Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv




Foreign Office

Av Leo Gullbring
Ibland kan man undra om det där lilla extra i en byggnad som kallas arkitektur helt gått förlorad i vår tid. Den rådande trenden i Sverige är ju att ta en överdriven hänsyn till historien, att underkasta allt nytt det gamla. För varje ny pastisch på tjugotals- eller funkishus visar vi vår oförmåga att prestera något nytt. Men när det brittiska arkitektavantgardet inte nöjer sig med att låta ställa ut sina skisser, utan verkligen låter bygga sina visioner, då visar det sig att arkitektur kan vara lika spännande som formgivning och mode. Den nya färjeterminal i japanska Yokohama lovar att bli något av en dröm för skateboard-åkare och techno-freaks.


   

Inne på the AA school fräser och väser espressomaskinen energiskt en trappa upp på caféet. Här mitt i London har trendriktigt visionära arkitekter som Peter Cook, Rem Koolhaas, Peter Wilson och Zaha Hadid undervisat. Och här kommer Farshid Moussavi med en rykande bägare cappuccino. Hon utgör ena hälften av Foreign Office Architects, en uppmärksammad nykomling bland Londons arkitektkontor. Givetvis är Farshid klädd i svart som de flesta av sina kollegor, men hennes ögon är minst lika svarta och avslöjar en intensivt livfull energi.

Jag undrar förstås om Prins Charles moratorium över arkitekturen släppt nu när Tony Blair tagit över. Eller domineras även brittisk arkitektur av samma ytligt postmoderna och historicerande retrotrender som råder i Sverige?

-Prinsens åsikter är högst konservativa, och har knappast någonting att göra med vad vanligt folk vill ha. Fler och fler engelsmän åker idag ut till IKEA och köper sina möbler. De köper den allra senaste teven och datorn. Jag är övertygad om att samma människor är beredda att ta till sig den allra nyaste arkitekturen. Men om vi insisterar på att vår uppgift främst är att bevara gamla värderingar, eller att gömma oss i någon konstnärlig nisch, då kan vi inte göra oss gällande. För att lyckas måste vi arkitekter öppna upp vårt yrke mot verkligheten och verkligen komma till tals med människor. Precis som industridesigners kan övertyga oss om att vi ska skaffa den allra senaste bilen, kan vi också övertyga om arkitekturens tekniska, finansiella och kulturella möjligheter.

-Problemet är att vi ofta ser till byggnader i relation till förfluten, inte till vår egen tid. Istället för att se till de olika krafter som ger dagens stad dess form, så går vi till historien för att finna lämpliga förlagor. Det betyder att många nya byggnader relaterar till något helt annat sekel eller decennium. Men vi kan inte lösa vår tids problem genom att kopiera andra tiders lösningar. Vi är själva en del av historien, just för att vi själva kommer att bli historia!

Farshid fyller det lilla cafébordet med skisser från tävlingen om en ny färjeterminal i japanska Yokohama. För att vara det första projektet man vunnit så slår man på stort. Denna sjuttio meter breda pir är fylld med butiker, offentliga lokaler och annat, allt komprimerat i en komplicerad sandwichkonstruktion som beräknas gå på mer än 1,5 miljarder kronor. Och när jag ögnar igenom de olika perspektiven, dessa släta, kurvande ytor, vet jag inte vad jag ska relatera till. Här finns inga hissar eller rulltrappor, man glider upp och ner i de veckade ytorna. Farshid själv tycker att det ser ut som lasagne. När jag säger att det ser erotiskt ut, jag kan inte låta bli att tänka på en kvinnokropps sensuella mjuka linjespel, då skrattar hon och rodnar en aning.

Egentligen är det Farshids videoanimationer jag ska se, där flyter man fram i tre dimensioner längs en pir där golv förvandlas till tak och tak till golv. De japanska byggherrarna blev visst helt förälskade när de såg förslaget. Bland en sisådär 650 tävlingsförslag hade just Foreign Office greppat deras vision om kontinuitet. Istället för att dela upp ytorna och skilja människor åt, så har målet varit att få dem att mötas. Det är inte frågan om någon neutral och intetsägande plats. Här möter resenärernas globala kultur den lokala kulturen. Arkitekturen löser upp de annars så rigida ramarna och reglerna. Hela idéen minner om Paris' boulevarder, där man skulle flanera bland bistroer, gatuförsäljare, tillfälliga förälskelser och allt annat som hör den moderna staden till.

-Vårt mål är att aktivera hela den här ytan, som vore den en del av staden. Utan hinder rör man sig från en sinnestämning till ett annan, från affärsresenär till flanör, från åskådare till aktör, från exhibitionist till voyeur.

- Vi har inte först och främst varit ute efter en 'image'. Vi har tagit hänsyn till att terminalen ska vara en förlängning av staden, att flödet av människor ska fortgå utan några hinder. Och inte minst jordbävningsrisken gav oss den här formen, vi måste undvika alla slags pelarkonstruktioner. Att vi lyckats skapa en ny slags 'image' som ingen sett förut beror knappast på att vi utgått från några estetiska normer, utan från alla dessa krav som ställs på byggnaden.

Men visst finns det förebilder. Lyssna bara på gamla Kraftwerk, eller till nutida technomusik. Där är det samma upplösta oändliga gränslöshet som gör sig gällande. Just detta modernistiska rum, ämnat för en rörelse utan vare sig början eller slut. Det handlar om flöden av information och människor. Och terminalens oavbrutna rörelser mellan olika nivåer borde ju vara drömmen för skateboardåkare.

-Jovisst är vi inspirerade av det moderna projektet. Men modernisterna sökte efter en gemensam nämnare mellan rum, människor, kultur och politiska åsikter, de försökte utradera alla skillnader. Det var mycket idealistiskt. Det moderna projektet sa' att alla skulle vara lika, alla skulle köra samma typ av bil. De sökte efter ett generellt rum eftersom de trodde att det bara fanns ett slags rum. För mig är utmaningen att skapa en helhet, ett sammanhang, men i ett differentierat rum som ger utrymme för skillnader mellan människor.

Farshid slänger upp några fler ritningar, och går iväg för att hämta mer kaffe. Här har hon ytterligare ett projekt, en katedral i Seoul för kardinal Kims berömda massbröllop. Även här handlar det om att skapa rum för flera händelser samtidigt. Det är som Shinjukustationen i Tokyo, som växer och krymper alltefter trafikintensiteten. Men jag undrar om vi kan vänja oss vid denna ständiga förändring, detta kaos och denna disharmoni, behöver vi inte kunna känna igen oss i tillvaron?

-Problemet är att när vi talar om harmoni så förknippar vi det med en stads eller en byggnads fysiska uttryck. Men ta Tokyo till exempel. Det är lättare att köra bil där än här i London, och tunnelbanan fungerar mycket bättre. I Tokyo ligger harmonin på en helt annan nivå och handlar mer om vår relation till vår egen tid än till historien.

-Det som är så spännande med Fjärran Östern är att man inte ser på rum som något permanent och stabilt, utan som något dynamiskt. Där kan man plötsligt stänga en park och starta en utomhuskonsert. Eller ett café, som det här, kan ha ett visst klientel och en viss inredning på förmiddagen, och sedan vara förvandlat till oigenkännligt om kvällen.

-Och jag är övertygad om att vår tid kan skapa sina egna storverk, bara för att vi gjorde något bra förra seklet så behöver vi inte imitera det.

Publiserad i GP.


UPP   Tillbaka

2001 Calimero