På ett av alla partyn som föregår den stora öppningsgalan vimlar Los Angeles kulturelit. Champagnen flödar bland pälsar och extravaganta klänningar. Snittar bjuds runt av ständigt leende servitörer. Det står smoking på inbjudan och alla dessa svartklädda män passar perfekt i den vita rotunda som utgör Getty Centers samlingspunkt. Arkitekten är besatt av detta modernistiskt vita, här är det vit aluminiumplåt och travertin överallt. Och Richard Meier ser nästan lite sorgsen ut. I tretton år har han arbetat med detta miljarddollarprojekt. Han bytte Manhattan till en liten bungalow omgiven av ormar mitt i byggarbetsplatsen. Nu är han färdig och det är dags att återvända till östkusten. Jag frågar honom om han kommer att sakna Getty Center.

-- Jo, det är med ett visst vemod jag packar mina kläder och mitt bohag. Men visst är det här en fantastisk plats. Här ligger hela Los Angeles nedanför oss, du kan se de snötäckta bergen därborta, och där ser du solnedgången över havet. Det finns ingen annan plats i Los Angeles varifrån man kan se och förstå staden som just här.

Och partyfolket jag talar med utropar 'It's terrific! It's marvelous!' Meier döljer inte sin stolthet, och han ger mig rätt när jag frågar om han varit inspirerad av Louisiana utanför Köpenhamn.

-- Det är det enda museum jag känner till, förutom Getty Center, som har samma transparens och öppenhet gentemot landskapet. Utomhusytorna är lika mycket del av arkitekturen som den här rotundan. Klimatet här i södra Kalifornien är perfekt för denna arkitektur.

Känslan av att ständigt vandra mellan inne och ute är onekligen upplyftande. Utställningssalarna är små, där finns alltid en plats att slå sig ner på, det hela har en tydlig mänsklig skala. Men där slutar också jämförelsen med Louisiana. Getty Center är så enormt mycket större. Meiers strävan efter det perfekta får mig tro att han helst av allt hade velat slippa konsten. Och oavsett om ett museum beställer ett monument av Richard Meier, eller något mer uppseendeväckande av Los Angeles' egen arkitekt Frank O. Gehry, så är resultatet detsamma. Det är arkitekturen som står i centrum, knappast det utställda.

När jag råkar museidirektör John Walsh anförtror han mig att han skaffade fram en annan arkitekt till utställningssalarnas inredning. Franskättad Thierry Despont, för övrigt samme man som nyligen förfärdigade Bill Gates lyxvilla, har skapat tidstrogna miljöer för Gettys fina samlingar av franska 1600- och 1700talsmöbler. Och jag förstår varför Meier aldrig hade kunnat klara detta. Det hade blivit helt vitt, anonymt och sterilt. Konsten hade blivit till en rad utställda objekt utan sammanhang. Här krockar det förra seklets museiideal med det modernistiska.

John Walsh minglar vidare och jag försvinner ut på terrasserna. Nedanför mig kan jag se alla dessa falska slottsimitationer i Bel Air och i Brentwood. Men Getty Center är en riktig helgedom. Och om inte annat så har Meier lyckats med att göra både sig själv och oljebaronen J Paul Getty odödliga. Och trots att detta blivit ett av världens dyraste muséer, så är summan en miljard dollar inte något problem. När Getty dog år 1976 testamenterade han en hel hög aktier till vad som idag blivit världens rikaste privata konstinstitution. Getty själv lär ha varit så snål så att när han hade gäster i sitt enorma palats, så fick gästerna betala om de behövde ringa...

Jag kan inte låta bli att fråga Richard Meier om ett så här slottsliknande museum på en bergstopp verkligen passar i Los Angeles. Visserligen förstår jag att Los Angeles vill komma över sitt mindervärdeskomplex gentemot New York och Europa, men tänk om alla dessa renässansmästare och alla dessa rokokomöbler hade hamnat nere i downtown istället.

-- Det här är inte något kloster. Men Los Angeles saknar centrum och jag tror att Getty Center kan bli ett sådant, en plats där man möts och träffar vänner. Jag tror inte att människor i Los Angeles vill ha det ständigt föränderliga liv de lever, det är något som påtvingats dem. De vill ha något stabilt och då är kultur oerhört viktigt.

Det egendomliga är att alla jag talar med här säger att de bara varit i Los Angeles i några år, men att de lockades hit från östkusten eller Europa just för att komma till öppenheten och det ständigt föränderliga. Det paradoxala är också att Los Angeles är en stad byggd under detta sekel, men Gettys konst är från tidigare epoker. Lika paradoxalt är att man inte är beroende av publiktillströmning. Getty har hur mycket pengar som helst, budgeten för konstinköp står långt över de flesta konstmuséers. Kanske är det också därför det första mötet med Getty Center består av ett trist garage under mark med endast 1200 platser (man bör beställa parkeringsplats i förväg!). Sedan tar man en liten bergbana upp till det skinande vita slottet, på tryggt avstånd från Los Angeles.

Leo Gullbring