-- Vi konsumerar inte objekt längre, utan vi köper produkter för att uttrycka oss själva, för att skaffa oss identitet. Du kan förälska dig i en välgjord produkt, den kan bli en vän, du kan ha en relation till den. Den berättar något, den har något av ett eget liv, och är mycket mer än bara ett dött objekt.

Vi träffas när Piotr och hans studenter lägger sista handen vid utställningen Exploring Design på Form/Design Center i Malmö. Och det märks att han själv är utbildad i Italien. Piotr lämnade sitt hemland Polen tidigt och började arbeta för Joseph Boyes i Tyskland. Sedan bodde han tio år i Venedig och studerade medicin, för att sedan bli lärare vid Domus' designakademi. Nu är han inne på andra året vid Central Saint Martins i London, dit han blev mer eller mindre handplockad för att leda en kurs inriktad på brukarkvalitet.

Hela utställningen genomsyras av hans idéer om industridesigns emotionella och psykologiska aspekter. Det handlar lika mycket om taktila kvaliteter som intuitiva grafiska användargränssnitt och tydliga språk. Grundtanken är att den cartesianska uppdelningen i subjekt och objekt är förlegad, att även produkterna vi köper har ett slags liv, trots att de står utanför den form av biologiskt liv vi själva utgör. Resonemanget får mig att tänka på allsköns New Age-filosofer, och många italienska designers erkänner att de hämtar inspiration från de hållet. Visst finns där kitsch och konsumism, men där finns också viktiga värden att ta fasta på i en tid när människor räds att tekniken helt tar över samtidigt som man söker uttryck för en individuell religiositet.

-- Industrin har invaderat samhället med produkter under de senaste femtio åren, men idag är det inte de, utan konsumenterna som vet vad som är god design. Idag lever vi med de produkter vi köper, de bär våra drömmar och vår identitet. Industrin ska därför inte tillverka produkter längre utan poesi.

Piotr Kozak hävdar bestämt att vi fram till sextiotalet mest brydde oss om funktion, men idag är en produkts funktion garanterad av industrin, i annat fall konkurreras företaget genast ut. Med sjuttio- och åttiotalet ställdes istället estetiska värden i centrum. Så här inför tusenårsskiftet lever vi dock i en oklar kulturell brytningstid. Vad som är 'god smak' låter sig inte längre tydligt definieras. Vår uppfattning av skönhet är mer diversifierad än någonsin tidigare. I en allt mer global värld är det istället logik, och inte funktion och estetik, som avgör om en produkt lyckas eller inte.

Vad Piotr söker är, för att begagna ett stort ord, är en ny typologi för design. Vi är inte betjänta av tjugo olika gränssnitt inom en produktfamilj, i en allt mer föränderlig värld är det viktigt att produkter är läsbara. Däremot behöver vi fler språk som uttrycker våra behov i olika situationer. Piotr använder medvetet ordet språk eftersom alla produkter talar till oss på något vis, men betonar att de måste ha en gemensam grammatik.

Han tar Sonys Walkman som ett exempel. Skillnaden mellan en produkt och en annan ligger mest i knapparnas placering, det är hela tiden samma stylade high-tec apparat. Istället borde man utveckla fler språk alltefter våra behov. En Walkman skulle kunna vara mer visuellt förförande, dess design skulle utgå från hur vi använder den: en del skulle produceras som leksaker för barn, andra istället vattentäta för en dag på stranden, och så vidare. Piotr Kozak menar att varje produktfamij har sitt språk, men att det gäller att skapa fler. Jag undrar däremot hur pass mottaglig industrin är för hans idéer.

-- Ett bra exempel är Apples senaste iMac. Den är inte längre bara en maskin på ett skrivbord, den är närvarande på ett helt nytt sätt, den känns annorlunda, den ger ett annat arbetssätt, den innehåller redan en slags poesi, den har personlighet.

-- I Italien är man inne på den här typen av tankar. I Tyskland förälskar man sig däremot inte i en produkt, där handlar det mer om estetik och design av kalla objekt. Sverige är däremot intressant, här finns ett sökande efter en ny slags poesi. Än så länge har ett historiskt tillbakablickande dominerat, men jag är övertygad om att man är på rätt väg.

Åsikten att dagens design alltför ofta saknar ett narrativt språk som ger liv åt annars kalla och tautologiska objekt delar Piotr Kozak med många andra designers och debattörer, främst i Italien. Det sökande efter funktionella kvaliteter som präglat den moderna epoken har spelat ut sin roll. Adolf Loos' åsikt att all ornamentering är ett uttryck för moralisk svaghet producerade visserligen en mängd modernistiska ikoner. Men samtidigt legitimerade dessa modernister också det moderna projektets vetenskapsmän och ingenjörer när de klädde av och berövade tingen all dess mystik, med resultatet att vi istället för att härska över, blev materiens slavar. Därför har vi också blivit oförmögna att hantera motsatsparen förnuft och känsla, realism och myt, trots att vi är obehagligt väl medvetna om att det är just där i gränslandet som det händer saker.

Behovet av narrativa element i design handlar om att fullborda ett objekts funktion, och återspeglar den vilja till att ornamentera som ligger djupt rotad i människans natur. För att använda Piotr Kozaks ord blir produkter något mer än bara framställda objekt, de blir till ett slags levande väsen. Och det är kanske inte så långsökt som det låter. Min son, och senare min dotter, har hållit fast vid en liten Sony barnbandspelare som om den var en nalle. Den är mjuk och färgglad och man sätter på den genom att trycka på någon av de tre olika stora volymknapparna.

Utställningen på Form/Design Center visar också på hur design ska utvecklas i framtiden. Piotr Kozak talar om metaprojekt som både utvecklar koncept och produkter, men som ska vara realiserbara och inte alltför futuristiskt utopiska.

-- Det är viktigt att inse att man inte kan överge sina rötter, man måste utveckla sin egen unika observationspunkt i den egna kulturen för att kunna förstå resten av världen. Därifrån gäller att se vilka otillfredsställda behov design kan lösa. Det handlar inte så mycket om att placera människor på månen, som att skapa bussar som är rena.

-- Hela systemet med designgurus måste bort. Till skillnad från konstnärer är vår uppgift att tjäna konsumenterna. Om någon kopierar min produkt blir jag glad, det betyder ju att den fungerar.

-- Samtidigt har designers ett oerhört ansvar. När Philips för några år sedan misslyckades med en ny teve-modell drabbade det inte bara konsumenterna. Tusentals människor blev arbetslösa då produkten inte sålde.

Piotr Kozak ser personfixeringen som ett hinder för den kreativa processen. Istället behövs ett betydligt mer gränsöverskridande tillvägagångssätt som för tankarna till renässansen. På idéstadiet handlar det om att sammanföra människor från vitt skilda områden, som psykiatriker, historiker, filosofer, semiotiker, journalister och andra. På projektstadiet nyttjar man tekniker, designers och ingenjörer, och sedan även ekonomer, reklamare och andra när det gäller produktion och marknadsföring. Han ser också framför sig ett betydligt mer utvecklat samarbete mellan industrins konkurrenter, inte endast för att ta fram gemensam standard, utan också för att utveckla produkter där varje företag kan addera sitt eget språk.

Publicerad i Form