Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


Groningens konstmuseum

Av Leo Gullbring
I Norden byggs en rad nya muséer, alltifrån redan invigda Arken utanför Köpenhamn till utvidgningen av Nasjonalgalleriet i Oslo, från Rafael Moneos Moderna Museum i Stockholm till Steven Holls konstmuseum i Helsingfors. De ställer oss inför en rad frågor om våra muséers roll i dagens samhälle, och denna roll återspeglas förstås i muséernas utformning. Muséerna har väl blivit ett vår tids tempel, iallafall om man ska se till hur många som byggs.


 

Och åttiotalets stora museiboom, då t ex japanerna under ett enda år passade på att bygga 500 nya muséer, är ännu inte över. Det är väl bara italienarna som framhärdar i att fortfarande bygga kyrkor. Om det vi upplever i muséerna däremot är ett så bra substitut för religion må vara osagt. Med tiden har muséerna blivit alltmer pedagogiska, publikfriande och därmed också med förlov sagt urvattnade.

För att få lite perspektiv på frågan reste jag iväg till den gamla holländska universitetsstaden Groningen med min familj. I Holland lever som bekant människorna på det torra under havsnivån, de har helt enkelt inhägnat havsbotten för sina små idyller. Ändå ska de förstås trängas varje helgdag längs stränderna på andra sidan klinterna. De går där och drar sina barnvagnar i blåsten från Atlanten och ser med förtjusning sin fiende i> vitögat. För den tillfällige turisten är Holland ett land fullt av motsättning och kanske är det också därför de är så mycket mer öppna än vi svenskar för det annorlunda. Det är nog också den enda förklaring jag kan finna till att man låtit bygga Groningens nya konstmuseum.

Byggnaden ligger mittemot några av stadens mest pittoreska artonhundratalskvarter. I de små husen ser man gamla tanter sitta i länstolen röka cigarr. Byggnadernas alla ornament berättar sin historia. Konstmuséet är däremot varken fågel, fisk eller mittemellan. Det vilar där som en jättelik skulptur mitt i stadskanalen. Fasaden lutar vint åt alla håll och färgerna sticker uppfriskande i ögat. Och prickarna på en av fasadytorna ser bekant ut. Jovisst, det är en uppförstoring av den Paul Signacs pointillistiska måleri.

Konstmuséet kom till stånd för två år sedan tack vare ett generöst bidrag från stadens gasverk NGM. Vid en första anblick ser det dock snarare ut som trenddesign från Alessi. Och det förklaras av att museichefen Frans Haks fick infallet att låta den italienske designern, poeten, arkitekten med mera Alessandro Mendini skissera upp den nya byggnaden. Trots att Mendini är känd för sina postmoderna uttalanden om 'den dåliga smakens nödvändighet' och om 'vår längtan efter kitsch och banaliter', så var det ingen som i förstone anade oråd. Som sann postmodernist var den egensinnige Mendini ute på jakt efter en 'narrativ komplexitet' och han trodde inte sig själv nog till att drömma fram ett helt museum. För att kunna koka ihop ett riktigt kollektivt konstverk kontaktade han sina namnkunniga kollegor Philippe Starck och Michele de Lucchi, och som en extra krydda slängde han i det internationella arkitekturavantgardets stå-upp-komiker Wolf Prix från österriska Coop Himmelb(l)au. I Mendinis labyrintaktiga hjärnvindlingar hägrade någonting i stil med Hans Holleins inte alls oävna museum i Mönchen-Gladbach.

Nå. Ingången går inte att ta fel bakom någon slags lockande pockande totempåle mitt i cykel- och gångbanan som förbinder järnvägsstationen med centrum. Man kan nöja sig med att inmundiga någon liten tårtbit som konditorn formgett till arkitekternas ära. Men det får bli lite senare. Istället går vi ner för en kort spiraltrappa som driver gäck med Frank Lloyd Wrights modernistiska förlaga i Guggenheim muséet. Här har de vita ytorna bytts ut mot mosaik som pulserar under blinkande neonljus. I ena ändan av den långa korridoren finns Michele de Lucchis mörka labyrint där barnen kan leka kurragömma bland teatraliska iscensättningar av stadens kulturhistoria. Men de tycker det är lite väl mörkt och videon med Hitlers marscherande soldater låter inte så trevlig. Så istället går vi upp en trappa, ut i en turkosskimrande miljö där stora duschdraperier avgränsar olika avdelningar konsthantverk. Philippe Starck känns igen i alla de små väldesignade infästningsanordningarna som håller allt det gamla kinesiska porslinet på plats bakom de grönskimrande glasytorna.

Alessandro Mendini själv har ritat den förbindande korridoren och salarna för modern konst i den andra änden. Väggarna är röda, blåa, gula. Eller så är det olika schatteringar pastellfärger som råder. Och det fungerar. Konsten kommer till sin rätt utan att arkitekturen tar överhanden. Signor Mendini menar i polemik mot Adolf Loos' alla tillbedjare att behovet av dekoration är djupt rotat i den mänskliga anden och just därför måste dekoration vara utgångspunkten för varje form av design. Ett museum ska vara en estetisk upplevelse vad gäller både arkitektur och konst, helt enkelt ett slags allkonstverk. Och det syns att Mendini letat bland de historiska förlagorna för att få fatt på olika slags estetiska värden. Till våningen allra högst upp, där Coop Himmelb(l)au har huserat, saknas det dock förlagor.

När jag senast råkade Coop Himmelb(l)aus ene ledare Wolf Prix talade han om arbetet i Groningen som en snabbskiss. Väggarna av stålplåt rostar förr eller senare bort. Men själva ritningen finns antydd i tjocka streck av tjära. Så när muséet en gång är borta så finns skissen kvar. Nu känner sig Wolf Prix förvisso lite främmande i Mendinis postmoderna vokabulär, han föredrar ju att predika dekonstruktivismens lov. Medan Philippe Starck, Michele de Lucchi och Mendini arbetar med att uppnå en slags totalkonst, så vill Wolf Prix riva ner och vända arkitekturen ut och in. Se bara på hur han har frilagt väggarna, hur en Rembrandt lämnats hängande i luften intill en rankigt gnisslande stålgång. Golv och väggar byter plats och barnen tycker det är kul att titta igenom golvet och se det smutsiga vattnet två våningar ner. Och det ligger något som smakar av barock i hur Coop Himmelb(l)au låter rummet implodera, det är både otäckt, spännande och framförallt förvirrande. Kanske är Wolf Prix' tanke att om man inte kan förhålla sig till rummet, så passar man väl på att titta på konsten. Annars brukar det väl mest räknas som ett helgerån när arkitekter försöker upplösa former. Men enligt herr Prix är detta vårt sekels tema, se bara på Tatlin, Duchamp och Brancusi. Själv är han inte sämre. Redan på sextiotalet skissade han på ett moln som man skulle kunna bo i!

Majoriteten av våra konstnärer önskar däremot neutrala utställningslokaler, helst gamla fabrikslokaler. Modernismens rena, neutrala former passar också bra. Mies van der Rohes Neue Nationalgallerie i Berlin med sina 50x50 m tomhet är också den ultimata utställningsboxen. Mendinis avsikt har däremot varit att göra Groningens Konstmuseum till ett konstverk i sig. Och här ställer han frågan om muséets roll på sin spets. Ska arkitekturen vara helt avskild från vad som ställs ut? Eller ska den bidra till upplevelsen av det utställda och själv ställas ut?

Det är inte mer än 250 år sedan vi byggde de första muséerna. Det var en del av Upplysningens mål att utbilda folket. Och dessa första muséer, som t ex Simonetti och Camporesis Museo Pio Clementino i Rom eller Schinkels Alte Museum i Berlin, samlade en rad olika salar runt en entréehall eller en rotunda. De var rikt dekorerade och med romantiken blev sedan arkitekturen än mer av ett konstverk som visserligen fortfarande skulle bilda sin publik, men då framförallt vad gällde estetiska värden. Mot slutet av artonhundratalet fyllde däremot kolonialmakterna sina muséer med krigsbyten som nogsamt klassificerades och utställdes. Nationen skulle beskåda vad man erövrat. Och i den förhärskande positivistiska andan handlade det inte endast om föremål. Allt skulle få ett namn och i ett förklarandets skimmer befrias från all primitiv mystik. Genom att klassificera och förklara trodde man sig få makt över tingen, men som vi så väl vet idag, så blev resultatet det motsatta. Istället för att som tidigare besjäla materien med vårt tänkande, så materialiserades vårt tänkande. Resultatet har inte endast blivit att vi bara talar om pengar, vi är alltmer främmande inför både oss själva och vår omgivning.

Med sådana reflektioner i bagaget gav vi oss av från Groningen och fortsatte något tiotal mil söderöver till Amsterdam. Där finns en alldeles utmärkt bar som kallar sig för Tuschinski. Jag sjönk som vanligt ned med en öl i en svartvitrandig fåtölj. Miljön är översvallande gemytlig. Mattorna är lika färgrika som väggarna. Jugendmotiv återfinns lite här och där bland alla detaljer i trä, marmor, mässing och smidesjärn. Det är ett överdåd av material som ändå inte känns överlastat. Och för att ytterligare förhöja stämningen skiftar takljuset i rött och gult. Här finns samma strävan efter att bjuda ett allkonstverk som i Groningens Konstmuseum. Med den stora skillnad att här lyckas det.

Djupt tillbakalutad tänker jag att problemet är det här med ironi. Mendini är nog egentligen alltför distanserad, och kanske är det kärleken till nästan som saknas. Det hela har lite av köpcentrum över sig, där man ska konsumera konsten som vilken vara som helst. Alla stilcitat och alluderingar omintetgör allkonstverkets aspirationer. Och det här är väl också vår nybarocka epoks essens, att historien likväl som konsten förvandlats till lösryckta ingredienser i en repetitionens estetik. Men kanske är det inte så egendomligt att ironin blir ett allmänt förhållningssätt när plötsligt alla gudar är död och människan inte ens själv lyckas vara sin egen Gud. .

Min tankegång avbryts av samma fenomen som inträffade förra gången jag satt här. Som i ett trollslag försvinner alla bargäster och jag sitter alldeles ensam i Tuschinskis bar. Och jag kommer ihåg varför. Tuschinski är inte någon bar, det är en biograf! En biograf med bar. Eller en bar med biograf. Det kan vara vilket som, men kanske är det just den här överraskningen som gör att man inte alls glömmer bort det här stället. Och måhända är tiden mogen att göra ett museum som inte är ett museum. Mendini må kritiseras för att hans största inspirationskälla var Disneyland, men i förlängningen av hans tankegångar ligger sjuttonhundratalets kuriosakabinett. Ett museum som inte bara är ett konstverk, utan där man överraskas och omskakas, där fantasi omsätts i realitet lite på samma sätt som med filmarkitektur. Det skulle inte ha mycket att göra med de anonyma, objektiviserande muséer som Richard Meiers skissar fram på löpande band, och som Rafael Moneo tyvärr också ser ut till att åstadkomma i ett Moderna Muséet där Rauschenbergs get kommer att gå vilse i de så perfekt proportionerade, men samtidigt så slutna rummen. Kuriosakabinetten är kollektionen som museum, en saga eller kanske sann historia sammansatt av en mängd disparata objekt som får liv i

varandras närhet. Och det är väl dit Groningens Konstmuseum egentligen vill komma, men inte når fram: till att ställa ut konst i ett allkonstverk, där det vi ser utställt besjälas av hela scenografin istället för att avmystifieras i den gängse vita lådan.

Publicerad i Aktuella Byggen


UPP   Tillbaka

2001 Calimero