Norsk arkitekturs framgångar internationellt och på hemmaplan förklaras inte enbart av en ny generation arkitekter. Åse Kleveland spelade en avgörande roll som kulturminister. Också i sin nya position som vd för Filminstitutet kommer hon att få betydelse för arkitekturen. Men denna gång inom svensk biografkultur.

Steget från rollen som norsk kulturminister till chefsposten i Filminstitutet är inte så långt som man kan tro. Från det gamla direktörsrummet högst upp i Peter Celsings brutalistiska Filminstitut spänner utsikten från Kaknästornet i öster över Borgen till den sena funkisarkitekturen uppe på Smedsbacken i norr. Och på de gamla svenska filmaffischerna i foajén kallas mycket riktigt också filmens scenografer för filmarkitekter.

— Jag har långt ifrån släppt kontakten med Norge, här i Stockholm har jag bara en övernattningslägenhet, jag reser hem till Oslo varje helg. Passionen för arkitektur och design är också något jag bär med mig sedan länge. Nutida norsk arkitektur är mycket lovande, flera arkitekter har etablerat sig internationellt.

— Jag inbillar mig att vårt intresset för god arkitektur i början av nittiotalet var avgörande för att många norska byggherrar tog ansvar för det estetiska, och då inte minst Staten. Nu har vi fler arkitekttävlingar, och vi fokuserar i en avsevärt högre grad på kvalitet. Ingen stad eller by i Norge vill längre vara fulast!

Åse Kleveland rättar till de prydliga högarna på skrivbordet och kastar ett snabbt öga på talet hon ska hålla för någon celeber sammankomst nere vid caféet. Vi har en halvtimme på oss och slår oss ner i Harry Scheins gamla John Kandell-stolar. Hela hennes framtoning är minutiöst genomtänkt. Sorgfälligt välekiperad och med vällagd frisyr. Och visst är lätt att se henne som en guldkantad galjonsfigur för svensk film, en och annan ser nog snett på ett så stiliserat uttryck för den så kallat ’goda smaken’. Men bakom den perfekta ytan döljer sig en klar målmedvetenhet. Inte långt efter att hon blev kultur- och cermoniansvarig för begivenheterna vid OS i Lillehammer 1994, blev hon utnämnd till kulturminister av Gro Harlem Brundtland. Men istället för att ödsla tomma ord om god arkitektur, vilket med förlov sagt varit fallet här i Sverige, såg hon till att arkitektur och design fick sin rättmätiga roll genom utarbetandet av noggranna manualer för arkitektur, grafisk formgivning, miljö m m. Att ett prestigeprojekt som Gardermoen blev ett genuint uttryck för det norska berodde till stor del på Åses arbete. Visserligen kan man kritisera viljan att försöka sätta den goda smaken på pränt, en fråga som vanligtvis bara går att diskutera med facit i handen, men desto viktigare har varit den aktivitet som utlösts, framgången har legat i debatt om estetik som tagit fart. Dessvärre var placeringen av flygplatsen i en svacka med dimma och isbildning rent ut sagt katastrofal ur rent flygteknisk synvinkel.

Omsorgen om det yttre har säkert också sin bakgrund i en minst sagt mångfasetterad karriär. Med svensk mor och norsk far spenderade hon sina första år Sven Ivar Linds kollektivhus på Wennerbergsgatan i Fredhäll på femtiotalet. Debuten skedde i Hylands hörna, sedan blev det egen platta som femtonåring i Oslo och kändis i hela Norge. Och efter tonåren blev det engagemang hos Kar De Mumma på Folkan. Därefter har hon gått mellan så skilda verksamheter som juridikstudier, programledare, vd för Norges största nöjespark Tusenfryd och ledare för Telenor, ända till hon tog över den inte alltid så lättsuttna vd-stolen efter Lars Engqvist. Hennes intresse för arkitektur lär ha väckts när hon under en kort period bodde på Frank Lloyd Wrights Imperial hotel i Tokyo. Därefter var hon tvungen att resa runt och besöka alla hans hus i USA.

— Jämfört med våra nordiska grannar har Norge startat mycket senare, vi har inte samma formkultur som i Sverige, Danmark och Finland, på det området är vi fortfarande omogna, inte minst på beställarsidan. Bristen på formkultur gör sig gällande inom hela näringslivet. Och det är kanske inte så egendomligt med tanke på att norskt industri är först och främst råvaruproducerande, här finns en uppenbar obalans mellan vad vi förbrukar och vad vi producerar.

Utanför hörnfönstret går en av militärhögskolans helikoptrar in för landning. En promenerande mans hatt rullar iväg över Ladugårdsgärdets grästuvor. Men hon instämmer i att något definitivt har hänt inom norsk arkitektur. Unga visionära arkitekter vinner allt fler projekt. Kontor som Jensen & Skodvig, Jarmund & Vigsnæs, Løvseth &L Lunde och andra uppmärksammas internationellt. Arkitektkontoret Snøhetta har likt Åse spelat en avgörande roll, bygget av bibliotek i Alexandria har gett norsk arkitektur stor internationell uppmärksamhet.

Och den sanslöst goda norska ekonomin är förstås också en sporre för bättre arkitektur. Men visst har Åse rätt i att Norge saknar en längre tradition. Det märks onekligen ute på sta’n i Oslo. Minimalistiska restauranger för stinna plånböcker breder ut sig. Nyinvigda ’Oro’ på Tordenskioldsgata och ’Magma’ uppe på Bygdøy allé är två av de mest fashionabla. Och den minimalistiska attityden har till och med drabbat namnen, lyss bara till sådant som ’bar & restaurant’, ’café con bar’.

— Den här minimalistiska trenden ger själen frostskador! Och jag kan inte förhålla mig helt okritisk till det nya. Även om man idag talar vitt och brett om design och arkitektur, så är det univers mellan det som jag betecknar som skönhet och trivsel, och det som våra arkitekter och formgivare skapar. Det hjälper inte hur mycket de hävdar att deras verk är vackra om vanliga människor som ska leva med den här arkitekturen som ram för sina liv ändå upplever den som kallt och förfrämligande.

Åse säger sig sakna en dialog mellan arkitekter och brukare, istället talar arkitekterna ofta hånfullt om dekorativa element som blommiga gardiner och annat rysch pysch. Vår tids nostalgitrend är ett uttryck för en längtan efter en dimension som saknas i det mesta av den moderna arkitekturen. Och jag håller med henne. Högmodernismen hade inte mycket till övers för människans psyke, något så diffust och svårgripbart lämnade man helst därhän när man ritade miljonprogrammets arkiveringslådor för människor.

— Det som saknas är sensualitet. Människan är inte bara intellekt, hon är kött, blod och känslor. Varför är dagens torg fyllda av sten, var finns syrénerna? Det är något jag beundrar i nutida holländsk arkitektur, att de både kan ta tillvara det bästa av modernismen och funkisen, samtidigt som lukterna och smakerna finns där, en respekt för homo ludens, den lekande människan. De vågar ta ut svängarna och vara lite galna, man är inte så stramt puritanska. Holländska arkitekter tycks inte vara så rädda för vad kollegorna ska säga. Samma respektlösa frimodighet präglar ju också italiensk design.

Utan tvivel kommer Åse i sin nya roll som chef för Filminstitutet påverka arkitekturen, men denna gång den svenska. Svensk biografkultur domineras tyvärr helt igenom av de två stora distributörerna SF och Sandrew/Metronome, de små är jämfört med sina t ex sina danska motsvarigheter alltför smala. Utländsk kvalitetsfilm har svårt att hävda sig i Sverige, även om den är nog så framgångsrik i ursprungslandet. Men Åse tror att e-bio är svaret på mitt missnöje.

— Visst är den svenska biografstrukturen ganska urvattnad, det håller jag med om. Men jag menar att den rent fysiska distributionen av film är ett av de mest avgörande skälen till att vi saknar ett differentierat biografprogram. Normalkostnaden för att celluloid-kopia är 20 000, vilket också innebär att den måste spelas många gånger.

Till skillnad från många filmkritiker hävdar Åse att mediet är helt ointressant, den digitala teknologin är inte något hot. Redan idag härrör nära en tredjedel av inkomsterna i filmbranschen från teve, dvd och video. Hon rättar till håret och häller i lite mer Ramlösa, och medger att det nog inte blir så lätt att slå hål i dessa ganska tjocka väggar. Men visst har hon rätt. Det är inte endast Georg Lucas’ Star Wars som nu spelas in helt digitalt, även en betydligt smalare film som Thomas Winterbergs Festen var helt digital. Varför inte ta steget fullt ut till även i biografsalongen? Varför inte utnyttja det bredbandsnät som är under uppbyggnad till att sänka distributionskostnaderna och ge plats för nya aktörer på biomarknaden?

— Min tanke är att reetablera en kollektiv mötesplats, vad man skulle kunna kalla för en Folkets hub, på mindre orter. Istället för att vi ska sitta ensamma hemma med storskärmar, vill jag etablera nya former för kollektiva upplevelser, och det innebär inte endast film, utan även rock-konserter, föreläsningar, sport och annat.

Projektet har fått titeln 2001 och innebär, om man nu ska tro Åses ord, en renässans för den offentliga platsen, som under senare år alltmer offrats på privatiseringens altare. Och min oro för att Asplunds gamla Skandia-biograf på Drottninggatan återigen ska stängas, avfärdar hon med ett leende, nog ska Skandia räddas.