Gehry börjar arbeta som arkitekt under det glada sextiotalet utan varken budget eller skickliga hantverkare för något i stil med idolerna Frank Lloyd Wright och bröderna Green. Men Los Angeles växer, söker det senaste, det nyaste, man blickar framåt, inte bakåt. På partyn lite här och där råkar Gehry pop-konstnärer som Jasper Johns, Robert Rauschenberg och Ron Davis, inser att man kan skapa skönhet av skräp. Och alla blir goda vänner, dricker, röker för mycket, byter flickvänner hit och dit. Gehry kommer och går i kompisarnas ateljéer. Och de kollar i sin tur in byggarbetsplatserna där Gehrys senaste är på gång. Europa bekänner sig till hightec, Gehry blir mästare i cheaptec. Plywood, gunnebostängsel, korrugerad plåt och andra massproducerade material kombineras till oväntade former.

Inne hos en av strandpromenadens bokhandlare hittar jag Robert Venturi och Dennis Scott Browns 'Contradiction and complexity in architecture' från 1966. Här finns samma fascination som hos Gehry inför det postmoderna industrisamhället. Men redan året innan finner Tom Wolfe den fria formens mästare i 'The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby', en serie utflykter bland garagekonstnärer, motivlackerare och skylttillverkare. I Chiat/Day/Mojos kontorshus, på Main Street, några gator ner i Venice, finns alla dessa ingredienser samlade. Gehry låter Claes Oldenburg och hans fru Coosje van Bruggen bidra med en jättelik kikare till entréepartiet.

Samtidigt som han luckrar upp gränsen mellan konst och arkitektur, anspelar Gehry här på Le Corbusiers atlantångare och den dekonstruktivistiska skola kritikerna redan placerat honom i. Men det är inte en chans att komma in. I receptionen sitter en vakt som är idel vänlighet, men nej, hit men inte längre. The Danzinger Studio är med sina fönsterlösa väggar än mer slutet. Senare på dagen medger dock Gehry att han tagit intryck av inte minst Mike Davis kritik, Edgmar Development längre bort på Main Street visar att han begripit, arkitekturen får inte stänga ut, den har ansvar för den öppna staden.

Receptionsdisken är en uppochnervänd trädstubbe, en nära på levande organisk form. Den föregår vändpunkten i Gehrys karriär, som slår igenom med Vitras stolmuseum i Weil-am-Rhein. Kantigheten ger vika för organiska, dansande former. Nu arbetar Gehry inte längre med standardiserade byggmaterial i kollage-liknande kompositioner, nu är det istället sofistikerad datorkraft som tillåter unika CAD-CAM-ritade speciallösningar. I Guggenheim-muséet är transformationen fullt genomförd, Gehrys arkitektur har uppnått den fria form han drömt om, med postindustriella produktionsmetoder skänker han massproducerade material den hantverkskänsla han en gång drömde.

Kör hyrbilen från Santa Monica uppför Wilshire Boulevard. Gehry Associates två våningar kontor och modellverkstäder ligger på Cloverfield Avenue, inte långt från 22ndra gatan och Gehrys eget hus. Stora öppna ateljéer fyllda av modeller i alla storlekar. Skalpeller, lim, silverfärgad kartong ligger i högar bland dataskärmarna. Den skenbara oordningen liknar Los Angeles självt, ett tunn skorpa urbant kaos byggt av girig horder egendomsmäklare, oljebaroner och filmdirektörer över ett av världens mest jordbävningsbenägna områden. Samtidigt en frihet från konventioner, från historiens ok, från den retrofixering som gripit Sverige, som bygger Sörgården på vischan och artonhundratal i staden. Det påstås att östkusten längtar Europa, västkusten Stilla havet.

En rad nya projekt har flutit in efter Bilbao, alla vill ha en 'Gehry', personalen har dubblerats på ett år, telefonerna ringer ständigt, 'Vi vill ha en Gehry!'. Själv sitter Frank Gehry i ett ensamt rum, en ö av stillhet mitt i den frenetiska arbetsivern, här finns inte ens en dator. På väggarna kompisarnas konst, en fiskfossil, en fisk i kristall. Slår mig ner i en av de väl insuttna wellpappfåtöljerna han förfärdigat. Undrar vad hans arkitektur går ut på egentligen?

-Jag vill att människor ska trivas!. Men jag vill inte kopiera någon stil, jag vill inte fastna i det förflutna. Du kan aldrig fly undan livet och din egen tid. Jag vill ge mig i kast med dagens samhälle, med människor, med vår verklighet. Och det är här intuitionen kommer in, jag reagerar på vad som händer omkring mig, jag relaterar till det.

-Och jag sätter mig inte till doms över den amerikanska staden, trots att ingen av oss gillar den. Det är bara att konstatera att detta är vad vår tid, detta är vad det demokratiska samhället har skapat, vi är alla kollektivt ansvariga för denna röra. Visst kan vi försöka återuppliva artonhundratalet som Prins Charles försökt med i England, och som ni visst försöker göra i Sverige, men det är dömt att misslyckas. Vi måste ge oss i lag med vår egen tid. Och detta kaos har sina förtjänster, inte minst rent skulpturalt.

Någonting för Stella Fare att höra där hon sitter och drömmer på Nytorget, och för Martin Rörby som gått vilse i miljonprogrammet. Gehry har inget till övers för nostalgi. Och som arkitekt söker man förgäves efter vad som är bärande och vad som är buret i hans projekt. Istället handlar det om en rent intuitiv upplevelse av rytm och linjer, av färg och komposition. Gehry skrattar, säger att alla former och idéer som stöts och blöts i USA är fascinerande, börjar tala om hur bilkrockar resulterar i fascinerande former, att stadens alla ytterligheter är oerhört mer inspirerande än alla böcker i arkitekturhistoria. Att skylla på byggnormer och regler håller inte, det gäller att våga, att ta till sig tidsandan.

-Jag kom till arkitekturen via konsten och jag är fortfarande fascinerad av den. En del påstår att jag är konstnär och inte arkitekt, men visst är jag arkitekt. Att måla är däremot ett sätt att träna ögat. Jag fascineras av hur konstnärer komponerar en tavla, det har gett mig idéer, lärt mig komposition, visat mig visuella samband.

Men till skillnad från måleriet handlar Gehrys arkitektur mer om att omsluta, att sammansmälta tak och fasad till ett omfamnande skinn som rymmer rum. Ta det aldrig utförda projektet Lewis house, som nu återanvänds som konferenssal i DG bank på Pariser Platz i Berlin. Här finns samma sökande efter en ny rumslighet som kännetecknade både barocken och gotiken. Men om postmodernisterna både dekorerade och dekonstruerade efterkrigstidens lådarkitektur, går Gehry och kollegor som Eric Owen Moss och Thomas Mayne steget längre. De tar fatt i den moderna konstens kubister, futurister och suprematister, i de ryska konstruktivisterna, alla dessa som ifrågasatte vår verklighetsuppfattning och som genom att överge det skenbart föreställande fick oss att upptäcka livet på nytt.

Craig Webb, en av Gehrys assistenter, avbryter oss, kommer in med en modell, vrider den serpentinliknande ormen fram och tillbaka inför Gehrys kritiska ögon.

-Jovisst, det är en orm. Den ska stå som en skulptur på Richard Meier's Gaugosian Gallery uppe i Beverly Hills, därför är den svart. Men den behöver tuffas till lite, den är alltför dekorativ.

-Jag kanske lat, men jag får ordning på mina tankar i mina skisser, sen vill jag se dem, det ger mig en visuell känsla.

Men det här med att varje stad med ambitioner ska ha sig en Gehry, en Foster, en Calatrava, förvandlar inte det arkitekturen till en slags celebriteternas show-off? Och han medger att här finns en fara, men bedyrar att han aldrig går igång ett projekt utan att funnit en relation till både plats och människor. Till skillnad från konstnären framför sin vita väv, måste arkitekten ta hänsyn till en rad funktionella och samhälleliga begränsningar.

En del kritiker hävdar dock att Gehry är alltför ytlig, att han skapar scenografier, stage-sets som endast relaterar till konsten och kommersialismens symboler, att han förlorat sin kontakt med det verkliga livet och med historien. Själv menar jag att en sådan kritik skjuter förbi målet, att konst kan relatera till annan konst och rent virtuella verkligheter är givet. Intressantare är däremot att marknaden så här inför millenieskiftet har en efterfrågan på arkitektur som transcenderar det rent praktiska och aspirerar på det konstnärliga. Egensinniga individualister som denne Gehry, som Peter Eisenman, Daniel Libeskind, Zaha Hadid, bara för att nämna några, har alltid funnits. Skillnaden är att de idag får möjlighet att bygga det som tidigare endast var drömmar. Den stora förändringen torde vara att image blivit en oumbärlig handelsvara både för företag och oss vanliga dödliga. Istället för att se en byggnad som en ren kostnad är den en investering i framtiden. Istället för att bygga bostäder för att lösa bostadsbristen, bygger man villor för hårt stylade livsstilar. I Bilbao har Gehry gett staden en nytt ansikte och med Disney Concert Hall skapar han en sedan länge efterlängtad fixpunkt i Los Angeles' urbana kaos.

På vägen tillbaks till Venice tänker jag att många är undrande inför Frank O. Gehrys arkitektur, inte minst svenska arkitekter. Är detta konstverk eller arkitektur, vad är insida, vad är utsida? I projekt efter projekt utmanar och ifrågasätter Gehry våra förutfattade idéer om vad som är god arkitektur. Men visst kan en byggnad vara mer än ett skydd mot vädrets makter. Problemet är endast att här krävs en intuitiv läsning på samma sätt som när man ställs inför abstrakt nonfigurativ konst. Först då är man beredd att ta emot dessa fria vilda former, men det kräver ett öppet sinne berett att ta till sig dessa försök att tänja både tid och rum.

-Jag vet egentligen inte vart jag är på väg och vad jag söker efter. Men jag vill göra människor glada, jag vill kommunicera med mina byggnader, skapa en relation. Och jag är glad att Guggenheim i Bilbao blev en sådan succé. Det var en överraskning att alla gillar det, det har jag aldrig varit med om tidigare, och jag vet inte om jag kommer att lyckas med det igen.

Publicerad i Offentliga Rum