- Vi arkitekter måste ta hänsyn till att människan både har en fysisk och en virtuell kropp, hävdar den japanske arkitekten Toyo Ito.

Toyo Ito är en blid, tystlåten man och knappast det IT-orakel jag förväntar mig efter att ha sett hans byggnader. Han betraktar sina skor och väntar på att tolken ska bli färdig med översättningen. Och han är väl knappast den typ man råkar på Nomad Club, den bar för storstadsnomader han han har ritat i Tokyo. Men trots sin blygsamma framtoning är han en av ytterst få arkitekter som försöker ge form åt vårt postindustriella IT-samhälle.

Om jag förstår honom rätt menar han att traditionell arkitektur, alltifrån lerhyddor, renässanspalats till vår tids skyskrapor, har en sak gemensamt. Deras främsta uppgift är att skydda oss från väder och vind, och ge oss fysisk bekvämlighet. Men människan är enligt Toyo Ito inte bara en fysisk uppenbarelse som reagerar på ljus, vatten och vind, utan vi har också en osynlig, virtuell kropp. Och det är inte så egendomligt som det låter. Vi befinner oss mitt i allt stridare strömmar av information. De nya medierna vänder upp och ner på vår tids- och rumsuppfattning. Ute på sta'n sladdrar folk i telefon som vore de hemma. I köket bland stojande ungar sköter man jobbet på övertid. Ungdomar får hörselskador av sina Walkman. Nu diskuterar Toyo Ito inte om det här är en önskvärd utveckling eller inte, utan konstaterar helt torrt att vi har en virtuell kropp som hela tiden utsätts för och reagerar på detta aldrig sinade informationsflöde.

Men när offentliga och privat sfär blandas ihop, när vi sitter uppe vid skärmen hela natten och vi inte hinner äta och sova i lugn ro för att telefonen ständigt ringer, då hänger vår fysiska kropp inte med den virtuella. Att skapa rum för att förena dessa två kroppar är en oerhörd utmaning som få arkitekter ställt sig. När jag lyssnar till hans försynta utläggning inser jag att vad han är ute efter är en slags tredje verklighet, en virtuell rymd som går utöver både natur och byggd kultur. 'Vindarnas torn' i Yokohama är en organisk byggnadsskulptur var tusentals lampor reagerar likt en kameleont på buller, avgaser och vind. Det var ett förstaförsök till en arkitektur för IT-samhället som ytterst handlar om ett vår tids förhållningssätt till kaos.

Den gängse lösningen är annars att utforma dagens och framtidens medier med det gamla som förebild. På dataskärmen ska det se ut som ett vanligt skrivbord med mappar och anteckningsblock. Med diskussionsgrupper på Internet ska vi återuppliva de gamla grekernas likväl som det unga USA:s forna demokratiideal. Samma nostalgiska trend råder inom arkitekturen. Våra svenska arkitekter inte förmår bygga annat än kopior av det redan byggda. De yngre vurmar för 'the edge city'. Visserligen bekänner sig nästan alla till modernismens ideal, men vart tog sökandet efter nya futuristiska former för framtidens människa vägen, varför vi blivit så inskränkt konservativa?

- Vår tids kultur, mode, musik, alla dessa nya livsstilar, står för den mest levande arkitekturen. Men arkitekterna är ofta mycket konservativa, som om de inte tillhörde den här tiden, hävdar Toyo Ito och säger att arkitekturen måste registrera och återspegla vad som händer i samhället.

- Via våra virtuella och fysiska kroppar är vi relaterade till staden och arkitekturen, därför måste arkitektur och stadsplanering ta hänsyn till dem. Det är naturligt för den fysiska kroppen att söka fysisk bekvämlighet, men vad för slags rum söker vår virtuella kropp?

Toyo Ito begrundar själv sin fråga, och utan att ge något direkt svar säger han att det är stor skillnad mellan fysisk och virtuell rumslighet. Men det virtuella rummet existerar i högsta grad. Han berättar om dataspelande ungdomar som klistrade vid skärmarna och spelar 'Doom'. De möts inte ansikte mot ansikte, utan antar allsköns olika skepnader. Ett annat exempel är att vi kan inte befinna oss i ett gravitationslöst tillstånd så länge vi är kvar på jorden, men med vår fysiska kropp kan vi dyka ner i visualiserad virtuell värld och i dess artificiella rymd ändå uppleva samma slags viktlöshet som i ett rymdskepp.

Låter det far-out? Jag är inte så säker på det. I sin bok 'Virtual Light' från år 1984 fantiserade science-fiction-författaren William Gibson om hur man i framtiden skulle kunna koppla upp hela sin kropp på en dator för att sedan ge sig ut i de digitala dataströmmarna. I den här virtuella rymden flyger huvudpersonen Case över och genom databaser fulla av information. Tio år senare finns en liknande utrustning för börsmäklare. Iklädd VR-handskar och VR-hjälm kan man segla fram över en virtuell aktiemarknad i form av staplar som ändrar färg efter om kursen är stigande eller sjunkande. Man kan lyfta locket av en stapel för att mer ingående granska det aktuella företaget.

Toyo Ito är än så länge mer jordnära i sina projekt. Han arbetar bland annat med ett Mediatek i Sendai som ska vara klart till år 2000. De sju våningarna liknar svävande metallplattor och sammanbinds med tolv 'mjärdar' sammanflätade av tunna bambuliknande stålrör och glas. Tanken är att dessa lite på måfå utplacerade arkitektoniska element ska minna oss om träd. De släpper in dagsljuset från ovan och luft nedifrån, och ger samtidigt rummet en flytande och öppen karaktär. Det påminner om Le Corbusiers flexibla dominosystem och ger samma kontinuitet mellan inne och ute. Toyo Ito kallar Mediateket för en stadsskog i flera lager. Besökarna kan flanera omkring bland konstverk, ändlösa rader av böcker, dataterminaler med spel, telekonferenser, video, film och interaktiva media.

Vad Toyo Ito försöker finna fram till i Sendai är en ny typ av rumslighet. Och han tror att kan vi bara jämka ihop våra virtuella och fysiska rum så kan vi också upphäva denna vår kropps uppdelning i en fysisk och virtuell del. Som arkitekt arbetar han då inte med nya former, utan med något så avancerat som hur nya samhällsstrukturer växer fram samklang med människans nya behov. Han är då också inne på ett av IT-samhällets största problem, att vi måste lära oss att navigera, sovra och tolka dessa enorma informationsmassor om vi inte helt ska drunkna i dem.

Förklaringen till att japanska arkitekter vågar ta så radikala grepp på arkitekturen är att man redan på sextiotalet gjorde upp med modernismen. Istället för den i Europa förhärskande statiskt perfekta arkitekturen, talade man om metabolismer, om rörelser och om informationsströmmar. En byggnad handlar inte längre om de inramande förgängliga materialen, de väggar och fasader som hos oss västerlänningar alltsedan renässansen varit arkitekternas största huvudbry. Istället är det rummen som skapas däremellan som står i fokus. Människan själv får därmed också en helt annan roll i arkitekturen, det är plötsligt hon som är viktigast.

Avantgardet bland dagens japanska arkitekter är därför konceptkonstnärer som skapar mångfacetterade förpackningar för mänsklig aktivitet, där arkitekturens uppgift är att markera en plats, omsluta ett rum vars innehåll kan skifta från timme till timme. På traditionellt vis använder arkitekter som Toyo Ito därför enkla, enhetliga material och koncentrerar sig på det visuella i en kultur som är helt igenom visuellt fokuserad. Arkitekturen försöker inte styra och ställa över människors liv, utan tar sig istället uppgiften att ange de föränderliga ramarna för stadens rum.

- Dagens städer är så enorma att vi knappt kan se dem längre, så för mig är arkitekturens roll att göra städerna och dess sociala liv synliga igen, avslutar Toyo Ito och understryker att IT-samhällets kaotiska informationsflöden inte innebär slutet på staden som sådan, men vi kommer att få en helt ny rumslig logik och ett helt nytt innehåll.