återspeglar och inbegriper hela den omgivande storstaden. Ett hus som till skillnad från modernismens objektlika skapelser inte kan existera utan resten av staden. Samtidigt underordnar sig inte Max Reinhardt Haus de omgivande husen, en lösning som förordas av allsköns postmodernister och andra nostalgiker.Detta multimediala prisma, som ska innehålla hotell, gym, biografer,försöker koncentrera Berlin i en punkt, samtidigt som det tycks oändligt, vänt mot framtiden.

Publicerad i GP