Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


Teatern förlänger livet

Av Leo Gullbring
Att träffa Lennart Jähkel är ju som att träffa vilken människa som helst. Han ser iallafall inte ut som Lassgårds ondskefulle bror i 'Jägarna'. Han bär glasögon och har något av den övervintrade teknisstudentens utseende. Och nu är det ju så här, att när man möter en annan människa lär det ta i snitt fem sekunder att bilda sig en uppfattning om henne.
    

Och då har man egentligen inte begripit ett dyft. Bakom vilket alldagligt utseende som helst kan dölja sig en hustrumisshandlare, en mördare, en som ligger och pumpar någon uppblåsbar Barbara om eftermiddagarna, eller en oupptäckt stå-upp-komiker, en charmerande förförare, en omtänksam familjefar, eller en politiker, en datakonsult, en drömmare? Vad vet väl jag? Men någon riktig teknolog är han inte. Ansiktet är inte så där helt slätt. Skäggstubben skapar skuggor i huden. Och där finns skrattrynkor som vill berätta. Där finns spår av ett liv som inte hör föreläsningssalar till.

Du Lennart, vad är din största upplevelse på scen?

-- Häftigaste upplevelse? Jag högg mig i huvudet en gång!

På scen?

-- Jovisst, vi spelade pjäsen om Yngsjömordet, son och mor slog ihjäl sonens hustru, och jag spelade sonen, och i början av andra akten hade jag en monolog, jag var ensam på scen med en huggkubbe och en yxa, jag skulle liksom bygga upp scenen genom att hugga ved i tystnad, med stigande aggression, och sedan skulle det mynna ut i monologen, så när jag fick rutin på det där så såg jag ut olika vedträn inför varje föreställning, kollade att det inte var kvistar i träet, och så var det en föreställning jag stod där och twang!!???, och så fastnade yxan! precis innan monologen, och då liksom faller ju hela dramaturgin, så jag tänkte att nu jävlar måste jag klyva fanskapet, och så tar jag yxan så här och upp med vedklabben, och drämmer i så att det säger foosch!, och det bara sprutar träbitar ut i fonden, men så kände jag att när jag fick upp klabbe och yxa så touchade jag huvudet, men det gjorde inte ont, och så tänker jag, bara det nu inte börjar blöda, och så börjar min monolog, och du vet Linköpings stadsteater är fint som ett minidramaten och fullsatt var det, och så kände jag bara efter några meningar, ja jävlar, det börjar blöda, och så tänker jag, bara det nu inte kommer ner i ansiktet, utan ner i nacken eller var faan som helst, jag kände att jag måste göra något, man lever liksom på två plan på något sätt, jag måste rädda den här scenen, och jag upp med näven och blodet bara plaskade! och så tar jag ner handen och det var bara blod, det bara rinner, och jag hade ett vitt linne på mig, på tre sekunder vart det bara rödprickigt, knäpptyst i salongen, en sådan där tystnad som det ibland är på teater, när det är mer än tyst, och jag står där och vet inte vad jag ska göra, men då har man en sådan där instinkt som skådis, the show must go on, jag har ju kollegor som brutit benet på scenen och som ändå velat fortsätta, de andra har fått bryta, 'lägg dig ner, vi bryter föreställningen, vi bär ut dig', och jag var likadan, jag skulle bara fortsätta, det var ju bara fyra minuter kvar av scenen, så jag liksom på något sätt skulle kommentera det här inför publiken: 'det var som faan!??!', det var hur töntigt som helst, och jag fortsätter spela, hela ansiktet var bara blod, jag känner hur det pumpar pffttt! pffttt! pffttt! där uppe på hjässan, och så kommer Birgitte in, som spelar modern, och hon har ryggen mot publiken, hon bara stirrar på mig 'vad har hänt? vad har hänt?' och jag väser sammanbitet 'vi fortsätter, vi fortsätter', sedan kommer nästa skådespelare in och blir lika chockad, men jag spelar hela scenen till slut, och när jag sedan kommer ut står hela sminket där med sjukvårdsprylar och grejer och handdukar och förbandslådor....

Det inser man ju direkt, att den som gått på så här, för honom finns det ingen återvändo. Han har klarat stålbadet. Han är född för skådespelaryrket. Och vi står häruppe vid Gondolen, uppe på Katarinahissen, och ser ut över hela Stockholm, med blå himmel och små lätt moln till tak. Jag tänkte jag skulle pröva honom, är det här verkligen hans stad? Lennart är ju Piteåbo från början och riktig norrlänning, det syntes ju i 'Jägarna' om inte annat.

-- Jo, jag kom ju till Stockholm för tjugo år sedan, 1977 var det väl, det var innan jag började med teater, jag flyttade hit för att börja plugga på Tekniska Högskolan, väg- och vatten var det, jag är ju född i Piteå och jag bodde där tills jag var tolv, då flyttade jag till Timrå, och så blev det Sundsvall se'n, där har jag haft min ungdomstid, men jag längtar inte tillbaks, jag har blivit ganska rotad här, jag har ju bott halva mitt liv här, tjugo år, jag ska fylla fyrtioett nu, och jag var väl rätt kluven till det där med teknologin redan innan jag började på teknis, jag hade två äldre bröder som var teknologer, och det var väl mycket därför jag sökte in, jag hade ju varit i en sådan där gymnasieteaterförening iochförsig och spelat teater, jag tyckte det var väldigt häftigt, nästan lite ruggigt roligt, det var nästan skrämmande, det satte liksom griller i huvudet på mig, men det låg så långt bort, jag hade knappt varit på teater, det där med att söka till scenskolan, jag visste ju inte ens vad det var, men efter ett år på teknis insåg jag att jag skulle pröva det där med teater, jag var tjugo bast och då vet man ju knappt vad man vill hålla på med, jag funderade på att bli fotograf, bli läkare, men jag hade ju inga betyg, jag jobbade i långvården för att finansiera studierna.

Gondolen är ingen bra mötesplats, det ser alldeles för strikt propert ut och är dessutom alldeles för dyrt för min kassa. Lennart är enig. Vi vandrar iväg till Katarinahissen, betalar våra femmor och åker ner igen. Lennart är lika lång som jag men tar lite mer plats i hissen.

-- Där på andra sidan Södermalmstorg, där kan vi käka på Blå Dörren, det är trevligt!

Teknologlivet ligger ju långt ifrån teaterns. Idealen är liksom helt olika. Teknologen bekänner sig väl till någon förnuftsmässig världsåskådning med drag av positivistiskt tänkande. Skådespelare som Lennart tror väl däremot mindre på exakta utsagor om verkligheten. Han tror på scenens magi, på sin egen förmåga att förtrolla och förföra publiken med sitt skådespel. Det är två helt skilda världar. I den ena spelar du hustrumördaren, datakonsulten och drömmaren, i den andra är du den. Och på något sätt vet du som skådis att livet bara handlar om att föreställa sig, att allt det du tror är 'sant' som vanlig dödlig bara är konventioner du klätt på till dig för att skyla din nakenhet som människa. Det är väl något med att när vi slutat vara barn och slutat att upptäcka och utforska världen, då klänger vi oss fast vid någon helt godtyckligt formulerade tro om vad som är livets mening. Och som en självuppfyllande profetia förvandlar vi denna tro till absoluta, vetenskapliga sanningar, till en massa konventioner om hur man ska uppföra sig. Och de här konventionerna klistrar vi över våra riktiga ansikten, och de sitter så fast att ibland förväxlar vi dem för våra liv...

Lennart tänder en cigg, beställer fylld lövbiff och en lättöl, jag tar råbiff och en mellis.

Du, varför tar man ett sån't kneg, som skådis, det är ju inte särskilt lukurativt, iallafall inte jämfört med vad en ingenjör kommer upp i, det är väl mer av ett kall, eller?

-- Jo, men det är roligare!

Bara det?

-- Det är väldigt lekfullt, och i sina bästa stunder kan det vara väldigt roligt. Men det är svårt också, man ska återupprepa samma sak varje kväll, föda det på nytt på något sätt, det ska vara roligt, man måste kämpa för att det ska vara roligt, det kommer inte av sig självt, det kräver ju en väldig disciplin också och samtidigt ska man ha med sig leken, och lusten, lusten är oerhört viktig i vilket jobb man än har tror jag, den ska man vara rädd om!

Men behövs verkligen teater? Jag menar du har ju film, du har ju alla de här nöjesprogrammen på teve. Ibland känns teatern som något av ett antikt medium som överlevt sig självt.

-- Jovisst, ibland ser man teaterföreställningar och undrar, behövs det här, nej, det här behövs inte, eller så ser man nå't som är väldigt bra, och då tänker man att teatern är unik, det är det enklaste tänkbara, och du behöver inte så mycket för att göra teater egentligen, det behöver ju inte vara så jävla dyrt, en film kostar iallafall 10 miljoner att göra, men det är klart att människor klarar sig utan teater, det är inte lika livsviktigt som sjukvård.

Det var någon engelsk doktor som öppnade en läkarkongress en gång genom att slå fast det uppenbart självklara att lyckliga människor lever längre!

-- Jovisst, teatern förlänger livet, den kanske förkortar vårdköerna också...

Den är väl mer än så, tänker jag, teatern har något direkt som skiljer den från de flesta andra konstarter. Film, konst, fotografi är fjättrade av all den här distansierande teknologin som man ska bemästra och som tämjer, fördunklar och dödar den ursprungliga passionen, utom hos en lite grupp utvalda förstås. Teater har närkontakt, det är som att se någon djupt i ögonen och få henne se, höra, känna det man själv tänker och drömmer. Lite som i Shakespeares 'Stormen' där Prospero har makt över väder och vind, över människors sinnen, makt att injaga fruktan, att föda kärlek, som om han själv vore Gud.

Lennart Jähkel har gått den långa vägen. Han kom in på scenskolan i Malmö -79 och gick ut tjugosex år gammal. Sedan jobbade han på Stadsteatern i Helsingborg, jobbade i Norrbotten, i Norrköping, och sedan blev det Stockholm med Tur-, Boulevard- och Pistolteatern. Känd på teve blev han som den lyckligt gifte tvåbarnspappan Kent i televisionens första riktiga tvålopera 'Goda grannar'. Och jag undrar vem beundrar vi mest, den som har pengar, eller den som förmår att gestalta på scen det som vi tror oss kunna köpa med pengar, all denna kärlek... Oj, nu blir jag djup, kanske är det som Lennart säger som Trigorin i Tjechovs 'Måsen': 'berömmelse är en marmelad som jag aldrig äter...'

-- Jag har ju haft förmånen att få göra olika saker, och det är jag glad för, för några år sedan gjorde jag skriv-så-spelar-vi på radion, det var en del guldkorn där, och en del grejer var totalspaceade, saker man aldrig skulle komma i kontakt med annars, det var en bra skola, det gällde att sätta grejerna direkt, hitta en figur, ja! ja! där sitter det, snabbt, lustfullt, skissa fram, en del blev ju skit, annat jättebra, det var kul, och sedan har jag spelat dockteater också, på teve, och trots att jag inte skulle synas, folk tror ju att alla skådespelare jämt måste vara i rampljuset, men jag blev eld och lågor, det var skitkul!

Funderar du något på kulturpolitiken, det här med att de lägger ner teatern i Göteborg. Eller är det kanske en bra idé att göra teater på projektbasis istället för med dyra, fasta ensembler?

-- Jag gillar det inte, att stänga en teater och se'n öppna den med nå't slags marknadstänkande, jag tror inte att det fungerar med fria skådisar hela tiden, då blir det väl som med privatteatrarna, en väldigt smal och publikfriande repertoar, Lars Noréns pjäser har ju stuckit ut, men annars är det ju mest sängkammarfarser.

-- Jag tycker bra om att jobba i grupper där man känner folk, som Unga Klara nu, eller som Pistolteatern, Boulevardteatern, i mindre ensembler får man kontakt med alla, där man kan vara fria och påverka slutresultatet, och det skulle verkligen behövas mer pengar till de fria grupperna, de går ju oftast på knäna, och visst kan institutionsteatrarna var lite förstenade ibland, men de behövs lika mycket som de fria grupperna,

-- Ibland undrar jag hur långt man ser egentligen, vilket samhälle ska man sträva efter, det verkar som det här materialistiska tar över mer och mer i den politiska diskussionen, dom här bankmännen i Bryssel som bestämmer en massa konvergenskrav och grejer, och visst är det väl kanske viktigt att få ner räntan, men...

Lennart hugger in på lövbiffen. Han tuggar och skrattar, skrattar och tuggar. Här är en livsnjutare i kubik. De stämmer inte med detta ganska alldagliga ansikte. Dagen därpå ska jag se honom i genrepet av Tjechovs 'Måsen'. Han är Trigorin i gräddvit sommarkostym, med en anteckningsbok han ständigt noterar i, 'inte fyrtio och redan berömd och belåten'. Det är en ganska formsökande pjäs, jag saknar något av det allvar jag sett i tidigare uppsättningar av 'Måsen'. Men samtidigt gillar jag självironin och den här oerhörda lättheten. Leif Zern i DN utnämner direkt pjäsen till 'inget annat än ett mästerverk'. För första gången inser han, tack vare Lennart, varför den loje intellektuelle slashasen Trigorin inte tycker om sig själv.

-- Den här Måsen är ju som en jävla såpa egentligen, skolläraren är kär i Masja som är kär i Konstantin som är kär i Nina som är kär i Trigorin som är ihop med Arkadina som är Konstantins morsa och så är förvaltarens hustru kär i doktorn, och ingen får någon, men så är ju också en komedi som är så oerhört tragisk, och den där kombinationen är ju väldigt häftig. Så här inför en premiär, det går upp och ner i repetitionerna, det svajar lite hit och dit, men det verkar som vi är på väg åt rätt håll, det blir en bra föreställning.

Och i 'Måsen' möter jag en helt annan Lennart Jähkel. Kanske är det så att scenen förvandlar honom? Men nu inser jag vad som har hänt, han har tagit av sig glasögonen! Ansiktet förvandlas, det blir modellerat. Han växer, får mer form, personifierar något av norrländsk pilsk sävlighet. Det är inte den där morbida ondskan, det förvridet mänskliga som han utstrålade i 'Jägarna'. Här finner jag människan, på scen växer Lennart Jähkel och blir stor, det är känsla av närvaro och liv.

Finns det inte också något av 'Jägarna' i rollen?

-- Jo, men den är brutalare, mord och ond bråd död, men visst, han var ju sargad, men den här typen jag spelar här, Trigorin, han är berömd författare och flyter ovanpå, han förför, han är fyrtio bast, han förför den nittonåriga Nina. Joakim Groth är en spännande regissör, han har en känsla för bråddjupen och det där oerhört lätta, och man upptäcker ju mer man jobbar med Måsen att det handlar om timing och en väldig lätthet, om man spelar all tragik i en Tjechov-pjäs så kan det bli så tungt, man blir bara så trött, men med den här komiska lättheten får man sympati för figurerna, då ser man sprickorna i fasaden, man ser dem krackelera.

Du satt ju som gjuten i rollen som Rolf Lassgårds ondskefulle bror i filmen 'Jägarna'. Det var ju egentligen ditt förvandlingsnummer från öldrickande, snusspottande vildmarksson till psykotiskt störd mördare som bar filmen.

-- Tackar. Men när jag fick se manus, när jag förstod att Kjell skulle ta mig, jag tänkte, är han inte klok, hur ska jag fixa det här, men det fungerande, jag kommer inte ihåg vad jag tänkte, man hittar nå'n slags känsla och sedan är ju rollen väldigt välskriven, den har en bra dramatisk kurva, han börjar ju som en good guy och sedan nå'nstans skjuter han sin hund, och sedan scenen när han läser brev från trånande brudar och bara slänger dem, och då, hallå! vad är det här för snubbe, då börjar man ju undra, och då har man liksom mycket gratis, man har visat den här varma sidan, men så inser man att han har ju inte alla hemma, och då kan han ju göra vad som helst, men det finns samtidigt någon slags sympati för honom, det blir liksom dubbelt, mot att hade han varit ond ända från början, då hade det inte varit lika intressant.

-- Det finns ju sådana typer, man kan ju säga att det är representativt för Norrland, det finns överallt ute på landsbygden, det här sättet att leva alltså, med ungkarlar och bilar och skotrar och jakt och sån't där och jag har länge längtat efter att gestalta en motbild till den här gängse uppfattning av den tystlåtne och försagde norrlänningen, vi har ju nästan ett sydländskt temperament där uppe! det finns något av en på-gränsen-tillvaro där uppe.

-- Vi var ju ett gäng där, vi kände ju varandra sedan förut och vi hade jättekul, man kunde ju tänka sig att det skulle bli någon slags macho-stil, men det var det inte alls, vi var oerhört barnsliga och fjantiga, stod ute och sjöng på blöta myrar, vi var ju norrlänningar allihopa så vi behövde inte vara det på fritiden också....

Reaktionen på din rollfigur är ju lite kul. Läste i någon kvällsblaska att brudarna tänder på dig, inte på Lassgård, du luktar liksom av älgblod och skoterolja.

-- Jag vet inte om jag förstår det, att de tänder på en sån rollfigur, men det är väl alltid något intressant med bad guys om man säger så, det är ju roligare roller, kan ju vara roligare att spela bad guy än good guy, kanske finns det någon kvinnlig instinkt att de ska ta hand om en eller något så där, men jag tror knappast att det är representativt för det kvinnliga könet, men det existerar ju....

Utanför jobbet sjunger Lennart bas i Boulevardkören, han har motorbåten 'Sola' tillsammans med polarn och kollegan Johan Ulveson, ibland såsar han ut i ett glatt starkölsdrickande, men inte så här inför premiären.

Du har visst ett sådant där vip-kort hos någon korvkioskkedja så att du får potatismos gratis hela året, men utöver det, vad drömmer du om?

-- Nja, jag vet inte, inget större, kanske bilda familj någon gång, jag är ju snart fyrtioett.

Det är aldrig försent för en man...

-- Jo, men man kan inte alltid fortsätta att ösa ur ungdomens källa, som Ulf Lundell sa', till slut blir det meningslöst, men just nu är det viktigast att premiären går bra och att Pistvakt på teve blir en superhitt, så att vi kan göra 48 avsnitt till!

Vad är det roligaste du gjort på scen?

-- Jo, det var den här grejen vi gjorde på Pistolteatern, den som just blev Pistvakt.

-- Vi hade spelat en föreställning och stod och bytte om, någon visade sin ölmage och sa' att en får väl aldrig vara med i Baywatch, och så sa' nå'n annan 'vi får väl göra vår egen Baywatch!', 'Ja, det gör vi!', 'Bryggvakt kallar vi det!', och vi fyra grabbar tände på det här i hundraåttio, på fyrtiofem sekunder hade vi spånat ihop grundförutsättningarna: det är tre medelålders bröder som är bryggvakter på någon slags strand i något slags Californien, som bor hemma hos sin mamma, och så är det nå'n barägare, och bröderna heter Butch, Sandy och Olle och är livrädda för brudar, de får inte ha kontakt med brudar, de ska bara visa alla strandbimbos' var de ska bada, och så går de till baren och tar en bira, och det var mycket så'na dära machogrejor, 'kommer det nå'n orkan, vad är det för vindar, strömmar, temperaturer', farsan övergav familjen för tjugo år se'n, stack med en strandbimbo, det är traumat i familjen, Butch har tagit över papparollen som den store bryggvaktaren, Sandy är mellanbror och lite labilare, han kan falla för en brud men blir tillrättavisad av Butch direkt, yngsta brodern fattar ingenting, han förstår inte varför han blir full på kvällarna när han dricker tequila och zingo,

-- Vi spelade på en liten caféscen uppe på Pistolteatern, en scen som är mindre än det här rummet, publiken sitter i mitten och vi spelar mot fyra olika håll, här är hemmet, baren, stranden är en ljusbrun matta, och där är en plastpalm, havet är lite blått tyg, och så har vi en vit haj, en fena alltså som vi ligger och kör med, men det var inte något spex, när den dök upp körde vi på fullt allvar, och publiken köpte det, och en musiker spelade lite meningslös slidemusik till det här, och en kille som hette Lars Lundström började skriva åt oss, det blev så hårdkokt men ändå så fel, och det blev en jättesuccé och Leif Zern var där och tittade, vad faan skulle han skriva, och han tyckte det var jättekul, då också!

Det här är ju nästan som commedia dell'arte, man skapar några figurer och så improviserar man runt dem, och det här är ju Lennart Jähkel i sitt esse. Det låter som något helt annat än hans roll i Suzanne Ostens regi av de två pjäserna 'Syrener 1914 - Irinas nya liv' på Unga Klara. Där spelade han handikappad, i den ena har han ryggmärgsbråck och förlamning i benet, i den andra har han Downs syndrom. Men även där tog han ta ut svängarna ordentligt, han varken kunde eller behövde göra sig snygg, det var bara att leva sig in i rollerna. Och visst lever han sig in. När servitrisen dukat ut fimpar han en cigg och ska plötsligt visa hur de jagade varandra med hajen, och han ner på golvet och krypa på alla fyra. Och jag inser att Lennart Jähkel är verkligare på scen än så här i verkligheten.

-- Och så gjorde vi ett flashbackavsnitt och det var ju skitkul, jag är liksom sjutton år, Sandy är tretton, och olle ligger i vaggan, det är den da'n farsan försvann, Sten Ljunggren från Dramaten spelar farsan, i orangefärgade kalsonger, det är den enda parallellen till Baywatch, vi andra har orange badbyxor och avklippta jeansjackor, badmössor, kikare, så där B allting.

-- Och då tänkte vi, ska vi inte göra Pistvakt! flytta det till Sverige, till en skidbacke, och nu har vi kört sjuttio föreställningar med den och nu kommer Pistvakt på teve!

Opublicerad



UPP   

2001 Calimero