Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


En rundtur med Einar Jarmund

Av Leo Gullbring
I Sverige hålls fortfarande den yngre generationen arkitekter tillbaks av fyrtitalisterna. I Norge är situationen nästan den omvända. Gamla stötar som Sverre Fehn och Niels Torp får mäta sig med unga kollegor. Och det har de uppenbarligen ingenting emot. Bland de mer tongivande utmanarna återfinns det lilla kontoret Jarmund & Vigsnæs som med endast fem år på nacken kan stoltsera med flera prestigefulla projekt.


 

— Under den tiden har vi bland annat hunnit rita de här fjorton villorna, förklarar Einar Jarmund och visar med en svepande gest på en rad modeller, foto och skisser.

Bland de utställda projekten på Arkitekturmuséet i Oslo återfinns kollegan Håkan Vigsnæs lilla sommarhus, med detaljer av zink och oljad ek. Villorna är däremot större, och ger sken av beställare med gott om pengar och krav på personligt utformad bostäder. Inte för inte figurerar Jarmund & Vigsnæs på Wallpapers lista över heta innearkitekter. Om det är något tema som går igen så är just den säkra och varsamma materialbehandlingen. Och även om Einar beklagar sig över att norsk byggnadsindustri inte alltid håller bästa kvalitet, finns här en omisskännlig förkärlek för rena och naturliga material.

Just relationen till naturen är ett givet kännetecken för norsk kultur, och sätter sin omisskännliga särprägel på arkitekturen, ivrigt sekunderat av Christian Norberg-Schulz’
skrifter. Jarmund & Vigsnæs blev känt för sin mästerligt utförda administrationsbyggnad i Longyearbyen, för ’sysselmannen’ på Svalbard, ett projekt inte helt olikt Anders Wilhelmssons lada vid Nordhosfjorden. Jarmund & Vigsnæs’ kustbevakningscentral i Kvitsøy är ännu ett exempel på att relationen landskap och arkitektur inte är ensidigt dominerande eller underkastande, utan utgör ett aktivt spänningsfält.

— Jo, det är riktigt, den är både något av en borg i det här lilla samhället och samtidigt en referens till naturen.

Einar tar fram några bilder över en kopp kaffe på fiket och förklarar att Kvitsøy-byn ligger ute vid Nordsjön, nordväst om Stavanger, huvudort i Norges minsta kommun och med landets äldsta lotstraditioner. Sett från landsidans böljande djupgröna kullar ligger bevakningscentralen helt ensam uppe på bergsåsen, med det gamla fyrtornet som enda sällskap. Sedd från havet får placeringen en helt annan innebörd. Bevakningscentralen dominerar den pittoreska lilla Kvitsøy-byn likt en medeltida borg bland de vita husen. Våtgrå hårda skifferplattor täcker hela byggnaden, och bygger vidare på det lokala takmotivet.

— Vi valde att att avvika från tävlingsprogrammet. Istället för att uppföra en helt ny byggnad, byggde vi den nya över den gamla. På det viset har vi uppnått ett samspel mellan det gamla och det nya, och byggnadsarealen blev minimal. Resultatet har också gett intressanta rumsliga möjligheter bakom väggarna.

Kontrasten kunde inte vara större. Interiören domineras av varma färger som orange och chokladbrunt, med golv av korkparkett. Einar förklarar att man eftersträvat en skeppskänsla, kanske också med tanke på att personalen arbetar dygnet runt och även övernattar i byggnaden. Inredningen har just i dagarna kommit på plats och går inte att klaga på. Arne Jacobsen-lampor, Hans Wegner-stolar och annat smått och gott från italienska Unifor.

Einar föreslår en tur genom det centrala Oslo, och undervägs pekar ut han ut det mästerligt formgivna Ibsen-kvartalet av Gunnarsjaa + Kolstad, och han är ganska tillfreds med Niels Torps Christiania kvartalet inte långt därifrån. Norges Bank av Lund & Slatto kan dock inte konkurrera med Celsings motsvarighet i Stockholm. Einar påpekar att för endast två generationer sedan bestod Norge av framförallt bönder och fiskare. Det är inte ens hundra år sedan Norge blev en självständig stat. Fram till 1911 hade Norge ingen arkitektutbildning utan arkitekter importerades från Sverige och Danmark. Funktionalismen mötte därför inte något större motstånd, och ovanligt många äldre funkishus återfinns runtom i Oslo, och fortfar att inspirera. Einar hävdar att man till viss del arbetar i en annan tid, och säger att det vi svenskar gjorde på femtiotalet, det gör norska arkitekter nu.

— Vi är mitt uppe i arbetet med Oslos nya arkitekthögskola här intill på Maridalsveien, förklarar han när vi drar vidare. Det är en gammal transformatorstation från det sena trettiotalet som vi låter bygga om. Det blir blästrad betong och spännande ljusväggar i entréen. Ritsalarna blir enkla och ändamålsenliga. Idémässigt känner vi en tydlig släktskap med Herzog & de Meurons Tate gallery, och inte minst med Alison and Peter Smithsons brutalism.

Och Einar håller med om att en hel del norsk arkitektur, och även den unga, ofta känns alltför strikt och låst.

— Jag ser väl två ganska markanta strömningar i samtida arkitektur. Här i Norge har vi de som anammat en slags perfekt arkitektur som den uttrycks av Peter Zumthor, eller av den danska skolan med sina perfekta detaljer, rena ytor, noggrant avskurna hörn, men det är svårt att uppnå den kvaliteten här i Norge, risken är att man förlorar sig i detaljerna. Och personligen tycker jag det känns ganska urvattnat med den där perfektionen. Vi känner oss istället närmare holländare som exempelvis MVRDV. De är mer konceptuella till sin läggning, och fastnar inte i detaljer, de har också en tydlig relation till landskapet, även om de ju knappast har någon natur som inte är formad av människan.

Längre bort i centrum ligger en gammal funkisbyggnad i tegel. En av grindarna består av hakkors, men är daterad från tiden före nazismen.

— Vi har just blivit klara här. Vestkantbadet är en riktig liten pärla från trettiotalet, och vår uppgift var att renovera och addera den här receptionsdisken samt duscharna och bastun där inne.

De gamla mosaikklädda väggarna har kompletterats och glittrar ikapp med bassängens klorblå vatten. Efter badet är duschmiljön hygienistiskt renlig, men bastun inbjuder till en avslappnad vilostund. Här ger de hårda formerna vika för ett mjukare och mer sensuellt formspråk. De nya tilläggen inordnar sig i det gamla, och badet framstår som en av dessa alltmer sällsynta tidsfickor i stadsmiljön. Och det är något som endast är arkitektur med stort A förunnat, att förmå den tillfällige besökaren att för en stund lämna vardagen bakom sig och nästan omedvetet inträda i en annan tid, en annan dimension.

UPP   Tillbaka

2001 Calimero