Och då har man egentligen inte begripit ett
dyft. Bakom vilket alldagligt utseende som helst kan
dölja sig en hustrumisshandlare, en mördare, en
som ligger och pumpar någon uppblåsbar Barbara
om eftermiddagarna, eller en oupptäckt
stå-upp-komiker, en charmerande förförare,
en omtänksam familjefar, eller en politiker, en
datakonsult, en drömmare? Vad vet väl jag? Men
någon riktig teknolog är han inte. Ansiktet
är inte så där helt slätt.
Skäggstubben skapar skuggor i huden. Och där finns
skrattrynkor som vill berätta. Där finns
spår av ett liv som inte hör
föreläsningssalar till.
Du Lennart, vad är din största upplevelse på
scen?
-- Häftigaste upplevelse? Jag högg mig i huvudet
en gång!
På scen?
-- Jovisst, vi spelade pjäsen om Yngsjömordet, son
och mor slog ihjäl sonens hustru, och jag spelade
sonen, och i början av andra akten hade jag en monolog,
jag var ensam på scen med en huggkubbe och en yxa, jag
skulle liksom bygga upp scenen genom att hugga ved i
tystnad, med stigande aggression, och sedan skulle det mynna
ut i monologen, så när jag fick rutin på
det där så såg jag ut olika vedträn
inför varje föreställning, kollade att det
inte var kvistar i träet, och så var det en
föreställning jag stod där och twang!!???,
och så fastnade yxan! precis innan monologen, och
då liksom faller ju hela dramaturgin, så jag
tänkte att nu jävlar måste jag klyva
fanskapet, och så tar jag yxan så här och
upp med vedklabben, och drämmer i så att det
säger foosch!, och det bara sprutar träbitar ut i
fonden, men så kände jag att när jag fick
upp klabbe och yxa så touchade jag huvudet, men det
gjorde inte ont, och så tänker jag, bara det nu
inte börjar blöda, och så börjar min
monolog, och du vet Linköpings stadsteater är fint
som ett minidramaten och fullsatt var det, och så
kände jag bara efter några meningar, ja
jävlar, det börjar blöda, och så
tänker jag, bara det nu inte kommer ner i ansiktet,
utan ner i nacken eller var faan som helst, jag kände
att jag måste göra något, man lever liksom
på två plan på något sätt, jag
måste rädda den här scenen, och jag upp med
näven och blodet bara plaskade! och så tar jag
ner handen och det var bara blod, det bara rinner, och jag
hade ett vitt linne på mig, på tre sekunder vart
det bara rödprickigt, knäpptyst i salongen, en
sådan där tystnad som det ibland är på
teater, när det är mer än tyst, och jag
står där och vet inte vad jag ska göra, men
då har man en sådan där instinkt som
skådis, the show must go on, jag har ju kollegor som
brutit benet på scenen och som ändå velat
fortsätta, de andra har fått bryta, 'lägg
dig ner, vi bryter föreställningen, vi bär ut
dig', och jag var likadan, jag skulle bara fortsätta,
det var ju bara fyra minuter kvar av scenen, så jag
liksom på något sätt skulle kommentera det
här inför publiken: 'det var som faan!??!', det
var hur töntigt som helst, och jag fortsätter
spela, hela ansiktet var bara blod, jag känner hur det
pumpar pffttt! pffttt! pffttt! där uppe på
hjässan, och så kommer Birgitte in, som spelar
modern, och hon har ryggen mot publiken, hon bara stirrar
på mig 'vad har hänt? vad har hänt?' och jag
väser sammanbitet 'vi fortsätter, vi
fortsätter', sedan kommer nästa skådespelare
in och blir lika chockad, men jag spelar hela scenen till
slut, och när jag sedan kommer ut står hela
sminket där med sjukvårdsprylar och grejer och
handdukar och förbandslådor....
Det inser man ju direkt, att den som gått på
så här, för honom finns det ingen
återvändo. Han har klarat stålbadet. Han
är född för skådespelaryrket. Och vi
står häruppe vid Gondolen, uppe på
Katarinahissen, och ser ut över hela Stockholm, med
blå himmel och små lätt moln till tak. Jag
tänkte jag skulle pröva honom, är det
här verkligen hans stad? Lennart är ju
Piteåbo från början och riktig
norrlänning, det syntes ju i 'Jägarna' om inte
annat.
-- Jo, jag kom ju till Stockholm för tjugo år
sedan, 1977 var det väl, det var innan jag började
med teater, jag flyttade hit för att börja plugga
på Tekniska Högskolan, väg- och vatten var
det, jag är ju född i Piteå och jag bodde
där tills jag var tolv, då flyttade jag till
Timrå, och så blev det Sundsvall se'n, där
har jag haft min ungdomstid, men jag längtar inte
tillbaks, jag har blivit ganska rotad här, jag har ju
bott halva mitt liv här, tjugo år, jag ska fylla
fyrtioett nu, och jag var väl rätt kluven till det
där med teknologin redan innan jag började
på teknis, jag hade två äldre bröder
som var teknologer, och det var väl mycket
därför jag sökte in, jag hade ju varit i en
sådan där gymnasieteaterförening
iochförsig och spelat teater, jag tyckte det var
väldigt häftigt, nästan lite ruggigt roligt,
det var nästan skrämmande, det satte liksom
griller i huvudet på mig, men det låg så
långt bort, jag hade knappt varit på teater, det
där med att söka till scenskolan, jag visste ju
inte ens vad det var, men efter ett år på teknis
insåg jag att jag skulle pröva det där med
teater, jag var tjugo bast och då vet man ju knappt
vad man vill hålla på med, jag funderade
på att bli fotograf, bli läkare, men jag hade ju
inga betyg, jag jobbade i långvården för
att finansiera studierna.
Gondolen är ingen bra mötesplats, det ser alldeles
för strikt propert ut och är dessutom alldeles
för dyrt för min kassa. Lennart är enig. Vi
vandrar iväg till Katarinahissen, betalar våra
femmor och åker ner igen. Lennart är lika
lång som jag men tar lite mer plats i hissen.
-- Där på andra sidan Södermalmstorg,
där kan vi käka på Blå Dörren,
det är trevligt!
Teknologlivet ligger ju långt ifrån teaterns.
Idealen är liksom helt olika. Teknologen bekänner
sig väl till någon förnuftsmässig
världsåskådning med drag av positivistiskt
tänkande. Skådespelare som Lennart tror väl
däremot mindre på exakta utsagor om verkligheten.
Han tror på scenens magi, på sin egen
förmåga att förtrolla och förföra
publiken med sitt skådespel. Det är två
helt skilda världar. I den ena spelar du
hustrumördaren, datakonsulten och drömmaren, i den
andra är du den. Och på något sätt vet
du som skådis att livet bara handlar om att
föreställa sig, att allt det du tror är
'sant' som vanlig dödlig bara är konventioner du
klätt på till dig för att skyla din nakenhet
som människa. Det är väl något med att
när vi slutat vara barn och slutat att upptäcka
och utforska världen, då klänger vi oss fast
vid någon helt godtyckligt formulerade tro om vad som
är livets mening. Och som en självuppfyllande
profetia förvandlar vi denna tro till absoluta,
vetenskapliga sanningar, till en massa konventioner om hur
man ska uppföra sig. Och de här konventionerna
klistrar vi över våra riktiga ansikten, och de
sitter så fast att ibland förväxlar vi dem
för våra liv...
Lennart tänder en cigg, beställer fylld
lövbiff och en lättöl, jag tar råbiff
och en mellis.
Du, varför tar man ett sån't kneg, som
skådis, det är ju inte särskilt lukurativt,
iallafall inte jämfört med vad en ingenjör
kommer upp i, det är väl mer av ett kall,
eller?
-- Jo, men det är roligare!
Bara det?
-- Det är väldigt lekfullt, och i sina bästa
stunder kan det vara väldigt roligt. Men det är
svårt också, man ska återupprepa samma sak
varje kväll, föda det på nytt på
något sätt, det ska vara roligt, man måste
kämpa för att det ska vara roligt, det kommer inte
av sig självt, det kräver ju en väldig
disciplin också och samtidigt ska man ha med sig
leken, och lusten, lusten är oerhört viktig i
vilket jobb man än har tror jag, den ska man vara
rädd om!
Men behövs verkligen teater? Jag menar du har ju film,
du har ju alla de här nöjesprogrammen på
teve. Ibland känns teatern som något av ett
antikt medium som överlevt sig självt.
-- Jovisst, ibland ser man teaterföreställningar
och undrar, behövs det här, nej, det här
behövs inte, eller så ser man nå't som
är väldigt bra, och då tänker man att
teatern är unik, det är det enklaste
tänkbara, och du behöver inte så mycket
för att göra teater egentligen, det behöver
ju inte vara så jävla dyrt, en film kostar
iallafall 10 miljoner att göra, men det är klart
att människor klarar sig utan teater, det är inte
lika livsviktigt som sjukvård.
Det var någon engelsk doktor som öppnade en
läkarkongress en gång genom att slå fast
det uppenbart självklara att lyckliga människor
lever längre!
-- Jovisst, teatern förlänger livet, den kanske
förkortar vårdköerna också...
Den är väl mer än så, tänker jag,
teatern har något direkt som skiljer den från de
flesta andra konstarter. Film, konst, fotografi är
fjättrade av all den här distansierande teknologin
som man ska bemästra och som tämjer,
fördunklar och dödar den ursprungliga passionen,
utom hos en lite grupp utvalda förstås. Teater
har närkontakt, det är som att se någon
djupt i ögonen och få henne se, höra,
känna det man själv tänker och drömmer.
Lite som i Shakespeares 'Stormen' där Prospero har makt
över väder och vind, över människors
sinnen, makt att injaga fruktan, att föda kärlek,
som om han själv vore Gud.
Lennart Jähkel har gått den långa
vägen. Han kom in på scenskolan i Malmö -79
och gick ut tjugosex år gammal. Sedan jobbade han
på Stadsteatern i Helsingborg, jobbade i Norrbotten, i
Norrköping, och sedan blev det Stockholm med Tur-,
Boulevard- och Pistolteatern. Känd på teve blev
han som den lyckligt gifte tvåbarnspappan Kent i
televisionens första riktiga tvålopera 'Goda
grannar'. Och jag undrar vem beundrar vi mest, den som har
pengar, eller den som förmår att gestalta
på scen det som vi tror oss kunna köpa med
pengar, all denna kärlek... Oj, nu blir jag djup,
kanske är det som Lennart säger som Trigorin i
Tjechovs 'Måsen': 'berömmelse är en marmelad
som jag aldrig äter...'
-- Jag har ju haft förmånen att få
göra olika saker, och det är jag glad för,
för några år sedan gjorde jag
skriv-så-spelar-vi på radion, det var en del
guldkorn där, och en del grejer var totalspaceade,
saker man aldrig skulle komma i kontakt med annars, det var
en bra skola, det gällde att sätta grejerna
direkt, hitta en figur, ja! ja! där sitter det, snabbt,
lustfullt, skissa fram, en del blev ju skit, annat
jättebra, det var kul, och sedan har jag spelat
dockteater också, på teve, och trots att jag
inte skulle synas, folk tror ju att alla skådespelare
jämt måste vara i rampljuset, men jag blev eld
och lågor, det var skitkul!
Funderar du något på kulturpolitiken, det
här med att de lägger ner teatern i Göteborg.
Eller är det kanske en bra idé att göra
teater på projektbasis istället för med
dyra, fasta ensembler?
-- Jag gillar det inte, att stänga en teater och se'n
öppna den med nå't slags marknadstänkande,
jag tror inte att det fungerar med fria skådisar hela
tiden, då blir det väl som med privatteatrarna,
en väldigt smal och publikfriande repertoar, Lars
Noréns pjäser har ju stuckit ut, men annars
är det ju mest sängkammarfarser.
-- Jag tycker bra om att jobba i grupper där man
känner folk, som Unga Klara nu, eller som
Pistolteatern, Boulevardteatern, i mindre ensembler
får man kontakt med alla, där man kan vara fria
och påverka slutresultatet, och det skulle verkligen
behövas mer pengar till de fria grupperna, de går
ju oftast på knäna, och visst kan
institutionsteatrarna var lite förstenade ibland, men
de behövs lika mycket som de fria grupperna,
-- Ibland undrar jag hur långt man ser egentligen,
vilket samhälle ska man sträva efter, det verkar
som det här materialistiska tar över mer och mer i
den politiska diskussionen, dom här bankmännen i
Bryssel som bestämmer en massa konvergenskrav och
grejer, och visst är det väl kanske viktigt att
få ner räntan, men...
Lennart hugger in på lövbiffen. Han tuggar och
skrattar, skrattar och tuggar. Här är en
livsnjutare i kubik. De stämmer inte med detta ganska
alldagliga ansikte. Dagen därpå ska jag se honom
i genrepet av Tjechovs 'Måsen'. Han är Trigorin i
gräddvit sommarkostym, med en anteckningsbok han
ständigt noterar i, 'inte fyrtio och redan berömd
och belåten'. Det är en ganska formsökande
pjäs, jag saknar något av det allvar jag sett i
tidigare uppsättningar av 'Måsen'. Men samtidigt
gillar jag självironin och den här oerhörda
lättheten. Leif Zern i DN utnämner direkt
pjäsen till 'inget annat än ett mästerverk'.
För första gången inser han, tack vare
Lennart, varför den loje intellektuelle slashasen
Trigorin inte tycker om sig själv.
-- Den här Måsen är ju som en jävla
såpa egentligen, skolläraren är kär i
Masja som är kär i Konstantin som är kär
i Nina som är kär i Trigorin som är ihop med
Arkadina som är Konstantins morsa och så är
förvaltarens hustru kär i doktorn, och ingen
får någon, men så är ju också
en komedi som är så oerhört tragisk, och den
där kombinationen är ju väldigt häftig.
Så här inför en premiär, det går
upp och ner i repetitionerna, det svajar lite hit och dit,
men det verkar som vi är på väg åt
rätt håll, det blir en bra
föreställning.
Och i 'Måsen' möter jag en helt annan Lennart
Jähkel. Kanske är det så att scenen
förvandlar honom? Men nu inser jag vad som har
hänt, han har tagit av sig glasögonen! Ansiktet
förvandlas, det blir modellerat. Han växer,
får mer form, personifierar något av
norrländsk pilsk sävlighet. Det är inte den
där morbida ondskan, det förvridet mänskliga
som han utstrålade i 'Jägarna'. Här finner
jag människan, på scen växer Lennart
Jähkel och blir stor, det är känsla av
närvaro och liv.
Finns det inte också något av 'Jägarna' i
rollen?
-- Jo, men den är brutalare, mord och ond bråd
död, men visst, han var ju sargad, men den här
typen jag spelar här, Trigorin, han är berömd
författare och flyter ovanpå, han
förför, han är fyrtio bast, han
förför den nittonåriga Nina. Joakim Groth
är en spännande regissör, han har en
känsla för bråddjupen och det där
oerhört lätta, och man upptäcker ju mer man
jobbar med Måsen att det handlar om timing och en
väldig lätthet, om man spelar all tragik i en
Tjechov-pjäs så kan det bli så tungt, man
blir bara så trött, men med den här komiska
lättheten får man sympati för figurerna,
då ser man sprickorna i fasaden, man ser dem
krackelera.
Du satt ju som gjuten i rollen som Rolf Lassgårds
ondskefulle bror i filmen 'Jägarna'. Det var ju
egentligen ditt förvandlingsnummer från
öldrickande, snusspottande vildmarksson till psykotiskt
störd mördare som bar filmen.
-- Tackar. Men när jag fick se manus, när jag
förstod att Kjell skulle ta mig, jag tänkte,
är han inte klok, hur ska jag fixa det här, men
det fungerande, jag kommer inte ihåg vad jag
tänkte, man hittar nå'n slags känsla och
sedan är ju rollen väldigt välskriven, den
har en bra dramatisk kurva, han börjar ju som en good
guy och sedan nå'nstans skjuter han sin hund, och
sedan scenen när han läser brev från
trånande brudar och bara slänger dem, och
då, hallå! vad är det här för
snubbe, då börjar man ju undra, och då har
man liksom mycket gratis, man har visat den här varma
sidan, men så inser man att han har ju inte alla
hemma, och då kan han ju göra vad som helst, men
det finns samtidigt någon slags sympati för
honom, det blir liksom dubbelt, mot att hade han varit ond
ända från början, då hade det inte
varit lika intressant.
-- Det finns ju sådana typer, man kan ju säga att
det är representativt för Norrland, det finns
överallt ute på landsbygden, det här
sättet att leva alltså, med ungkarlar och bilar
och skotrar och jakt och sån't där och jag har
länge längtat efter att gestalta en motbild till
den här gängse uppfattning av den tystlåtne
och försagde norrlänningen, vi har ju nästan
ett sydländskt temperament där uppe! det finns
något av en på-gränsen-tillvaro där
uppe.
-- Vi var ju ett gäng där, vi kände ju
varandra sedan förut och vi hade jättekul, man
kunde ju tänka sig att det skulle bli någon slags
macho-stil, men det var det inte alls, vi var oerhört
barnsliga och fjantiga, stod ute och sjöng på
blöta myrar, vi var ju norrlänningar allihopa
så vi behövde inte vara det på fritiden
också....
Reaktionen på din rollfigur är ju lite kul.
Läste i någon kvällsblaska att brudarna
tänder på dig, inte på Lassgård, du
luktar liksom av älgblod och skoterolja.
-- Jag vet inte om jag förstår det, att de
tänder på en sån rollfigur, men det är
väl alltid något intressant med bad guys om man
säger så, det är ju roligare roller, kan ju
vara roligare att spela bad guy än good guy, kanske
finns det någon kvinnlig instinkt att de ska ta hand
om en eller något så där, men jag tror
knappast att det är representativt för det
kvinnliga könet, men det existerar ju....
Utanför jobbet sjunger Lennart bas i
Boulevardkören, han har motorbåten 'Sola'
tillsammans med polarn och kollegan Johan Ulveson, ibland
såsar han ut i ett glatt starkölsdrickande, men
inte så här inför premiären.
Du har visst ett sådant där vip-kort hos
någon korvkioskkedja så att du får
potatismos gratis hela året, men utöver det, vad
drömmer du om?
-- Nja, jag vet inte, inget större, kanske bilda familj
någon gång, jag är ju snart fyrtioett.
Det är aldrig försent för en man...
-- Jo, men man kan inte alltid fortsätta att ösa
ur ungdomens källa, som Ulf Lundell sa', till slut blir
det meningslöst, men just nu är det viktigast att
premiären går bra och att Pistvakt på teve
blir en superhitt, så att vi kan göra 48 avsnitt
till!
Vad är det roligaste du gjort på scen?
-- Jo, det var den här grejen vi gjorde på
Pistolteatern, den som just blev Pistvakt.
-- Vi hade spelat en föreställning och stod och
bytte om, någon visade sin ölmage och sa' att en
får väl aldrig vara med i Baywatch, och så
sa' nå'n annan 'vi får väl göra
vår egen Baywatch!', 'Ja, det gör vi!',
'Bryggvakt kallar vi det!', och vi fyra grabbar tände
på det här i hundraåttio, på
fyrtiofem sekunder hade vi spånat ihop
grundförutsättningarna: det är tre
medelålders bröder som är bryggvakter
på någon slags strand i något slags
Californien, som bor hemma hos sin mamma, och så
är det nå'n barägare, och bröderna
heter Butch, Sandy och Olle och är livrädda
för brudar, de får inte ha kontakt med brudar, de
ska bara visa alla strandbimbos' var de ska bada, och
så går de till baren och tar en bira, och det
var mycket så'na dära machogrejor, 'kommer det
nå'n orkan, vad är det för vindar,
strömmar, temperaturer', farsan övergav familjen
för tjugo år se'n, stack med en strandbimbo, det
är traumat i familjen, Butch har tagit över
papparollen som den store bryggvaktaren, Sandy är
mellanbror och lite labilare, han kan falla för en brud
men blir tillrättavisad av Butch direkt, yngsta brodern
fattar ingenting, han förstår inte varför
han blir full på kvällarna när han dricker
tequila och zingo,
-- Vi spelade på en liten caféscen uppe
på Pistolteatern, en scen som är mindre än
det här rummet, publiken sitter i mitten och vi spelar
mot fyra olika håll, här är hemmet, baren,
stranden är en ljusbrun matta, och där är en
plastpalm, havet är lite blått tyg, och så
har vi en vit haj, en fena alltså som vi ligger och
kör med, men det var inte något spex, när
den dök upp körde vi på fullt allvar, och
publiken köpte det, och en musiker spelade lite
meningslös slidemusik till det här, och en kille
som hette Lars Lundström började skriva åt
oss, det blev så hårdkokt men ändå
så fel, och det blev en jättesuccé och
Leif Zern var där och tittade, vad faan skulle han
skriva, och han tyckte det var jättekul, då
också!
Det här är ju nästan som commedia dell'arte,
man skapar några figurer och så improviserar man
runt dem, och det här är ju Lennart Jähkel i
sitt esse. Det låter som något helt annat
än hans roll i Suzanne Ostens regi av de två
pjäserna 'Syrener 1914 - Irinas nya liv' på Unga
Klara. Där spelade han handikappad, i den ena har han
ryggmärgsbråck och förlamning i benet, i den
andra har han Downs syndrom. Men även där tog han
ta ut svängarna ordentligt, han varken kunde eller
behövde göra sig snygg, det var bara att leva sig
in i rollerna. Och visst lever han sig in. När
servitrisen dukat ut fimpar han en cigg och ska
plötsligt visa hur de jagade varandra med hajen, och
han ner på golvet och krypa på alla fyra. Och
jag inser att Lennart Jähkel är verkligare
på scen än så här i verkligheten.
-- Och så gjorde vi ett flashbackavsnitt och det var
ju skitkul, jag är liksom sjutton år, Sandy
är tretton, och olle ligger i vaggan, det är den
da'n farsan försvann, Sten Ljunggren från
Dramaten spelar farsan, i orangefärgade kalsonger, det
är den enda parallellen till Baywatch, vi andra har
orange badbyxor och avklippta jeansjackor, badmössor,
kikare, så där B allting.
-- Och då tänkte vi, ska vi inte göra
Pistvakt! flytta det till Sverige, till en skidbacke, och nu
har vi kört sjuttio föreställningar med den
och nu kommer Pistvakt på teve!
Opublicerad
UPP
© 2001 Calimero
|