Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


Herzog & de Meuron - arkitekturen ska beröra alla sinnen

Av Leo Gullbring
Jacques Herzog är en av vår tids mest efterfrågade arkitekter. Men hans dröm handlar inte om det ultimata huset, utan om att få göra en parfym. Och det är inte så fel som det låter. Arkitektur handlar om att bejaka människans alla sinnen, att bygga för både kropp och själ. Arkitektur ska vara lika drabbande som en kvinna, en film, ett konstverk, så varför inte låta Herzog & de Meuron göra en doft för Prada?


 

-Arkitektur är inte bara något visuellt, vi vill beröra alla människans sinnen. Så länge vi fortfarande skiter, dricker, äter, luktar och känner gillar vi ju riktiga ting. Och arkitektur kan vara just en av dessa oumbärliga upplevelser som gör livet värt att leva.

-Jag tror inte på lådor, även om jag ska erkänna att vi har gjort en hel del. Arkitektur måste vara levande, vi måste vidga våra gränser och göra arkitekturen till en del av vår nutida kultur. Jag tror inte på att bygga en särskild stil, målet är istället att pejla framtiden, vad som skulle kunna vara...

Jacques Herzog ser precis så allvarlig ut som som de hus han ritar. Men det är ett intryck som bedrar, både när det gäller han själv och hans arkitektur. Han kan skratta också. Men jag inser genast att han är rädd för att framstå som lika isolerad från omvärlden som många kollegor. Han förklarar utan omsvep att reklam, konst, mode och musik påverkar dagens människor betydligt mycket mer än arkitektur, och jag tar knappast fel på hans avundsjuka.

Kollegan och barndomskamraten Pierre de Meuron skymtar förbi, på väg till kafferummet. Själva går vi ut i morgonkalla trädgården mellan de olika kontoren som inrymts i opretentiösa små lokaler i centrala Basel. På andra sidan den gamla tegelmuren flyter Rhen fram. Mot det fuktiga teglet står fullskale-prototyper till olika projekt. Jacques Herzog förklarar att man i projekt efter projekt testar byggnadsteknik som ingen annan använt tidigare. Syftet är inte bara att använda materialen på nya sätt utan också att skapa ekologisk balans. Och de här grova stenarna bakom ett metallraster känner jag igen från vinhuset Dominus i Napa Valley i Californien. Hela fasaden utgörs av sten, det ger rätt lagringsklimat för vinet, samtidigt är väggen så pass tunn att man hela tiden anar landskapet utanför.

- En byggnad är inte bara en fasad. Den ska appellera till alla dina sinnen, du ska kunna känna den, att den är verkligt verklig. Som arkitekter måste vi undersöka alla fysiska möjligheter och skapa just detta som riskerar att annars gå förlorat i IT-samhället. I en allt mer virtuell verklighet vill vi slåss för en allt verkligare arkitektur!

- När du kommer till USA så är det luftkonditionering i alla hotell och taxi, du känner inte lukten av din egen fysiska existens, och det förminskar dig som människa. Amerikanare är chockade av Dominus, det liknar inte något de sett tidigare, det är som något från yttre rymden. Men samtidigt upplever de det, känner igen sig i det, säger att det är som att återupptäcka något de förlorat...

Jacques Herzog är inte ännu fyllda femtio, och kontoret har inte varit igång mer än i femton år. Men de har ändå blivit något av de hetaste inom det internationella arkitekturavantgardet. Till skillnad mot mer teoretiska kollegor, som svävar ut i abstrakta utopier, så ritar dessa schweizare riktiga hus. I kvarteret har man ett sjuttiotal anställda. Och de skapar arkitektur som verkligen drabbar. Det är omöjligt att förbli oberörd.

Egentligen så räcker det med att gå något kvarter härifrån, till Hebelstrasse, där Jacques Herzog själv bor i en bostadsrättsförening gömd inne på en gård. Vem skulle inte vilja bo här? Byggnaden är nästan helt utförd i ek, med mästerligt enkla och självklara former. De avsvarvade stolparna förlänar en alldeles särskild lätthet. Framför huset står små och stora blomkrukor fulla av prunkande växter. Jag kommer att tänka på thailändska hus, också de helt i trä, i mörka färger, med rejäla trädäck i våning efter våning.

-Jovisst är det ett traditionsbundet hus som vi lagt inne på gården, väl avskilt från gatan, lite som ett forna tiders häststall. Man ska få en känsla av att inte längre befinna sig på gatan, utan på en annan plats. Och visst kan det tyckas romantiskt, jag tror själv att romantikens tankar är på väg upp igen, fast på ett annorlunda sätt, inte så sentimentalt. Vår tanke har varit att integrera idéer om trädgård, teknologi och rumslighet till en helhet.

En del förståsigpåare hävdar att Herzog & de Meuron inkarnerar minimalismen, att de likt ingen annan ger uttryck för Mies Van der Rohes devis 'less is more'. De påstås också vara sanna utövare av en slags regionalistisk arkitektur, som helt igenom utgår från det lokala. Och när jag ser deras tunna lätta byggnader upplever jag också en rent poetisk kvalitet som alltför ofta saknas i nutida arkitektur.

Jacques Herzog själv håller dock inte med. Så fort någon tror sig ha stoppat in dem i en fålla, försöker de bryta sig ut. Och jag förstår genast varför. Visserligen är de minimalister, men de har helt frångått modernismens idé om att uttrycka konstruktionen, att visa upp vad som är bärande och buret. Istället prövar de vilka lösningar som helst för att dölja sammanfogningarna av de olika ingående byggnadsdelarna. De olika materialen ska istället tillsammans skapa ett abstrakt, förädlat uttryck på en högre nivå.

Herzog & de Meurons arkitektur får mig att tänka på barockens gränsöverskridande uppvigling av människans sinnen, men också på både renässansens och vår skandinaviska funktionalisms strävan efter harmoniska proportioner mellan en byggnads olika element. När jag råkar nämna Adolf Loos, han som i föraktfulla ordalag avfärdade allt vad ornament heter, utbrister Jacques Herzog att han var ju rasist. Och han visar på en annan byggnadsmodul i trädgården, en betongplatta med en knappt skönjbar inetsad bild. Den är ett fasadprov till den tekniska högskolan i tyska Eberswalde. Trots att vi går närmare blir konstnären Thomas Ruffs gamla ihopsamlade tidningsbilder inte tydligare. Tanken är inte att de ska vara läsbara, de ska bara finnas där som ett vagt minne eller en dröm.

-Vi arbetar med bilder, med dekorerade fasadelement. Det är knappast vad man förväntar sig av oss. Men dessa bilder tillför ytterligare en dimension i vår upplevelse av verkligheten.

Och här finns ingen motsättning mellan en abstrakt minimalism och dekorerade fasadelement, trots att man kan tro det. Modernismen är ett minne blott, och det är rent postmoderna ställningstaganden som motiverar Herzog & de Meuron. Här handlar det om att uppleva arkitektur med både kropp och själ. Dekoration är precis som byggnadsmaterialen i sig ett narrativt element, som utan att låta sig läsas rakt upp och ner ändå gör att vi i nuet får kontakt med historien och därmed med framtiden.

När jag samtalar med Jacques Herzog kommer jag att tänka på miljöerna i Wim Wenders och Andrei Tarkovskys filmer. Själv talar han om ett fenomenologiskt arbetssätt. Och vad han tycks sträva efter är att besjäla och fullborda det rent materiella. De ingående materialens funktion är sekundär. Man ska känna att detta är arkitektur, skapad av människor för människor, det är inte endast en massa betong och armering som rests upp för att ge oss skydd mot väder och vind.

Så att göra en parfym för Prada är kanske vad som krävs för att en arkitekt ska komma i rampljuset? Jacques Herzog hävdar bestämt att det är en allt annat än ytlig tanke, det handlar om att finna det nya.

-Populärkultur är inte ytlig, den innehåller ofta mer avantgarde än man tror, den uttrycker vår tid och påverkar våra sinnen, den är något av ett gemensamt språk som vi alla delar, och som också arkitekturen borde dela. Det är inte glamouren som intresserar mig, utan vad vi människor omger våra kroppar med, om det nu är byggnader, kläder eller dofter.

Arbetsdagen har knappt börjat, men innan han ger sig i kast med dagsprogrammet ritar han en liten karta och ber mig se deras senaste skapelse. Rossetti Spitalapotheke finner jag på en gata strax intill. En kvinna noterar mitt intresse och utbrister att det är hemskt. Inte får väl ett sjukhusapotek se ut som något från Mtv. Den illgröna glasfasaden ser ut att flyta omkring lite för sig själv, den liknar en ritning på en dator. Men poesin finns där, ingen kan gå obemärkt förbi.

Publicerad i GP


UPP   Tillbaka

2001 Calimero