Vi möts ute på
Skeppsholmen när Stockholm är som bäst. Vi
särskådar några kolonistugor signerade
arkitektavantgardets mest eftersökta namn. Vi är
här och nu, med Moderna Muséet och
Arkitekturmuséet som fond. Saltsjön är
blå, himmelen än blåare. Och det är
väl ingen som funderar på att bortom
atmosfären är det outgrundligt, nästan
meningslöst svart. Men sutte man på en satellit
skulle man väl ändå undra över meningen
med livet. Redan långt innan Nietzsche insåg
både en och annan att vi är ensamma, att
människan inte har någon Gud, att människan
är sin egen Gud, livet har inte mer mening än vad
vi ger det. Och det moderna projektets arkitekter
började rita hus för oss förlorade varelser,
lådor utan krimskramsiga dekorationer, nakna avskalade
former som skulle tvinga in oss i ordning och trygghet, i
ett kosmos som var oss främmande. Och i Le Corbusiers
sovstäder liknade bostäderna klosterceller
på rad.
Nå, den tiden är
förbi konstaterar både jag och Charles Jencks
på väg mot Berzelii park. Redan på
sjuttiotalet propagerade han vältaligt för
postmodernismen, och han hävdar bestämt att
modernismen tillhör historien, lika mycket som Newton
och Darwin. Modernistiska lådor passar bara homo
economicus och hans trista nio-till-fem rutin. Men vilka
är framtidens former, undrar jag? Ska vi fortsätta
att kopiera våra historiska förebilder, och bli
mer och mer eklektiska, är allt redan gjort, finns det
inget nytt under solen?
-Look into your heart, säger
han med ett stort leende, och menar det mer bokstavligt
talat än bildligt.
Han tar upp en av sina senaste
böcker, 'The Architecture of the Jumping Universe' och
visar på några bilder av hjärtats
rörelsemönster, hur de elektriska impulserna
sprids från sinusknuten ner till kamrarnas muskulatur.
En alltför repetitiv och ordnad rytm kan ge
rundgång i hjärtats återkopplingskretsar,
och leder i värsta fall till
hjärtstillestånd. Spårar dynamiken
istället ut åt andra hållet får man
kammarflimmer. Hjärtats rörelsemönster
befinner sig ständigt på gränsen mellan
alltför mycket ordning och alltför mycket kaos.
Och här har vi framtidens former, just det som är
livets former. Herr Jencks lägger ut texten om
fraktaler, Mandelbrot-mängder, solitoner, och
allsköns icke-linjära former på bred
Baltimore-accent, trots att han numera bor i Skottland.
Så detta är
sålunda den framtida arkitekturens utgångspunkt?
Jag är inte så övertygad. När jag ser
Jencks favoriter, till exempel Frank Gehrys yvigt
blomstrande Bilbao-museum, eller Rem Koolhaas
vågformade stadsplaner, möter jag en arkitektur
som härmar naturens former. Men den rör sig inte.
Allt ser bara fruset och dött ut.
- Nja, det handlar inte om att
härma. För mig så kom universum först,
se'n kom jorden och sist kom vi människor. Universum
är alltings mått, och vi vare sig vi ville det
eller ej, så är vi en del av universum. Varje
levande varelse försöker förstå livet
och vad det går ut på.
- Nietzsche blev mycket
upprörd när insåg att universum inte var
byggt för oss, det var både en befrielse och en
rena tortyren för honom. Men vi lever ju i den
postmoderna eran, vi inser att Nietzsche och Darwin
både hade rätt och fel, de såg inte att vi
faktiskt tillhör den kosmiska världsordningen.
Charles Jencks stryker sitt
grånande hår, tänder ännu en cigarett,
och han tar ett något udda exempel när han
berättar om hur Neandertalmänniskor faktiskt tog
hand om sina krymplingar, att arkeologer funnit en man med
ett långt före döden brutet ben i en grav.
Det betyder enligt Jencks att de hade en känsla
för tiden, för döden och för minnet som
sådant. Och det var inte ens en mänsklig ras,
utbrister han!
-Platon, Nietzsche och Freud hade
fel - det är inte odödlighet, makt och sex som
driver oss, även om de är viktiga nog - men viljan
till att lära. Allt liv försöker
upptäcka sig självt, och vi är i främsta
ledet i denna kosmiska törstan efter kunskap.
Köper vår tids unga
arkitekter och designers denna förklaring, månne?
Han medger att den dominerande trenden fortfarande är
den minimalistiska, både bland gamla stötar och
unga. Men själv skriver han inte under på devisen
'less is more', och han har även övergivit
postmodernisternas 'less is a bore', istället
hävdar han bestämt att 'more is different'. Och
för de som är rädda för den komplexitet
han förespråkar, och söker tryggheten i det
enkla, pekar han på sitt huvud och säger att
hjärnan är det mest komplexa vi har på
jorden, och den känner vi ju oss knappast
främmande för.
- Konstnärer, arkitekter,
designers ska skapa ting som får oss att relatera till
universum, som förhöjer vår känsla av
att vara en del av det hela. Vetenskapsmännen kan
hjälpa oss förstå vissa saker, men bara till
en viss nivå, de kan inte svara på vad som
är meningen med livet. Det krävs konstnärliga
och kulturella språk som förklarar att meningen
med kosmos är dess kreativitet, skapandet av liv och
komplexitet, som visar på de tragedier och de
katastrofer som livet ger, och också skönheten
och glädje.
Vid Nybrokajen tvättas
skärgårdsbåtar. Jencks säger sig vara
övertygad om att kulturen relaterar till universum
på ett högre plan än vetenskapen. Och hans
ord känns lite overkligt futuristiska så här
i ett Stockholm som alltmer håller på att
förvandlas till ett museum fullt av pastischer på
en annan tid, trots alla byggropar nu under
Kulturhuvudstadsåret. Jencks har inte heller mycket
till övers för den typen av nostalgi,
istället menar att han arkitekter alltid måste
befinna sig i frontlinjen, inte endast vad gäller
teknologi och material, utan vad gäller vetenskap och
just vår förståelse av oss själva. Och
det är skönt att höra en postmodernist som
övergivit den fullständiga värderelativismen,
som tror på ett syfte här i livet, även om
det är något så diffust som just
kreativitet.
- Vår tids pluralism är
oåterkallelig, därför tror jag inte att vi
kommer få se en dominerande 'stil' under nästa
århundrade. Men jag är övertygad om att en
av de starkaste kommer baseras på fraktaler och
icke-linjär dynamik. Det kommer att handla om
vågformer, flöden, plastiska former, och den som
jag gillar mest själv: twisted forms...
Men trots alla dessa ord har jag
inte fått svar på min fråga. Varför
är vi oförmögna att dra konsekvensen av
Charles Jencks ord, varför bygger vi hus som är
statiska, som inte förändras alltefter
människors behov? Varför förblir drömmen
om en rörelsens och flödets arkitektur bara en
dröm? Han ser oförstående ut, och menar
väl att former är en sak, och att rörelse
är en annan. Men jag insisterar, idag teoretiserar vi
om nanotech-arkitektur, om att vi i framtiden ska kunna
bygga hus av benvävnader, där vi till och med kan
utgå från den framtida husägarens
DNA...
-Problemet är att
samhället vill inte ha byggnader som
förändras, vi vill väl alla att arkitektur
ska representera något permanent. Men sa' du ben, att
man kan bygga hus av ben?
Publicerad i GP
UPP Tillbaka
© 2001 Calimero
|