Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


Sublim arkitektur för ett sublimt kaos

Av Leo Gullbring
Att göra karriär som formgivare har paradoxalt nog varit det givna ödet för mången italiensk arkitekt. Och det trots att man i Italien bygger mest i Europa, både illegalt och legalt. Massimiliano Fuksas gillar däremot att gå mot strömmen. Efter en omväg över Frankrike och Österrike gör han nu succé i sitt hemland.



Massimiliano Fuksas kontor ligger endast något kvarter från mitt hotell vid Campo dei Fiori. Det gamla palatset vid Piazza del Monte di Pietà ser slitet ut, men samtidigt imponerande. Här är tiden en lika stor arkitekt som någon gammal mästare. Jag har tid till en snabb kaffe på ett trångt fik innan jag går upp de slitna marmortrapporna. Fuksas kontor är stort efter italienska mått. Tre plan med ett femtiotal anställda. En minimal hiss glider tyst upp mellan tunna glasskivor. Färgen flagnar på väggarna och har täckts över av målningar, av modeller, av skisser.

— Stil och form är irrelevant idag. Det finns inte några objektiva kategorier som kan tala om för oss vad som är fult och snyggt. Ändå är de flesta arkitekter kvar i det förra och det förförra seklet. Deras referenser är Mies van der Rohe, Le Corbusier, Frank Lloyd Wright, alla födda på 1800-talet.

Massimiliano Fuksas förstår lika lite som jag varför arkitekter i gemen är så inskränkt fasta i ett system av antikverade värderingar. Han pekar nästan barnsligt stolt på sina senaste projekt. Det nya kongresscentret ute i EUR utanför Rom är redan på god väg. Planerna för italienska rymdstyrelsen ASI har just fått klartecken. Fria former vindlar bångstyrigt i strikta lådor. Han söker nya material, eftersträvar transparens, drömmer interaktivitet. Modeller i olika stadier kantar konferensrummet i hela sin längd.

— Efterkrigstidens drömmar om en ny värld, med nya material, med nya lösningar, avbröts abrupt när möjligheterna var som störst. Konfrontationen kring 1968 innebar att förändringen kvävdes i politiska låsningar. Italiensk design reducerades till en exportvara, medan vår arkitektur hamnade i en återvändsgränd.

Han målar upp en snabb exposé över den italienska efterkrigsarkitekturen. Och samtidigt som jag kan förstå hans frustration över att så många av hans kollegor har Piranesi och Tafuri som idoler, representanter för en arkitektur som aldrig lämnar ritbordet, slår det mig också att italiensk arkitektur bevarat en frihet som gått förlorat med modernismen i Nordeuropa. Visserligen föddes den moderna människan i renässansen, men i Italien växte hon aldrig upp helt. Från futurister, pittura metafisica och rationalister till arte povera, Alchimia och Memphis ifrågasattes modernismen som politisk rörelse. Se bara på en film som Antonionis ’La Notte’ där rollfigurerna både fascineras och stöts bort av det nya. Modernitetens inneboende kris exponeras tidigare än i många andra länder i Italien. Istället för att försöka sammanväva industri och kultur till en enda helhet, vilket var målet för svensk funktionalism, tysk Bauhaus och de moderna politiska projekten i resten av Europa, bevarar dessa två sfärer sin integritet. Likheten med Japan och dess respekt för tradition och innovation är slående. Och detta aldrig förverkligade giftermål är just vad som ger italiensk design och mode dess unika fascination.

— Det är på gott och ont som Italien aldrig lyckades inträda i denna modernitet. Vi bygger mest i hela Europa. Få länder har så många och så vällästa arkitekturtidskrifter. Och vi har uppemot 100 000 arkitekter. Ändå byggs det nästan ingen arkitektur. Det är först nu som en förändring kan skönjas.

Jag brukade parkera utanför Fuksas förra kontor på Vicolo della Frusta. Det var i mitten på nittiotalet. Jag bevakade italiensk politik och kultur för landsortspressen från en liten lägenhet i Trastevere. Sent om natten fick man jaga runt på Via Veneto för att få några bilder på Berlusconi som just erövrat makten för första gången. Mutskandalerna skakade Italien. Doktor Antinori hade dock inte ännu påbörjat sina klonexperiment, utan nöjde sig med att hjälpa gamla tanter bli med barn. Cicciolina var kär i Jeff Koons. Idag är Berlusconi tillbaka. Massimiliano Fuksas skäms å sina landsmäns vägnar över en premiärminister som under sina första dagar ser till att driva igenom tre lagar vars enda uppgift är att skydda de egna företagsintressena.

— För en gångs skull är vi tvungna till att ta ställning. Under gångna seklers alla olika ockupationsmakter har italienaren i gemen inte tänkt på annat än att överleva. Nu befinner vi oss i en annan situation. Ekonomin är god. Vi har börjat erövra något av den individuella dignitet som ni har i Nordeuropa. De intellektuella kan inte fortsätta stå utanför samhällsfrågorna. Även arkitekterna måste ta ställning.

Häromåret lät han som utställningskommissarien för arkitekturbiennalen år 2000 i Venedig förvandla en gammal repslagarbana till en nära nog trehundra meter lång videoinstallation. Bilderna från världens storstäder var tydliga nog. Fattiga på Manillas soptippar. Översvämmade hus. Vulkanutbrott. Bilköer i Tokyo. Budskapet var entydigt: formexperimentens tid är över. Det är dags att arkitekter tar ansvar för framtiden: ’Mindre estetik -Mer etik’. Och just denna kritik mot arkitekturen som självrefererande system har varit svår att svälja för många. Norman Foster och Herzog & de Meuron blev så snarstucket sårade att de inte deltog.

— Arkitekterna måste överge sina elfenbenstorn, de måste sluta tala ett språk som bara kan förstås av de redan initierade. Arkitekter måste öppna sig för förändring, arkitekturen måste bli tillgänglig för den stora publiken. Vi måste ställa oss de avgörande frågorna. Vår arkitektur måste kunna relatera till en ny typ av civilisation med nya relationer mellan människor, med Internet, IT-samhället och ständigt nya migrationsvågor.

— Vår tid behöver inga modeller. Arkitekten som demiurg tillhör en annan tid. Mitt budskap är att det går att leva i ett samhälle utan modeller. Det kan kännas svårt, men ju mer våra stadsplanerare försöker ordna, desto mer oordning skapar de! Det handlar om att utforska nya territorier, att finna den nya staden i ett sublimt kaos.

Kaos är inte synonymt med oordning, utan den verklighet vi har att leva i, och som arkitekten har att utforska. Nobelpristagaren Ilya Prigogine är en av de som försökt applicera fysikens kaosforskning på samhällsforskningen. Han hävdar att kaos är en form av komplex ordning som ständigt går under för att åter dyka upp i nya skepnader. Ett systems maximala organisatoriska komplexitet bestäms av hastigheten på kommunikationsutbytet mellan de olika ingående delarna. Ett nog så tydligt exempel är Tokyo där skyskrapornas ordning tillsammans med gatans sprawl ger upphov till en slags väl fungerande progressiv anarki.

När Fuksas var tonåring hade han tänkt att bli konstnär. Han arbetade ett tag för de Chirico, något som gav honom intryck för livet. Här föddes också en förkärlek för den abstrakta nonfigurativa konsten som går igen i många av hans verk. Att hans mor dessutom var filosof öppnade ytterligare en värld för honom. Han vet inte riktigt varför han sedan valde just arkitekturen. Och kanske är just det Massimilianos styrka. Vad som kan misstas för retorisk polemik är ett uttryck för ett fritt och sunt förhållningssätt. För en gångs skull möter jag en arkitekt som villigt erkänner att förutsättningarna för arkitektur är radikalt förändrade. Arkitektens uppgift kan inte längre vara att endast gestalta hus och rum. Kritikerrollen, att inte acceptera de vattentäta skotten mellan professionerna i samhället, är ofrånkomlig.

— Vi måste våga acceptera omvärldens utmaningar. Hela den här nya International style, den här nymodernistiska trenden innebär inte annat än att arkitekter skapar sig ett litet reservat där de ritar muséer, kyrkor och andra exklusiva byggnader.

— Varför slåss arkitekter så passionerat om att få bygga muséer? Jo, för att det är det enda byggnadsverk där arkitekten fortfarande kan uttrycka sig själv. Följaktligen är muséerna inte längre platser för konst, utan för att visa upp arkitekturen själv, för arkitekternas självförhärligande. Det är modernismens slut och ingenting annat!

Det är något av det sextiotal han formades av som åter ger sig till känna. Samma utopiska passion, men med en nyvunnen pragmatisk realism. Och visst deltog han när No Global gångna november samlade 120 000 demonstranter i Rom i en fredlig marsch mot kriget i Afghanistan. Inte för att han skulle vara emot en allt öppnare värld, tvärtom ger den stora möjligheter för arkitekturen. Men en globalisering som bara tjänar till att berika ett utvalt fåtal, samtidigt som det gör flertalet fattiga, är honom helt främmande.

— Jag har ingenting emot McDonald’s. Men jag accepterar inte när modeföretagen låter barn producera deras kläder för ingenting. Vi arkitekter kan förneka problemen, eller vi kan cyniskt påstå att vi håller på med annat. Den verklighet vi står inför är att den upplyste, gode beställaren inte existerar längre.

— Inställningen att konstnärer gör konst, arkitekter arkitektur och politiker politik är fullkomligt reaktionär. Om vi ställer oss utanför förändringsprocessen gör vi oss själva överflödiga.

Jag påpekar att attacken mot New York ställer arkitekter inför en helt ny dimension av ansvar. Nog är det en tankeställare att World Trade Centers arkitekt, Minori Yamasaki, redan fått ett av sina verk sprängt i luften, men då av myndigheterna själva. När bostadskomplexet Pruitt-Igoe i Saint Louis i mitten av sjuttiotalet dömdes ut som obeboeligt och människoovärdigt, blev konsekvensen att denna amerikanska föregångare till Miljonprogrammet apterades med dynamit och raserades till marken. Och när nu fattiga i tredje världen ser de brinnande tornen som en symbolisk hämnd för alla oförätter som väst bestått dem, är det inte enbart en spricka i globaliseringsprocessen, utan också ett uttryck för att det globala samhället inte endast består av arkitektoniska objekt, det är arkitektoniskt till hela sin uppbyggnad. Arkitekter kan inte längre nöja sig med att bygga maktens symboler, de kan inte längre undgå att se sin egen roll i en alltmer komplext sammanvävd världsbild.

— Frågeställningen är mer relevant än någonsin. Samtidigt som vi tolkar våra beställares behov måste vi också addera en kritisk sida, en ny expressionism som växer inifrån. Monoliten ersätts av fragment som vart och ett måste bidra till en helhet. Jämför med en vulkan. Den yttre geometrin är helt perfekt, men inuti sjuder den av magma, av en otrolig kraft. Magmacity, det är vårt nya estetiska koncept!

Litteraturtips
Massimiliano Fuksas, Paolo Conti, ’Caos sublime’, Rizzoli 2001
Francis Rambert, ’Massimiliano Fuksas’, Editions du regard 1997
Patrice Goulet, ’Fuksas’, Carte Segrete 1992
’Massimiliano Fuksas’, Artemis 1994

Publicerad i Nordisk Interiör 1/02

UPP

2002 Calimero