Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


Gina Lollobrigida

Av Leo Gullbring
Skymningen ligger tung över piazza Navona. Men det är inte tomt som annars vid middagstid. De små, trånga tvärgatorna är fyllda av människor som står på tå, klänger på varandra, som ivrigt försöker se över polisernas vita, propra uniformer. Mitt på torget lyser strålkastarna upp en glättig scenografi helt i vitt: glaspyramider på en böljande estrad. Polisen stoppar vänligt men bestämt alla som inte har en invitation eller ett presspass till kvällens modeshow. Jag hänvisas till hotel Raphael.


 

Det är något över den här pulserande folkmassan av framförallt ungdomar och äldre män som minner om femtiotal. Det är samma lukt av latent våld och frän sexualitet i luften. Svettiga pannor, svarta hårlockar, cigarettröken som driver över torget, grabbar som hoppar upp på varandras axlar och rått skrattande skriker obsceniteter till varandra. Men under femtiotalets bystkrig mellan Sophia Loren och Gina Lollobrigida var det inte modevisningar som drog pöbeln utan Cinecittàs divor.

Inför denna Rom-resa hade jag bespetsat mig på att träffa just Gina. Men det är något med Gina och journalister som inte fungerar. Redan för ett halvår sedan ringde jag på det hemliga telefonnummer jag fått tag på efter mycket besvär. Hon svarade surmulet förbannad och undrade hur jag kommit över numret. Det var ingen bra början. Men hon lovade motvilligt att fundera på en eventuell intervju.

Häromdagen ringde jag igen. Hennes sekreterare svarade först nedlåtet avmätt, men bytte genast ton när hon begrep att jag var här i Rom. Visst, la signora skulle ringa så fort hon kom hem, och visst skulle det bli en intervju. Jag vandrade planlöst Roms trånga gator och väntade på det där samtalet. Så slutade jag vänta. Jag insåg att hon inte skulle ringa. Men nästa dag ringde jag upp igen. 'Mi dispiace, la signora è partita per un viaggio!' Sekreteraren meddelar med uppbådandet av all sin diplomati att Gina rest bort. Och jag säger att nej, det går jag inte på det, kunde hon inte ordna bara ett kort möte över en kopp kaffe? Och hon säger motvilligt erkännande sin lögn att hon ska försöka. Men inget händer. Och jag tänker att Rom är en slags resignationens stad och det ligger en viss charm i det. Så jag går hit till Piazza Navona för att ta lite modebilder istället.

Och alla lär vara här. Claudia Schiffer, Linda Evangelista, Naomi Campell, alla de stora namnen. Himlen är nattblå. Någon kamera blixtrar till. Men modellerna har inte kommit än. 'Min tjej är mycket bättre i sängen än den där torra träbiten Claudia!' skriker en grabb, en annan kontrar: 'Naomis ben är väl inget, kolla mina!' De äldre småler åt grabbhopens skämt, harklar sig och säger att på deras tid skulle inget vågat säga något liknande. Dera divor var hoppet om framtiden, personifierade deras drömmar om en kvinna som var både hora och hustru, ett slags livs levande helgon.

Jag gör en lov runt piazza Navona, fram till lyxhotellet Raphael, Roms dyraste. Även här är det fullt med folk. Unga tjejer, unga grabbar, alla åldrar. Tåligt väntande fotografer. Och det är inte första gången det här hotellet står mitt i rampljuset. Under åttiotalet bodde i den dyraste suiten kanske Italiens mest korrupte politiker Bettino Craxi.

Jag tränger mig in genom den lilla välupplysta entréen. Här inne är det lugnare, i soffgrupperna är det fullt av unga vackra lättklädda kvinnor, långa, slanka ben och svala axlar. Inne i ett litet pressrum inser jag att det är för sent att få ett presspass, och jag tänker att nåja, det är Italien, ibland försöker de lägga sig till med lite europeisk ordning, och jag kan inte klandra dem, jag finner mig snällt i deras hövligt snorkiga avvisning. På vägen ut i foajén igen inser jag att dockorna som smilar så väluppfostrat i sofforna är modellerna, där sitter Naomi och Claudia! Och den enda som faktiskt har något av en divas glamour är just Naomi, hon har den där utstrålningen som inte är opersonlig perfektion, utan något av mänsklig värme.

Utanför hotellet fångas jag åter av mörkret. Alla väntar otåligt oroligt på att modellerna ska börja sitt gatlopp de femhundra metrarna till piazza Navonas mitt. Mörkblå Mercedes är parkerade här och där. Några poliser står lutade mot en solrosgul Ferrari Testarossa. Jag bestämmer mig för att det är dags att gå, jag är bortbjuden på middag. Jag tränger mig fram igenom människomassan. Vid ett antikvariats dammiga skyltfönster står en äldre man med vitt hår, han får mig rycka till när han plötsligt ropar: 'Ma, ecco Gina!'. Och visst är det Gina Lollobrigida, där står hon bakom en anonym Mercedes i miljonklassen.

Alla vänder sig från hotellentréen. Småflickorna börjar skrika 'Gina, Gina, Gina!'. Grabbarna ropar 'Lollo,Lollo, Lollo!'. Hon ser osäkert bort, försöker gömma sig mellan de två män som eskorterar henne, en ihopsjunken, böjd gestalt iförd en alltför iögonfallande guldbroderad klänning. Jag tränger mig fram, säger 'piacere, lei mi deve un intervista, no?', angenämt, vi skulle ju ses för en intervju? Hon tar lätt förvirrad min hand, det finns ingenstans hon kan försvinna. Det känns som att skaka hand med något livlöst, handslaget är halvdött, ljummet fuktigt. Hon ser undrande på mig. Och jag presenterar mig. Hon rodnar, tittar bort. Och jag insisterar att vi borde ses. Men hon svarar ingenting. Står bara kvar där, men kan inte ta sig samman och gå vidare. Några flickor räddar henne när de skyndar fram med sina autografblock.

Häromkvällen såg jag henne i genombrottsfilmen 'Kärlek, bröd och fantasi' från år 1952. Visserligen är det en rätt lam komedi, en slags kassasuccéernas rosa neorealism, men hon dominerar hela filmen, en otyglad, vild naturkraft som vill slänga av sig efterkrigstidens povra trasor. Och visst var hon sexig, kanske inte lika explosivt storbystad som Sophia Loren, men ändå. Bland premiärpubliken kunde hon tala pöbelns eget språk. Med ett illmarigt småleende berättade om hur hon som liten flicka älskade att gå till slakteriet, för att se de nyslaktade oxarna, hur deras ögon blev blå när väl blodet runnit ur de upphängda kropparna. Publiken älskade henne för att hon hade lyckats, just hon som bara några år innan livnärt sig på att rita karikatyrer av amerikanska soldater på Via Veneto, som krängt cigarretter och sjungit för några lire på barerna. Hon lyckades så till den grad att Howard Hughes skickade efter henne till ett lyxliv i Hollywood. Men sextiosju år gammal tillhör hon en annan epok. Sin sista film gjorde hon år 1972, några avsnitt i Falcon Crest på åttiotalet, men vem kommer egentligen ihåg vilka filmer hon var med i: 'Den gyllene tulpanen', Trapets', 'Ringaren i Notre Dame'?

Bakom henne har den väntande folkhopen redan glömt henne. Uppmärksamheten är återigen klistrad vid hotellentréen. Gina står bortkommen och längtar hem till tjugorumsvillan på Via Appia Antica, till säkerheten bakom den tunga stålporten, i lugn och ro bland etruskiska vaser, romerska statyer, franska sjuttonhundratalslampor och annan historisk rekvisita. Sedan mer än tjugo år har hon valt att inte längre stå framför, utan bakom kameraobjektivet. När Sophia Loren gav ut en kokbok, gav Gina ut sin första fotobok 'Italia Mia'. En del kritiker jämförde henne med Cartier-Bresson, men 'Magica Innocenza' från häromåret är utan jämförelser: en skrikande pojke mellan två uppförstorade skrikande strutsar, en nyfödd i näbben på en femtio gånger så stor örn. Var för sig är många av barnporträtten förstklassiga, men tillsammans med uppförstorade djur, levnadsvisa citat och teologiska texter, är det en katolsk kitsch utan like. Här finns något av samma barocka ytlighet som i Berninis fontän mitt på Piazza Navona.

De två bredaxlade männen i strikt intetsägande kostymer inser att de måste göra något. De ber syrligt om ursäkt och drar iväg med Gina. Under hela tiden har inte leende kommer över hennes läppar. Jo. När folkmassan ropade som mest fladdrade ett osäkert leende försiktigt över de tungt målade läpparna. Hon vet att uppmärksamheten inte är avsedd för henne ikväll, hon har låtit sig övertalas att komma hit. Modellerna har ersatt sådana som henne. Visserligen började Gina, som så många andra kollegor på den tiden, med att visa upp sig skönhetstävlingar, trippande på tå på scen framför en jury av korpulent bedagade äldre män. Men det ligger något underligt i påståendet att modellerna skulle vara vår tids divor. Visserligen är de lika berömda, en modeshow drar ju mer folk än en filmpremiär. Men en diva som Gina var en gudomlig uppenbarelse. En modell däremot är endast tom perfektion. En Zeus' kåthet väcktes knappast av de perfekta gudinnorna, utan av deras avspeglingar, människosläktets kvinnor med alla deras skönhetsfläckar.

Folkmassan börjar skrika, vissla, hoppa. De första modellerna är på väg ut. Poliserna bildar kedja. Alla tränger på. Kamerablixtarna lyser upp husfasader, perfekt sminkade ansikten, perfekt trimmade figurer. Claudia Schiffer ser rakt fram, inte en min, iskall. Italienskorna skrattar, snurrar runt, armarna upp i luften, ropar till publiken. Och de älskar det. Gina Lollobrigida har redan förts bort i vimlet.



UPP
2001 Calimero