Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


Med rumsupplevelsen i centrum

Av Leo Gullbring
Många föredrar äldre tiders arkitektur och menar att det sista halvseklets byggnation helt enkelt inte håller måttet. Men hur är det möjligt att avfärda hela modernismen som ett misstag från början till slut? Den amerikanske arkitekten Steven Holl hävdar att vi inte kan vrida klockan tillbaka, svaren finns inte i det förflutna utan i vår egen tid.


 

— Arkitektur är inte olik andra konstformer, visst måste den också kunna ge plats för vår tid. Och att vår kultur har en framtid är ett oerhört viktigt budskap för yngre människor, det är en deprimerande inställning att försöka få dem att tro att allt var bättre förr, att vi inte kan åstadkomma något bättre.

Steven Holls arbetsrum ligger uppe i en gammal industribyggnad på Hudson Street. Utanför fönstret breder gatumönstret ut sig åt alla håll för att definiera varenda kvadratmeter av Manhattan. Avenyer och gator tycks likt utskurna i en bok arkitekturhistoria. Uppe vid Madison Square lånar Metropolitan Life Tower sina drag av San Marco-kyrkans kampanil. Nere vid Wall Street hämtas inspirationen istället från renässanspalats, grekiska och egyptiska tempel, till och med från doktor Caligaris skräckkabinett. Central Park är undantaget som bekräftar den helt igenom artificiella staden, parken är inget annat än ett stycke natur tagen som gisslan. Och om de modernistiska skraporna står för en ofta menlös diskretion så har deras efterföljare gestaltade som glittrande glaslådorna blivit till ren form när de nihilistiskt frånvarande speglar sig i varandra. Och den postmodernism som lovade att återigen relatera till människa och stad, blev inte till mer än yviga kommersiella krumsprång.

— Sextiotalets senmodernism producerade en hel del banala, standardiserade, repetitiva byggnader, medan bostadsbyggande skapade fruktansvärda miljöer, istället för att bygga för individen byggde man för massan. Se’n kom en reaktionär tid när postmodernisterna sa’ att modernismen var död, nu skulle man återvända till historiska förlagor och göra nyklassicistiska pastischer. Och ingenstans byggdes så mycket fula byggnader som just här i USA. När se’n dekonstruktivismen tog fart var det udda vinklar på kors och tvärs som gällde. Men så här i början av det nya millenniet har alla dessa olika stilar upphävt varandra, nu kan vi arbeta experimentellt.

— För mig känns det som att vi lever i en annan tid nu, att idag är det möjligt att skapa en arkitektur som var otänkbar för tjugofem år sedan. Istället för att fastna i ett politiskt argumenterande om olika stilar, kan vi arbeta med hur vi upplever och erfar rum, vi kan vara betydligt mer radikala än förr och ta fasta på vad arkitekturen betyder för vår livsmiljö.

Steven Holl fyller entusiastiskt sitt skrivbord med skisser för de senaste projekten. Jag fastnar genast för förslaget till utvidgning av Nelson Atkins Museum i Kansas. Istället för att addera ytterligare en stor dominerande byggnadskropp föreslår han en slags landskapsbyggnad där utställningssalarna till största delen är placerade under mark, men med utblick mot skulpturträdgården via ljuskuber i marknivå, tydliga arkitektoniska element som skickligt relaterar till platsens befintliga struktur. Och han erkänner villigt att låtit sig inspireras av hur man i danska Louisiana förenat ute och inne.

Framgången med konstmuséet Kiasma i Helsingfors, som tål att jämföras med Frank Gehrys Guggenheim i Bilbao, har placerat Steven Holl bland de mest eftertraktade arkitekterna i världen. Men medan man lätt känner igen en byggnad av Gehry, Libeskind eller Foster, upprepar sig Steven Holl så gott som aldrig. Förklaringen ligger i skisserna jag ögnar igenom. De är inga vanliga arkitektritningar. Steven Holl drar på munnen och berättar att han altid börjar sitt arbete med en akvarell. Och skissblocket är fullt av lätta och tunga volymer av ljus och materia som glider in och ur varandra. Istället för att börja med de trivialt funktionella kraven, styrs hans penseldrag av en rent spatial intuition. De får mig att tänka på gårdagens nattliga taxifärd genom Manhattan, neon i alla färger, mörka stängda och ljusa öppna byggnader, ljud, lukter, hur resan låter en uppleva ett slags stadens viskositet.

— Jag försöker finna fram till själva rumsupplevelsen innan jag ger mig på de mer praktiska frågeställningarna. Jag börjar alltid att skissa inifrån, innehållet är det viktigaste, vad vi upplever, hur arkitekturen relaterar till livet. Jag vill att min arkitektur ska vara lite som en bok, som du kan gå in i, som har flera olika dimensioner, där det rent sinnliga inte skiljs från det intellektuella.

— Men när jag slår upp söndagstidningen så har den tio sidor om film och nästan lika mycket om musik. Men ingenting om arkitektur. Trots det anser jag att arkitektur är den starkaste konstform vi har eftersom den skapar de miljöer vi lever i. Och lyckas arkitekturen kan den skapa plats för det oförutsägbara, det som kan förändra våra liv.

På sjuttiotalet hade han hoppats att få börja sin arkitektkarriär hos den legendariske Louis Kahn, men när han väntade på att få skriva under anställningskontraktet, dog Kahn plötsligt. Samtidigt hade de första postmodernisterna dykt upp, men han förklarar att så fort han läst Robert Venturis bok bestämde han sig för att göra tvärtom. Las Vegas inspirerade ej alls. Och han tar fram en tummad bok om Sigurd Lewerentz ur den överfyllda bokhyllan.

— Lewerentz är min favorit! Och det jag fastnar för är omsorgen om detaljerna, materialvalen, hur han förmår balansera det som är fjäderlätt mot det som är tungt som sten.

Kanske beror hans fascination för vår skandinaviska arkitektur också på att farfar var norsk. Samtidigt beklagar han att vi svenskar, med ett sådant arv som Asplund, Lewerentz och Markelius, blivit så konservativt historicistiska. Och jag kan inte annat än instämma. Även om han inte själv säger det, så är Konstmuséet i Helsingfors ett nog så vältaligt exempel på vad en nutida arkitektur är mäktig. Till skillnad från Moneos så statiska Moderna Museum i Stockholm är Kiasma en skickligt utförd arkitektonisk komposition, inte helt olik ett musikstycke. Utställningssalarna är alla olika. Öppningarna lockar vidare, ända upp till crescendot i form av det stora utställningsrummet högst upp. Vägen genom byggnaden är inte given på förhand, samtidigt är det just vandringen som är det väsentliga. Kanske är arkitektur inget annat än ett projicerande av ljus och rum?

— Du har helt rätt, arkitektur är mer än väggar och tak, rummet upplevs olika beroende på vilken väg du väljer, hur dina sinnen påverkas. Se på Frank Lloyd Wrights Guggenheim uppe vi Central Park. Det är ett fantastiskt rum, du glömmer det aldrig den upplevelsen, det är något helt speciellt att befinna sig mitt i den spiralen med människor omkring dig.

Hans förnekande av modernismens uppdelning i subjekt och objekt, i kropp och själ, gör honom dock inte till någon postmodernist. Istället för Jacques Derrida säger han sig föredra Henri Bergson, Walter Benjamin och han glömmer inte heller Rudolf Steiner. Han vill kalla sitt arbetssätt för fenomenologiskt. Och förstår jag honom rätt så menar att det som gör oss till människor är att vi befinner oss mitt i spänningsfältet mellan natur, kultur och civilisation, att vi alla är en del av livets teater. Arkitekturen är själva scengolvet som ska omfatta motsatspar som sinne/själ, förnimmelse/förnuft, upplevelse/dröm.

Skisserna till en byggnad för konstutbildning vid University of Iowa har samma överlappande perspektiv av rum och ljus, och tanken är att skapa en kreativ ateljéekänsla. Men hans försök att föra in en rent etisk dimension i arkitekturen är inte okontroversiell. Vår tids nyväckta arkitekturintresse betonar ofta form före innehåll, och starka kommersiella intressen använder arkitekturen som ett profileringsinstrument, en trend som motsvaras av modebranschens överdrivna varumärkesfixering. Det finns en risk att arkitekturen reduceras till att enbart handla om image. Steven Holl tar fasta på en arkitektonisk tradition som sträcker sig långt längre bort i det förflutna än modernismen. Han vill ge uttryck för ett humanistiskt credo där våra upplevelser ställs i centrum, där vi inte är passiva åskådare och konsumenter.

— Jag är är fascinerad av den nya teknikens möjligheter, samtidigt ser jag hur syntetiska material berövar oss den upplevelserikedom äldre arkitektur stod för. Jag brukar börja varje projekt med att försöka förstå vilka material vi ska använda, hur dessa material kan provocera fram vår varseblivning av rummet och hur stark vår rumsupplevelse blir när alla sinnen arbetar tillsammans. Då blir arkitekturen en oerhört stark kreativ kraft som förmår ge form åt framtiden och våra drömmar.

UPP   Tillbaka

2001 Calimero