Vi möts ute på Skeppsholmen när Stockholm är som bäst. Vi särskådar några kolonistugor signerade arkitektavantgardets mest eftersökta namn. Vi är här och nu, med Moderna Muséet och Arkitekturmuséet som fond. Saltsjön är blå, himmelen än blåare. Och det är väl ingen som funderar på att bortom atmosfären är det outgrundligt, nästan meningslöst svart. Men sutte man på en satellit skulle man väl ändå undra över meningen med livet. Redan långt innan Nietzsche insåg både en och annan att vi är ensamma, att människan inte har någon Gud, att människan är sin egen Gud, livet har inte mer mening än vad vi ger det. Och det moderna projektets arkitekter började rita hus för oss förlorade varelser, lådor utan krimskramsiga dekorationer, nakna avskalade former som skulle tvinga in oss i ordning och trygghet, i ett kosmos som var oss främmande. Och i Le Corbusiers sovstäder liknade bostäderna klosterceller på rad.