Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


Charles Jencks

Av Leo Gullbring
Kan man fråga en arkitekt om meningen med livet, med universum, med hela världsalltet? Jovisst går det, iallafall om han heter Charles Jencks och kallar sig för postmodernist, till skillnad från alla dessa modernister som annars dominerar arkitektskrået.
   

Vi möts ute på Skeppsholmen när Stockholm är som bäst. Vi särskådar några kolonistugor signerade arkitektavantgardets mest eftersökta namn. Vi är här och nu, med Moderna Muséet och Arkitekturmuséet som fond. Saltsjön är blå, himmelen än blåare. Och det är väl ingen som funderar på att bortom atmosfären är det outgrundligt, nästan meningslöst svart. Men sutte man på en satellit skulle man väl ändå undra över meningen med livet. Redan långt innan Nietzsche insåg både en och annan att vi är ensamma, att människan inte har någon Gud, att människan är sin egen Gud, livet har inte mer mening än vad vi ger det. Och det moderna projektets arkitekter började rita hus för oss förlorade varelser, lådor utan krimskramsiga dekorationer, nakna avskalade former som skulle tvinga in oss i ordning och trygghet, i ett kosmos som var oss främmande. Och i Le Corbusiers sovstäder liknade bostäderna klosterceller på rad.

Nå, den tiden är förbi konstaterar både jag och Charles Jencks på väg mot Berzelii park. Redan på sjuttiotalet propagerade han vältaligt för postmodernismen, och han hävdar bestämt att modernismen tillhör historien, lika mycket som Newton och Darwin. Modernistiska lådor passar bara homo economicus och hans trista nio-till-fem rutin. Men vilka är framtidens former, undrar jag? Ska vi fortsätta att kopiera våra historiska förebilder, och bli mer och mer eklektiska, är allt redan gjort, finns det inget nytt under solen?

-Look into your heart, säger han med ett stort leende, och menar det mer bokstavligt talat än bildligt.

Han tar upp en av sina senaste böcker, 'The Architecture of the Jumping Universe' och visar på några bilder av hjärtats rörelsemönster, hur de elektriska impulserna sprids från sinusknuten ner till kamrarnas muskulatur. En alltför repetitiv och ordnad rytm kan ge rundgång i hjärtats återkopplingskretsar, och leder i värsta fall till hjärtstillestånd. Spårar dynamiken istället ut åt andra hållet får man kammarflimmer. Hjärtats rörelsemönster befinner sig ständigt på gränsen mellan alltför mycket ordning och alltför mycket kaos. Och här har vi framtidens former, just det som är livets former. Herr Jencks lägger ut texten om fraktaler, Mandelbrot-mängder, solitoner, och allsköns icke-linjära former på bred Baltimore-accent, trots att han numera bor i Skottland.

Så detta är sålunda den framtida arkitekturens utgångspunkt? Jag är inte så övertygad. När jag ser Jencks favoriter, till exempel Frank Gehrys yvigt blomstrande Bilbao-museum, eller Rem Koolhaas vågformade stadsplaner, möter jag en arkitektur som härmar naturens former. Men den rör sig inte. Allt ser bara fruset och dött ut.

- Nja, det handlar inte om att härma. För mig så kom universum först, se'n kom jorden och sist kom vi människor. Universum är alltings mått, och vi vare sig vi ville det eller ej, så är vi en del av universum. Varje levande varelse försöker förstå livet och vad det går ut på.

- Nietzsche blev mycket upprörd när insåg att universum inte var byggt för oss, det var både en befrielse och en rena tortyren för honom. Men vi lever ju i den postmoderna eran, vi inser att Nietzsche och Darwin både hade rätt och fel, de såg inte att vi faktiskt tillhör den kosmiska världsordningen.

Charles Jencks stryker sitt grånande hår, tänder ännu en cigarett, och han tar ett något udda exempel när han berättar om hur Neandertalmänniskor faktiskt tog hand om sina krymplingar, att arkeologer funnit en man med ett långt före döden brutet ben i en grav. Det betyder enligt Jencks att de hade en känsla för tiden, för döden och för minnet som sådant. Och det var inte ens en mänsklig ras, utbrister han!

-Platon, Nietzsche och Freud hade fel - det är inte odödlighet, makt och sex som driver oss, även om de är viktiga nog - men viljan till att lära. Allt liv försöker upptäcka sig självt, och vi är i främsta ledet i denna kosmiska törstan efter kunskap.

Köper vår tids unga arkitekter och designers denna förklaring, månne? Han medger att den dominerande trenden fortfarande är den minimalistiska, både bland gamla stötar och unga. Men själv skriver han inte under på devisen 'less is more', och han har även övergivit postmodernisternas 'less is a bore', istället hävdar han bestämt att 'more is different'. Och för de som är rädda för den komplexitet han förespråkar, och söker tryggheten i det enkla, pekar han på sitt huvud och säger att hjärnan är det mest komplexa vi har på jorden, och den känner vi ju oss knappast främmande för.

- Konstnärer, arkitekter, designers ska skapa ting som får oss att relatera till universum, som förhöjer vår känsla av att vara en del av det hela. Vetenskapsmännen kan hjälpa oss förstå vissa saker, men bara till en viss nivå, de kan inte svara på vad som är meningen med livet. Det krävs konstnärliga och kulturella språk som förklarar att meningen med kosmos är dess kreativitet, skapandet av liv och komplexitet, som visar på de tragedier och de katastrofer som livet ger, och också skönheten och glädje.

Vid Nybrokajen tvättas skärgårdsbåtar. Jencks säger sig vara övertygad om att kulturen relaterar till universum på ett högre plan än vetenskapen. Och hans ord känns lite overkligt futuristiska så här i ett Stockholm som alltmer håller på att förvandlas till ett museum fullt av pastischer på en annan tid, trots alla byggropar nu under Kulturhuvudstadsåret. Jencks har inte heller mycket till övers för den typen av nostalgi, istället menar att han arkitekter alltid måste befinna sig i frontlinjen, inte endast vad gäller teknologi och material, utan vad gäller vetenskap och just vår förståelse av oss själva. Och det är skönt att höra en postmodernist som övergivit den fullständiga värderelativismen, som tror på ett syfte här i livet, även om det är något så diffust som just kreativitet.

- Vår tids pluralism är oåterkallelig, därför tror jag inte att vi kommer få se en dominerande 'stil' under nästa århundrade. Men jag är övertygad om att en av de starkaste kommer baseras på fraktaler och icke-linjär dynamik. Det kommer att handla om vågformer, flöden, plastiska former, och den som jag gillar mest själv: twisted forms...

Men trots alla dessa ord har jag inte fått svar på min fråga. Varför är vi oförmögna att dra konsekvensen av Charles Jencks ord, varför bygger vi hus som är statiska, som inte förändras alltefter människors behov? Varför förblir drömmen om en rörelsens och flödets arkitektur bara en dröm? Han ser oförstående ut, och menar väl att former är en sak, och att rörelse är en annan. Men jag insisterar, idag teoretiserar vi om nanotech-arkitektur, om att vi i framtiden ska kunna bygga hus av benvävnader, där vi till och med kan utgå från den framtida husägarens DNA...

-Problemet är att samhället vill inte ha byggnader som förändras, vi vill väl alla att arkitektur ska representera något permanent. Men sa' du ben, att man kan bygga hus av ben?

Publicerad i GP


UPP   Tillbaka

2001 Calimero