Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Urbanism

Kultur och resor

Artikelarkiv


Ericssons mobiltelefondesign

Av Leo Gullbring
För något år sedan lanserade Ericsson världens minsta mobiltelefon. När jag råkade ett exemplar på en IT-mässa var den så liten och nätt att jag inte ens kunde trycka in knapparna. En kvinna med långa röda naglar lyckades däremot, och även hennes lille son. Nu var det inte så att Ericsson plötsligt börjat lansera extremt kundanpassade produkter. Ericsson fick istället göra om knappsatsen så att vanliga fingrar passade. Denna designblunder är inte enbart ett exempel på telecomföretagens underskattande av god industridesign. Trots att de kan styra börserna upp och ner, tycks de inte ha greppat vad vår tidsålder går ut på: det är inte storleken på apparaterna som är det intressanta, utan hur vi vi använder dem. Fortfarande är en mobiltelefon förvånansvärt lik en alldeles vanlig hemmatelefon, och trots ständigt nya lanseringar av nya produkter är det långt kvar till ett fullödigt kommunikationsredskap.


 

Själv skulle jag önska en kommunikationsapparat där jag kan se vilka filmer och teaterpjäser som är på repertoaren ikväll, kanske till och med se en kort trailer, och där jag med en enkel knapptryckning kan boka biljett. Sedan vill jag veta när nästa buss går, från närmaste hållplats. Eller om och var det kan finnas en parkeringsplats inne i sta'n. Och så ska man förstås kunna ringa runt och fråga vem som vill med. Eller så bokar man en blind-date och bord på restaurang. Apparaten ska dessutom matcha min identitet, den ska vara skön att ta på, en liten medhjälpare helt enkelt. Med en vanlig mobiltelefon hamnar jag däremot i telefonkö efter telefonkö när jag ska söka alldaglig information, och särdeles snygg är den ju sällan. Att vi lever IT-samhället och att informationen flödar fritt och vi behöver bara välja och vraka av alla livets möjligheter är sannerligen en sanning med modifikation.

Och att tala om IT-samhället är egentligen fel. Det handlar inte först och främst om det teknologiska inkråmet i en massa apparater, utan om alla dessa nätverk där kommunikationen mellan människor står i centrum. De nya informationsvägarna gör att vi kan förkovra oss, träffa nya människor och handla i olika virtuella verkligheter. Detta påverkar hela vår verklighetsuppfattning. I det globala samhället är kommunikationen, både i sin virtuella och sin fysiska form, istället för rummet den organiserande faktorn. Paradoxen är att medan ingenjörerna hittar på fler och fler tekniska finesser, så verkar man glömma bort att fråga sig hur vi ska kommunicera med varandra.

På framtidens designmuséer kommer säkert dagens kommunikationsredskap att upplevas som osannolikt klumpiga instrument. Vad är mobiltelefonen annat än en telefon utan sladd? Den tillåter oss att ringa var vi än befinner oss, men vi når ändå inte fram till all den information som egentligen finns tillgänglig. Teknikerna kan förvisso erbjuda oss digitalt foto och ljud, bildskärmar som man kan skriva på och som tyder våra kråkfötter, Internet-uppkoppling var vi än befinner oss, röstaktiverade microchips och allsköns andra för bara några år sedan otänkbara teknologier. Men ingen tycks arbeta med att sätta samman allt till en helhet. Kanske beror det just på utgångspunkten, att det till syvende och sist handlar om kommunikation och inte om teknologi?

Och även om man nu begränsade sig till mobiltelefoner för röstkommunikation, varför ska de alla vara lika? Varför ska en telefon för privatbruk se likadan ut som den jag har på kontoret? Den skulle göras i något mjukt, hårt, varmt eller kallt material och se ut som ett smycke eller som ett miniatyr-ufo. Hantverkare och andra jobbare torde var mer betjänta av tuffa apparater som tål att tappas, som tål att bli mer och mer slitna allt som tiden går. Men intuitiva grafiska gränssnitt är dessvärre inte någon självklarhet. Inte heller att de objekt man använder sig av också ska uttrycka ens identitet och status likt kläder och skor från Gucci och Armani. Och att de dessutom ska ha taktila kvaliteter som ger en helt ny innebörd till allt tal om användarvänlighet. Att telecomföretagen fortfarande ser mobiltelefonen först och främst som ett objekt beror väl på att de inte på allvar försökt analysera själva kommunikationsakten, hur, var och varför vi egentligen kommunicerar med varandra. Kanske skulle de vara betjänta av en hop semiotiker?

Visst, jag erkänner att jag lätt blir otålig i min längtan efter att framtidens kommunikationsteknologi och design ska finnas här och nu. Eftersom jag bor i Lund på nära avstånd till just Ericsson passar jag på att göra ett besök på deras utvecklingsenhet. Mitt intresse har dessutom sporrats av att man sedan en tid driver en kampanj med devisen 'Make yourself heard!'. Kanske är det en fingervisning om att företaget som utpekas som Sveriges framtid är på rätt väg? Nog måste de väl ha något annat i sina vrår än en design som hör till början och inte slutet av seklet?

Innanför säkerhetsdörrarna möter jag Gert Wingårdhs trendiga design. Betongglaset skimrar i rött och gömmer telefonens historia från Marconi och framåt. I några montrar skyltas Ericssons senaste produkter: 'SH 888. Aktuell design med en sofistikerad svart yta.' Eller GF 768. Liten och enkel. I valfri sportig färg. Gul. Röd. Blå. Hélène Barnekow, som är ansvar för strategisk produktplanering hos Ericsson kommer nedför de eleganta trapporna i grafitgrått stål med trappsteg i havsgrått glas. Hon förklarar att 768:an omedelbart slog igenom i Italien, efter bara någon månad kände alla till den. Det blev något av en tankeställare för Ericsson, design visade sig vara lika säljande som tekniska finesser.

-- Jovisst, industridesign blir allt viktigare. En mobiltelefon bär du med dig överallt, den borde uttrycka din personlighet lika mycket som en klocka eller någon annan accessoar.

-- Vi har alla olika användning för våra mobiltelefoner. En del vill ha färre knappar och enklare funktioner, andra vill kanske ha dem vackert formgivna, och några vill ha värstingapparater med en massa funktioner som de kanske aldrig kommer att begripa hur de fungerar. De här olika kundkategorierna har inte synts så tydligt tidigare, vi har kört på lite med 'one size fits all'.

-- Idag jobbar vi redan med olika produktfamiljer. Nu gäller det att gå vidare, att bli ännu mer målgruppsanpassad. När marknaden mognar blir konsumenterna mer säkra på vad de vill ha. Det ska inte bara vara svarta telefoner, utan de ska bli både läckrare och mindre.

Hélène är fullt medveten om utmaningar Ericsson har att brottas med. Hon är en av dem som ska få Ericsson att utvecklas från ett renodlat produktföretag till ett kunskapsföretag som lyssnar till konsumenterna. Det egendomliga är dock att Ericsson, som tillsammans med Nokia och Motorola är så gott som ensamma om att definiera standarden för mobiltelefoni, ännu inte vågat gå längre. Modeord som kundanpassning är oftast inte mer än en läpparnas bekännelse. Antalet olika apparater är ytterst begränsat, fast har man tur kan man kan få dem i olika färger. Ericssons chefer tycks lägga mer tid på att orda om skattetrycket i Sverige, än att profilera företaget med en god design som kan förknippas med varumärket Ericsson och inte med utseendet på telefonerna.

Hélène skyller försiktigheten på svårigheten att tolka marknaden, men också på det faktum att när Ericsson började med mobiltelefoner för en drygt tio år sedan var det en udda klumpig och dyr produkt som bara 'yuppies' som hade råd med. Idag har mobiltelefonin blivit företagets mest expansiva produkt och bara i Sverige finns runt 3 miljoner mobiltelefoner i omlopp.

Samtidigt medger hon att mobiltelefonen ännu inte blivit den informationscentral man drömt om. Man kan fortfarande inte kolla in aktiekursen eller få en vägbeskrivning till närmaste hotell. När man nu med den tredje generationens mobiltelefoni satsar på ökad bandbredd kommer man kunna öka överföringshastigheterna och sända mycket mer än bara prat över mobiltelefonnätet. Risken är dock att teknikerna tillåts leda utvecklingen, så att vi fortfarande står där med helt vanligt telefon, fast utan sladd, istället för ett kommunikationsredskap som verkligen underlättar vår vardag. Det gäller att våga. Som när Sony satsade på sin Walkman. Ingen trodde på det. Men man skapade en helt ny produkt och ett helt nytt sätt att lyssna på musik. Hélène hävdar att det här är en svår balansgång. Man får inte lyssna för mycket på marknaden, och inte för lite.

-- Personligen tror jag inte på videokonferenser i varenda hörn på X2000, snarare handlar det om att komplettera röstkommunikation med fler tjänster. Så här inför den tredje generationens GSM ställs frågan på sin spets om vad teknologin kan användas till.

Hur svårt man har att se vilka tekniska och kulturella möjligheter som finns visar Ericssons nya 'handsfree'. Plötsligt börjar personen framför dig tala för sig själv, men inte med dig och inte heller med någon inre röst. Istället visar det sig att hon har en liten mikrofon på sladden mellan öronmusslan och telefonen. Traditionella marknadsundersökningar skulle visa att marknaden inte var mogen, men produkten slog igenom direkt, och knappast för att lösningen lär undvika hjärnskador av misstänkt skadliga elektromagnetiska fält. Produkten utgör knappast något tekniskt genombrott, utan kunde egentligen kommit för många år sedan. Samtidigt visar den på hur viktig design är. Ingenting i den här sladden visar att det är en del av ett kommunikationsredskap. Det enda sättet att skilja den här personen från en dåre är genom att lyssna till vad han säger.

Några exempel på vad som komma skall avslöjar inte Ericsson i Lund. Men däremot visar de sig ha sponsrat diverse designutbildningar. I Malmö ställer Lisa Olsson ut sin version av framtiden kommunikationsredskap på Form/Design Centers utställning av idéeprojekt från designskolan Central Saint Martins i London.

-- Nästan alla mobila apparater vi har idag är framtagna för kontoret, och inte för den privata sfären, säger Lisa, som också sett till att utställningen kommit till Sverige. Den här apparaten är tänkt för vänner och för familjen. Istället för hårda och kalla traditionella material har jag gjort min 'Communicator' i ett mer kroppsnära material.

Lisas examensarbete är något av en mobiltelefon och en Palmtop förenade i en mjuk plånbok. Inte nog med att man kan ringa hit och dit med den, man kan ta bilder, spela in ljud, och sedan komponera ihop det man sett och hört med lite text till ett slags elektroniskt vykort. Tanken är att man ska kunna dela med sig av sina upplevelser. Redan inprogrammerade telefonnummer identifieras med bilder på personerna ifråga. När du fått in ett meddelande blinkar pennan samtidigt som du på den lilla skärmen ser den som hört av sig. Att apparaten är på visas med ett öppet öga som sluts när den stängs av. Det grafiska gränssnittet är vänligare och mer informativt än det som återfinns på en vanlig mobiltelefon.

Framförallt har hon koncentrerat sig på de taktila kvaliteterna. Även om apparaten kan verka lite flickaktig har Lisa koncentrerat sig på själva kommunikationsakten. Ofta kan ett textmeddelande vara mycket mer effektivt än ett telefonsamtal, och vi andra slipper höra allsköns imbecilla konversationer i tunnelbana eller i snabbköpskassan.

-- Det handlar om ett instrument som kommunicerar mer än bara din röst. Du ska kunna ha en personlig relation till det. Här finns plats för en naturlig gest som själva skrivakten, lite skvaller, bilder och ljud man vill samla på sig.

Publicerad i Form


UPP

2001 Calimero