Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


Måns Herngren-mannen bakom Adam och Eva

Av Leo Gullbring
Platsen är Källhagens trendigt fashionabla värdshusmiljö. Jag slår mig ner invid den öppna spisen för att vänta på Måns Herngren. Och precis som i "Adam och Eva" dyker han upp där i ögonvrån, han sitter redan vid ett annat bord. Han nickar frågande, kommer över och säger tjena. Jag hade väntat mig en något mer pretentiös klädsel, om inte för framgångarna så åtminstone för mötesplatsen han valt. Men istället bär han en väl använd brandsoldatjacka i blått bylsigt tyg med stora gulgröna reflexer på ärmarna.
   

- Det här är bra grejer! Kolla, det är riktigt ylle, inte nå'n syntet här inte!

Succén "Adam och Eva" har redan dragit in de tolv miljoner filmen kostade att göra. Måns tar en stol och slår sig ner, nöjd och nervarvad. Han tänder en cigarett, lutar sig bakåt och säger att nu tar han ledigt en månad. Min egen åsikt är att han och Hannes Holms första långfilm, "En på miljonen" inte satt hela vägen, men nu kan man utan att tveka kalla dem unga lovande regissörer med framtiden för sig. Och jag undrar om inte "Adam och Eva" är något av ett självporträtt?

- Om det är jag och Hannes i "Adam och Eva"? Jo, till stor del. Vi trodde först att dom som kommer att se filmen i princip är folk mellan 25 och 35, men se'n hör man att folk mellan 50 och 60 känner igen sig. Och så börjar man förstå, å fan, vi är inte så olika ändå. Det är kul. Vi är så pass enkla vi människor, det är så mycket vi har gemensamt i livet. Sedan är det ju kul om man hittar det här som många har tänkt på, men som man kanske inte pratar med varandra om.

- Det är väl första gången vi utgår så pass mycket från oss själva. När vi gjorde "En på miljonen" blev det ju väldigt mycket frågor: 'Har ni varit arbetslösa?' 'Nej!' 'Hur kan ni då göra en film om arbetslöshet?' 'Ni vet ju inte vad ni talar om!' Och så kände vi ju att det vore rätt kul om vi för första gången kunde göra något på vad vi själva varit med om.

Och det går inte att förneka att "Adam och Eva" sitter rakt igenom. Scenerna från R.O.O.M., Vattenfestivalen och inte minst reklamsatiren gör den till ett träffande tidsdokument . När en servitris dukar upp lunchen tänker jag att filmen påminner en hel del om Lasse Hallströms "En kille och en tjej". Måns angriper sina musslor och säger entusiastiskt att Hallström är en stor favorit.

- Kollar man in hans film idag så är det ju väldig mycket sjuttotalskänsla. Vi tänkte nog att det skulle vara nästan mer roligt att se "Adam och Eva" om tio år, så kunde man säga herregud vad nittiotal! Filmen är ju mycket av ett tidsdokument, samtidigt så är ju temat tidlöst, mer tidlöst än vi trodde i början faktiskt.

- Visst har vi fått höra att vi skulle vara några nya Hasse och Tage, och det är väl typiskt Sverige, som att Mats Wilander var den nye Borg och så. Men jag kan ta det till mig om jag får tolka det som att revy inte bara ska vara kul, utan det ska finnas någon botten också. Jämför man med Hasse och Tage så är Lasse Hallström mer relations- än samhällsinriktad. På så sätt kan man säga att "En på miljonen" var en Hasse och Tage-film, och "Adam och Eva" en Hallström-film.

- Det är kul med relationer, jävligt roligt liksom. I "En på miljonen" var familjerelationen för Thomas von Brömssen mycket roligare än det som hände på banken. Hans fru och sonen såg ju inte arbetslösheten som ett problem på samma sätt, det var inte samma skam. Och så när vi var nästan färdiga med filmen tyckte vi att det vore kul att göra en film som bara bygger på relationer, utan några bankrån. Det är så många svenska filmer där man ska ha mikrofilmer och små datadisketter, det är som om man inte kan förlita sig på att relationer är tillräckligt intressanta i sig.

Måns hämtar en kopp kaffe, tänder en cigarett till och vi passar på att lämna lunchstöket för att gå ut och sätta oss, med utsikten utöver Djurgården på andra sidan kanalen. Något par vandrar bort mot Djurgårdsbrunn, en man rastar sin hund. Jag invänder att kanske är det just det som är poängen, att relationer är det viktigaste?

- Jo. Jag älskar Lars Noréns grejor för det är relationer hela tiden. Jag föredrar att se Norén på teve, för då kan jag skratta högt utan att jag är rädd för att jag skrattar på fel ställe. Jag är jävligt nervös om jag skulle skratta till på det ställe som är så jävligt hemskt. Jag är fascinerad av att det alltid är samma historia som han berättar gång på gång, och att jag torskar dit varje gång.

- Och det är samma sak med Woody Allen. Jag tycker att han är intressant varje gång, fast det är ungefär samma historia. Jag har svårt att hålla isär filmerna, vilken scen som kommer från "Manhattan" eller "Annie Hall" eller någon annan film.

- I Woody Allens filmer får jag ofta den där jävla kicken att man är fri att göra vad som helst egentligen. Och man förstår hur mycket Woody Allen är inspirerad av Fellini, trots att han pratar mycket om Bergman. Och det är mycket Fellini just när det gäller berättarteknik. Fellini var en av de första som vågade göra vad fan som helst, folk som tittar in i kameran och börjar berätta, 'jo, där är dom, och häng med nu så ska jag visa något annat'.

Jag invänder att man annars som regissör lätt fastnar i maskineriet, det räcker med att se eftertexterna med alla dessa namn för att förstå hur mycket teknik film är, och hur lätt det är att manusets grundidé dör på vägen. Det syns inte minst i de olika Hamilton-filmerna, det är ju inte undra på att Guillou blir förbannad när hans verk inte blir bättre ens på film. Men i "Adam och Eva" är inte tekniken i vägen, berättelsen tar sig fram de mest underfundiga vägar. Ta till exempel när Adam rusar iväg för att skaffa kondomer och bara rusar vidare, men sedan, långt senare, kommer han tillbaka iallafall. Med hjälp av flera parallella handlingar, som egentligen är oförenliga om man ska följa 'reglerna', målar Måns och Hannes upp filmens drama. Men alla dessa små tricks blir aldrig till något självändamål, istället är de enkom där för att visa på hur människor inte alltid säger och gör vad de vill.

- Den stora friheten och lusten finns egentligen i manusskrivandet. Filmen blir aldrig så bra som när den finns i huvudet. När man sitter och skriver, då är allting möjligt, sedan uppstår alla de här praktiska problemen, som att det inte regnar när man vill att det ska regna. Men det är också i manuset man kan få det att se ut som det är improviserat och framklippt. Woody Allens filmer kan se ut som de är improviserade och ihopklippta på ett konstigt sätt, men jag övertygad om att han redan på manusstadiet vet exakt hur det ska vara.

- Jag är nog mycket av en kontrollmänniska, det känns kul att stå framför kameran ibland, men när det kommer till film så tycker jag det är kul med allt omkring, att skriva, klippa, redigera. Jag tror jag skulle må fruktansvärt dåligt om jag skulle vara skådespelare. Jag tror att det kan vara en jävligt jobbig sits yrkesmässigt, att hela tiden vara utelämnad till att en telefon ska ringa och att man blir erbjuden jobb. Och så ska man försöka ha någon intuition om vad som är rätt eller fel. Det kan bli skitdåligt när man är regissör, men då vet man att det är ens eget fel, som skådis kan man bara göra så gott man kan.

Gunnar Bergendahl gjorde en intervju med en Ingmar Bergman som inte verkade ha mycket till övers för dagens regissörer, de var duktiga hantverkare, men vad har de att säga? Måns fiskar fram en cigarett till, men dröjer med att tända den. Misstroendet verkar vara ömsesidigt. Han ger inte mycket för Bergman, som han tycker har tagit för stor plats i svenskt kulturliv, och det på bekostnad av regissörsfavoriter som Bo Widerberg och Jan Troell, för att inte glömma Arne Sucksdorff som knappast någon vet att han tagit hem en Oscar.

- Det här med att göra film ska inte vara så märkvärdigt liksom, för det tror jag kan totalt mörda en film om folk går omkring och känner sig så där högtidliga. Titta bara på Bille August. Det är viktigt att man inte glömmer att man gör film för att det är kul. Fördelen med Lasse Hallström och Woody Allen är att de gör så mycket film, då blir det inte så högtidligt, då kan man experimentera och testa nya grejer.

En kall vind sveper in från Djurgårdsbrunnskanalen. Uppe i den högblå skyn puttrar något flygplan fram. Måns berättar att många inom mediasvängen gör sina jobb, tjänar sina pengar, men egentligen vill de något helt annat, bli författare eller så. Inte så med honom, han har hittat rätt. Han började redan när han var tio år gammal, i Vår Teater, och ramlade sedan in i flera ungdomsprogram på televisionen och skrev TV-serier som "Förspelet", "Tuttifrutti" och "Smash". Han berättar att hans föräldrar, modern är jurist och fadern läkare, alltid uppmuntrade honom att göra det han själv ville när han var liten, trots att de knappast trodde att det skulle leda till något ordentligt jobb, till den där tidigare så oumbärliga säkerheten och tryggheten. Han skrattar brett och säger att med en sådan där monumentalt grundmurad självkänsla har det bara varit att köra sedan. När han var tjugo gjorde han rubriker när han som sommarpratare häcklade Gösta Bohman. Och så här efteråt säger han att det är skönt att bli äldre, då hade han ju inga erfarenheter att berätta om, ingen distans, nu kan han och Hannes göra filmer som "Adam och Eva". Och vad det egentligen hela tiden handlar om, i teve-sketcher, radiorapporter, stand-up comedy och annat, är att ifrågasätta det som vi tar för självklart. Det är inte att undra på han känner sig lite som en själsfrände med Dan Wolgers, som med all kritik han får kan säga rent ut att han är konstnär och då får han göra vad han vill.

- Först när man skiter i vad andra tycker, först då blev det riktigt bra tycker jag. Jag har väl alltid känt mig lite fel, det gör inte så mycket vara lite fel, jag tror inte man blir lyckligare för att man går omkring och känner sig rätt.

- Det är möjligt att vi i Sverige, mer än i andra länder, är oroliga för vad andra ska tycka. Och där sa John Cleese en jävligt bra grej, han trodde att Monthy Pythons grejer passade i Sverige för att engelsmän och svenskar har samma inställning: man ska ta sig till graven utan att göra bort sig på vägen, 'I made it', 'jag gjorde inte bort mig'.

Men ingen kan anklaga Måns för att vara slarvig. Det är inte en dålig scen i hans senaste film, trots att man ibland som åskådare tror att det ska brista. Han berättar att i huset på Lidingö är det fullt med gula lappar överallt när det är som värst. Måns lägger någon slags frenetisk patiens, 'ska den scenen komma före den, efter den, före den...?'. Lena Philipsson sitter i något annat rum och filar på sina låtar, kreativitetsångesten är en del av vardagen. Och mitt i allt springer deras son Noa omkring och kikar genom en toalettrulle, och Måns tänker, 'vad fan, han ska ju bli fotograf....'

- Jo, jag och Hannes är nog extrema pedanter. Om man hittar en scen där spelet inte går bra, när man sitter och klipper, då kan man inte hålla för ögonen, antingen får man klippa bort det eller gå ut och filma om det. Det kan ju vara lite småfel här och där när man släpper iväg en film, men det får inte vara dåligt spel, då tappar man illusionen.

- Film är ju så mycket illusion. Jag tror det var Polanski som sa' att film är så jävla jobbigt för man kan bygga upp en illusion under en timmes tid och så räcker det med ett enda misstag så är illusionen borta. Så hemskt är det!

Måns mobiltelefon börjar ringa innanför jackan. Det är Lena som undrar vart han tagit vägen. Och jag undrar om inte grabben här själv, precis som "Adam och Eva" är ett slags tidsdokument över vår generations stora frihet att göra vad vi vill. I brist på några riktigt stora frågor så blir det mycket relationer och nästan mer form än innehåll. Det är lite som Douglas Adams skriver, han med 'The hitchhikers guide to the galaxy', att först så frågade sig människan hur hon skulle överleva, hur hon skulle få tag på något käk, sedan frågade hon sig varför hon lever, varför ska man äta, och idag frågar hon sig var ska vi luncha? Och det var något som saknades när jag såg "Adam och Eva", som jag först inte kunde sätta fingret på, som om den inte hade något budskap i all sin välgjordhet. Men sedan kom min kvinna på det, att varken Adam eller Eva existerar som utvecklade rollfigurer. I scen efter scen spelar Björn Kjellman och Josefin Nilsson någon slags allmängiltiga nittiotalstyper och därför blir det bitvis så schablonartat, de lyckas egentligen aldrig med att gestalta Adam och Eva. Redan i öppningsscenen så förstår jag förvisso också att filmens alla klichéer och schabloner är ett medvetet grepp, ett utslag av en slags sympatisk cynism.

- Jag tycker att "Adam och Eva" bottnar, även om det inte är en samhällskritisk film. Jag tycker ofta att problemet med svensk film är att folk vill så jävligt lite med sina grejer, det gäller från pilsnerfilmen och framåt, därför tycker jag Lasse Hallström är ett så jävla skönt undantag. Han balanserar ibland på gränsen till det känslosamma, det sentimentala, men så väjer han undan i sista stund. Det är samma sak med Hannes och mej, vi vill åt ett håll, men hur långt? Nej, nu blir det löjligt, och så går man på nå't garv istället. Det är den här balansgången som är rolig.

Måns skrattar och myser, tänder en sista cigarett innan han ska gå. Jag berättar om ett projekt jag kom på en gång, tänkt för vänner som var lite förvirrade här i livet och som kanske hade självmordstankar, man skulle skicka dem med enkelbiljett långt bort, så att de blev något slags offer för omständigheterna, istället för sig själva, och så när de mådde bättre kunde de jobba ihop returbiljetten och eventuellt komma hem. Det var någon som tände på det, men då fick vi inte ihop några pengar.

- Jo, det är kul. Jag har hela tiden själv försökt försätta mig i situationer där jag måste våga göra något, som att bara ställa sig på en scen och prata.

Så du har inte gjort den här karriären för att du vill synas, utan för att du har något att säga?

- När jag var ung och röd, och jag har nog alltid varit röd, så upptäckte jag att det var väldigt svårt att argumentera sig till att få människor att ändra åsikter. Jag upptäckte att man genom humor lättare kan få människor att säga 'Å fan det har jag inte tänkt på förut!', eller att få dom att skratta åt något som varit en fördom för dom länge. Och det var det som var det roliga med stand-up comedy, att man kunde börja prata om ett ämne där folk har en massa fördomar, men så efter ett antal skämt så började folk faktiskt skratta åt det som egentligen var deras egna fördomar.

Publicerad i Magazin Living


UPP   Tillbaka

2001 Calimero