Nya texter Ettore Sottsass Eric Owen Moss	Information Calimero kontakta oss contact us	Texts in English
Startsidan Arkitektur debatt-teori porträtt objekt Design debatt-teori porträtt objekt Kultur och resor Urbanism Artikelarkiv	Henrik Haremst, White arkitekter Av Leo Gullbring White Arkitekter är Sveriges största renodlade arkitektföretag. Henrik Haremst, som leder Malmökontoret, menar att storleken ger styrka till att klara av både stora och små projekt. Han tar den nyutkomna boken Just White! som exempel på den förnyelseprocess som genomsyrar företaget.   -White befinner sig i en period av förändring. Vi var med om att bygga upp Folkhemmet, vi gjorde stora insatser. Men nu förändras samhället, och så även White. Det är ännu för tidigt att säga vart vi är på väg, men vi söker in i framtiden. White arkitekter har just firat femtioårsjubileum. Men istället för att på sedvanligt vis dokumentera den tid som gått sedan Sidney White och Per-Axel Ekholm drog igång verksamheten i Göteborg, vill man istället se framåt och anlägga nya perspektiv på framtiden. Och så här efter Arkitekturåret kan man konstatera att läget är bättre än på mycket länge för svensk arkitektur. Allmänhetens och beställarnas intresse för god byggnadskonst är väckt sedan flera år och en ny anda präglar arkitektbranschen. Problemen ska dock inte underskattas. De ständiga larmen om mögliga hus är pinsamma signaler om att byggprocessen inte fungerar som den ska. En alltmer segregerad stad med ett krympande offentlig rum är brännande frågor som till stor del negligerats av en alltför lågmäld arkitektkår upptagen av att rita fasader och utföra beställningarna utan knot. Henrik Haremst är omgiven av bilder och ritningar från de projekt han rott i hamn. Maskinkajen i Göteborg. Gåshaga Pirar på Lidingö. Han pekar ut genom fönstret, bortåt Kockumskranen och berättar att den ombyggda Ubåtshallen just blivit färdig. Man har lagt in nya bjälklag i den 45 m höga hallen, samtidigt som man bevarat höjderna och den mäktiga skalan. Gymnasieeleverna har redan tagit den i besittning. -Arkitekternas roll är inte lika stark i Sverige som i Danmark. Svenska arkitekter är inte tränade i att ta för sig. De är för snälla och för dåliga på att argumentera för vad man egentligen vill. Vi måste bli mer professionella. Det räcker inte med att komma med flotta ritningar, man måste också kunna förklara idéerna som ligger bakom. Som gammal köpenhamnare kan Henrik Haremst ange ett annat perspektiv på den svenska arkitekturen. Åsikterna liknar de som hans landsmän Henning Larsen och Jens Arnfred uttryckt om den svenska arkitekturen och byggprocessen. Danska arkitekter är vana vid ett större ansvar, inte minst vad de gäller de ekonomiska målen. Henrik flyttade till Sverige 1973, och har likt många kollegor i företaget kommit till White från egen privat verksamhet. Under nästan tio år drev han kontor tillsammans med Ia Belfrage och Jan Engvall, en period som präglades av intensivt tävlingsarbete. Det delade förstapriset i tävlingen om Drottningtorget i Göteborg ledde till samgående med White. Sedan 1988 leder han Whites Malmökontor på Skeppsbron, sitter i företagsledningsgruppen, samtidigt som han även är styrelseordförande för danska White arkitekter A/S som startade häromåret. -Sverige har en slags ’demokratur’, alla dessa kommittéer som uttrycker åsikter om arkitektur, men som ofta kastrerar idéer istället för att låta dem blomma ut. En flygbåt lägger till på kajen nedanför fönstret. På andra sidan kanalen breder Västra Hamnen ut sig, Malmös nya stadsdel som sakta växer fram runt både Högskolan och Bo01-området. Så dansk som han är känner han inte något större frändskap med den danska nymodernism som dominerar på andra sidan Sundet. I Köpenhamn byggs uppemot 4,5 miljoner kvm, de flesta projekten av en ytterst begränsad skara arkitektkontor. Glas och horisontella trälister. Modernistiska solitärer. Visst är kvaliteten något helt annat än i Sverige, men ändå framstår arkitekturen som likriktat enahanda i all sin perfektion. -Arkitekturen har blivit mer ytlig, det handlar mer och mer om att trixa till en fasad efter senaste mode, och man är mindre duktig i relationen till platsen. Det kanske låter lite krystat, men jag brukar säga att min uppgift är att skapa en bebyggelse där platsen älskar sina hus. Jag vill bidra med någonting som beskriver vår tid och vår syn på tillvaron. Vår tid måste få göra avtryck, men med respekt för de förutsättningar som finns. Henrik tar den under hösten utkomna boken Just White! som ett exempel på hur White vill initiera en debatt om arkitekturens roll i samhället, även om den främst angår den egna organisationens mer än 360 medarbetare. Och det är en särpräglat originell arkitekturbok, en av ljusglimtarna i vår samtida svenska arkitektur. Istället för att blicka väljer White- arkitekterna att se framåt. Man vill debattera arkitekturens villkor. Här och nu. Men att som huvudredaktör Katja Grillner säga sig presentera en handbok för 2000-talets arkitekter är lite väl övermaga. Nog är Just White! en snygg och annorlunda läsning. En tjock bunt lösblad med skisser - fotografier - kollage. Här finns ifrågasättande rätt-och-fel klisterlappar att tejpa fast på arkitekturböckernas alla trendiga bilder. Vi uppmanas göra vår röst hörd: klipp ut ett vykort, skriv några rader till statsministern om bostadspolitiken. Exempel från Whites historia, från social ingenjörskonst fram till dagens lyxlägenheter, interfolieras med texter av Claes Caldenby och utomstående kritiker som Lena From och Katarina Dahlgren. Ett arkitektkontors historia som också är en bild av ett Sverige i förvandling. Ändå övertygar den innovativa typografin och grafiska formgivningen, som presterats av designbyrån Happy Forsman & Bodenfors, mer än de projekt som visas fram. Rubrikerna är osedvanligt provokativa för att vara en arkitektbok: Ta Initiativ! Engagera Dig! Vägra Enfald! Till Attack! En av dem lyder: Acceptera inte!, en anspelning på funkisarkitekternas stridsskrift Acceptera från året efter Stockholmsutställningen. Då skulle man anamma den nya tidens industriella ideal, idag handlar det om att återvinna något av arkitekternas förlorade heder, den som ligger begravd under Miljonprogrammets förorter. -Jag tog en promenad på Bo01-området under lunchen igår. Det är fortfarande en byggarbetsplats. Det känns konstigt. Man blir beklämd. Det är inte fråga om variationer, utan om kaos. Det gäller inte bara stadsplanen, färg och form på husen, titta bara på markbeläggningen, du vet inte om du går på en bilgata eller en cykelväg. Bo01 hade inga klara mål, jag tror inte det är framtiden. -Vi måste lära oss argumentera för designidéerna, samtidigt som vi inte glömmer bort själva processen och inte minst ekonomin. Alla dessa tre delar utgör en helhet. Idag arbetar man i en osäkerhet som är till förfång för resultatet. Arkitekter talar ofta om en helhetssyn, men glömmer likaväl genomförandedelen, och inte minst hur man styr upp hela processen mot ett ekonomiskt mål. Whites nya synsätt är att redan från början relatera design, process och ekonomi till strategi, koncept och produktion. Henrik hävdar också att man måste välkomna kompetenser utanför arkitektyrket. Det är lätt att tro att man behärskar hela spektrat, men det blir allt svårare när komplexitetsgraden ökar från projekt till projekt. Även Henrik reagerar mot det lyxbyggande som blivit marknadens devis under senare år. Han är nöjd med sista etappen av maskinkajen på Norra Älvstranden i Göteborg, som just blivit färdig. Alla rum har tillgång till balkong och lägenheterna är ljusa med god detaljfinish. Samtidigt skulle han vilja göra något av samma planlösning, men på en betydligt mindre yta, för att finna tillbaks till de kvaliteter man behärskade på fyrtio-femtiotalen och som nu riskerar att gå förlorade. -På maskinkajen har det varit kul att planera hur man rör sig runt i lägenheten, och hur ljuset rör sig genom huskroppen. Men det vore en helt annan utmaning att skala ner det till en tredjedel. Det är inte säkert att lägenheterna skulle förlora så mycket på det, men de skulle bli ekonomiskt överkomliga för en större grupp människor. Att White arkitekter är personalägt präglar organisationen. Kanske skulle man tjäna på att profilera sig med några av sina tyngre arkitekter? Ett försök är till exempel det yngre garde i Göteborg som leds av Mattias Lind och Per Bornstein. De arbetar nästan uteslutande med små snabba projekt, hela tiden på marginalen. Tanken är att skapa utrymme för nya idéer som ger det där lilla extra, men utan att manifestera någon stildogmatik. Den ansats som presenteras med Vitlycke Museum i Tanum kommer till våren förhoppningsvis att få en än mer fullödig gestaltning i den historiska utställningen på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Och Henrik Haremst betonar att White har satsat stora resurser på att upparbeta ett kunskapsnätverk inom kontoret. När detta fungerar fullt ut tror han att White arkitekter blir oslagbara. -Visst finns det en risk för att det stora kontoret är sig självt nog. Men till skillnad från det tunnelseende man kan hamna i på det lilla kontoret, ser jag enorma möjligheter i ett stort företag. Vi kan lätt påstå att vi kan rita vad som helst, alla runtomkring mig har någon specialitet. Publicerad i Aktuella Byggen nr6/01 UPP   Tillbaka © 2002 Calimero