Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Urbanism

Kultur och resor

Artikelarkiv


Electric Music Project i Seattle: Frank Gehry möter Jimi Hendrix

Av Leo Gullbring
Seattle: Experience Music Project ser ut som några nedsmälta Fender strator, ännu ett iögonfallande bländverk av mästerarkitekten Frank Gehry. Insidan är däremot allt annat än kyligt skulptural, här pulserar musiken för fullt. Med sitt nya rockmuseum har Seattle äntligen fått ett minnesmärke över Jimi Hendrix.



Entréen är lika glamoröst lockande som en Grammis-gala så här i kvällningen. Strålkastarljuset blixtrar längs den vindlande, böljande stålplåtsfasaden. De höga glasdörrarna lyckas inte hålla tillbaks några råa gitarr-riff. Ett gäng tonåringar konfererar, säger att de kommer tillbaks senare. Men jag går in, törstig och nyfiken, beställer en öl i baren. Och taket på insidan är lika ostyrigt osymmetriskt som på utsidan, det känns som att sitta inne i ett par tillknycklade ölburkar. Men det är sent, klockan är redan nio på kvällen, det här är ju ändå ett museum, när stänger de egentligen?

— Inte förrän klockan två i natt, upplyser bartendern muntert och fortsätter skära upp citroner bakom den blankputsade bardisken.

Ett blues-band riggar en spelning på den minimala scenen strax intill. Och trots att arkitekturens mjuka, vridna formerna minner om både barockkyrka och bilkyrkogård, får jag samma intima känsla som på någon av Seattles alla musikklubbar. Paul Allen, Microsofts ene upphovsman, hävdar också att Experience Music Project är något mer än ett rockmuseum. Visserligen har han fyllt den när 2,5 miljard dyra byggnaden med mer än 80 000 rockprylar, allt från de första elgitarrerna till Jimi Hendrix sönderslagna strator och enorma mixerbord, men bland de yngre är EMP:s största förtjänst att man släpper in alla. Seattle har alltsedan grunge-musiken slog igenom bannlyst tonåringar från stadens musikhak eftersom ’vän av ordning’ menade att det hade blivit för mycket sex och droger. En hel generation ungdomar utestängdes från stadens internationellt eftertraktade musikliv. Men på EMP är det öppet hus nära nog varje kväll, och med ett digert musikutbud.

— En del muséer har tysta rum där man ska kontemplera konsten, säger Peter Blecha, drar av sig skinnjackan och slår sig ner vid mitt bord, beställer en öl och en kalkonmacka. Vi har vänt på det, vi har vår ’Sky-church’ därborta, där kan vi spela hur högt vi vill under världens största videoskärm för inomhusbruk. Kvällens band är snart färdiga med sound-check!

Peter har satt ihop utställningarna, med Jimi Hendrix avdelningen som EMP:s givna höjdpunkt, och inne bland skivkonvolut, hastigt nedtecknade verser och färgstarka scenutstyrslar hittar han ibland någon knäböjande försänkt i bön. Men här finns också en hel del memorablia från både punk, hip-hop och heavy metal. Och så en ’joy-ride’ till gungande funk-rytmer. Och det är allt annat än tråkigt. Här kan man följa elgitarrens utveckling, från de första trevande försöken strax före depressionen, fram till femtiotalets Gibson Les Paul och Leo Fenders Broadcaster. Vilket annat instrument har så till den grad präglat nittonhundratalet? Och blir man trött av att fingra på den lilla, men något ålderdomliga elektroniska guiden, kan man lyssna till konstnären Trimpins gitarr-obelisk med mer än 650 gitarrer staplade på varandra. En våning upp i SoundLab kan man dessutom gå lös på riktiga gitarrer, syntar, trummor, och försöka spela i kapp med idolerna. Givetvis kan man få sina Warholska ’15 minutes of fame’ onstage, en virtuell scen med skrikande publik.

Från barhögtalarna ljuder Jimi Hendrix’ ’Come Down Hard On Me’, en tidig studioversion som tillsammans med en mängd tidigare outgivet material just kommit ut på ett påkostat cd-album med fyra plattor från Universal Music. Och Peter förklarar att Jimi var mer än en fingerfärdig gitarrguru, han var den elektroniska distorsionens store pionjär och integrerade nymodigheter som wah wah-pedaler, fuzz-lådor, feedback i ett helgjutet sound som ingen hade hörts förut och som skrev om rock-historien. Jimi nöjde sig dessutom inte med det gängse studio-ljudet, utan greppade själv mixerbordet, och visst finns där en helt annan dynamik än i Animals och Creams plattor?

Nu fick Paul Allen trots allt inte uppkalla sitt museum efter Jimi. Släktningarna gillade inte Paul Allens idé att utnyttja Jimis namn. Att det tog honom hela tjugo år innan han lyckades bemästra legendariska ’Purple Haze’ är ju ett varningstecken i sig, Jimis familj var dessutom med all rätt oroade för att en datasnubbe som Allen skulle få monopol på att representera Jimis rebelliska musik. Och vad tror Peter Jimi Hendrix själv skulle ha tyckt, om han nu inte gått bort redan 1970?

— Jag har fått frågan åtskilliga gånger. Jag tror han hade skrattat åt byggnaden, han var ju en kul och öppen grabb. Och han hade nog uppskattat utställningen om Muddy Waters och de andra grabbarna. När han var tonåring var det inte så lätt att få höra sina idoler och kolla in deras teknik. Familjens pengar räckte inte alltid till, men de gamla tanterna och farbröderna i Central District där han växte upp, ställde alltid upp med de tio cent eller den quarter som behövdes till inträdet när storheter som Elvis och Fats Domino kom till sta’n.

Nu har Seattle aldrig haft något blickfång som Paris med sitt Eiffeltorn eller Sidney med sin Opera, trots att storföretag som Microsoft, Boeing, Amazon och Starbucks Coffee fötts här. The Space Needle som står här intill är möjligen det enda som man tidigare kunde ta med sig som minne härifrån. Så stadens styresmän biföll genast Allens idé om ett rockmuseum, och körde över alla som hävdade att Jimi bara var en flummig knarkare.

— Varken Mr Boeing, Bill Gates eller Paul Allen själv kan titulera sig Seattles mest kände person. Det är Jimi Hendrix! I trettio års tid har man funderat på hur man ska skapa ett minnesmärke över honom. Och äntligen har man lyckats.

— Men vi har redan ett minnesmärke, säger Peter och kisar underfundigt. Visst du inte det? På åttiotalet var det ju tal om att uppkalla en gata efter Jimi, eller sätta en staty i någon park. Och vad tror du man gjorde? Jo, man skickade efter ett klippblock från Afrika, och på detta placerade man en liten bronsplakett med Jimis namn! Och inte placerade man detta i stadsparken eller nere i downtown, utan bland aporna och girafferna på zoo!

Och trots att det är Gehrys största byggnad efter Guggenheim-muséet i Bilbao, så är det på plats svårt att få syn på byggnaden, så inträngd är den bland resterna av en gammal världsutställning och andra byggnader. Och det är svårt att lyckas två gånger, Gehrys verk har blivit så storslagna att han inte klarar av att överträffa sig själv igen. Fast visst är det kul att man kan ta den gamla monorail-banan från downtown och åka rakt igenom arkitekturen.

Men varför anlitade Paul Allen nu Frank Gehry av alla arkitekter? Visserligen skapar han en arkitektur med hög image-status. Men inte sitter Frank och lyssnar på Hendrix efter jobbet, han är som så många arkitekter såld på klassisk musik. Hans skulpturala komposition i dessa grälla metallicfärger - ljusblått, oljelila och stål - är ett ensamt allvarligt konstverk. Det passar däremot Paul Allen och Seattle perfekt att reducera arkitekturen till en hårt stiliserad förpackning, mer än allt vill de ha en visuell symbol för den pulserande nöjesmaskinen på insidan. Och det är inte utan att jag kommer att tänka på en barockkyrka som inretts med en nöjespark. Och det är en analogi som understryks av att arkitekturens bruksvärde inte är det bästa. När vi vandrar bort till the Sky Church undrar Peter i förbifarten hur en arkitekt kan skissera upp ett rockmuseum och samtidigt ’glömma bort’ akustiken, där besökarna måste gå runt med hörlurar?

Förslag till bildtexter
Datamogulen Paul Allens och mästerarkitekten Frank Gehrys Experience Music Project invigdes i somras och ska äntligen sätta Seattle på världskartan.

Gehry färgsättning påminner om de Fender strator Jimi Hendrix brukade slå sönder på scenen

UPP   Tillbaka

2001 Calimero