Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


LAPD

Av Leo Gullbring
’And how are you today?’ ’Sushi?’ Maringrönt klinker i köket, bortom knivar, marmorskivor. Sam, Tom i vita kock-kläder rullar, skivar. En av grabbarna vid baren rättar till kostymen, läppjar på sin Martini, kollar aktiekursen på sin PalmPilot. Ljudnivån är öronbedövande på Chaya i Venice. Varifrån får folk sina pengar? Filmindustri, dot.com, digitech, biotech. Genom de tonade fönstren skymtar en tiggare med sin cellofankopp. Men ingen ser, vill inte se, bekymrar sig inte förräns de ska ut och låsa upp bilen. Som tredje världen, bara så många fler rika. Flickorna bredvid diskuterar ivrigt vilket mobiltelefonabonnemang som är bäst. Prada-väskor. Katayone Adelis jeans. Susan Lazar sweater. Well-groomed. Brösten ser nog så fasta ut, men de rör sig knappt när de vänder sig om, i L.A. gäller äkta silikon.


Är Los Angeles framtidsstaden? Dess fragmentariserade och decentraliserade stadsbild tycks vara lika oundviklig en alltmer privatiserad välfärd med marknadsanpassade hyror. Men med växande inkomstklyftor ökar otryggheten. På sjukhusen har barnen fotbojor för att inte bli bortrövade. Polisen gör vad den kan för att göra staden säker, bland de mest hårdföra dröms det om Schwarzenegger-lika Robocops.

Skärmen förblir svart, ’loading scenario...’, men nu kommer bild och ljud. Du stannar bakom motorcykeln. Kliver ut, passerar bakom din polisbil. Hon tar av sig hjälmen, kliver av bågen, börjar genast skrika om hur jobbig snuten är. Visst, hon varvade motorn för mycket, men vad har du med det att göra? It’s a free country! Är så förbannat trött på snuten, aldrig får man vara i fred. Dra åt helvete! Fuck you! Vad väntar du på, dra din Beretta, hon har hjälmen i högsta hugg, den är tung, hon kan slå dig medvetslös, i värsta fall krossa skallen på dig. Ska du skjuta, eller gå tillbaks till bilen och kalla på hjälp?

— Du var inte beredd på att hon skulle använda hjälmen, säger poliskommissarien Mike Peterson. Ska du använda ditt vapen, din batong eller din mace, eller gå tillbaks till bilen och kalla på förstärkning? Ska vi testa ’streetgang assault’ istället?

Han klappar sin Smith & Wesson och vi kör vidare från polisakademins träningsrum till Boyle Heights. Tags från olika gäng längs husfasaderna. Är du på fel plats och svarar fel när en bil glider upp med nedvevade rutor och en UZI kan det vara adjö, ibland gör det detsamma vad du säger. Och det är inte bara crips, bloods, 18th street gang som gör gatorna osäkra, LAPD:s statistik räknar 407 olika gäng med fler än 65 000 medlemmar. Jämfört med i fjor har gängbrottsligheten mer än fördubblats. En del poliser klagar på att ’gang-free zones’ och utegångsförbud om kvällarna bara flyttar gängen till andra stadsdelar.

Låter det som Blade Runner? Vardagen ser rätt annorlunda om man jämför med Hollywoods framtidsscenarior. I Ridley Scotts kultfilm presenteras Los Angeles år 2019. Slitna historiska byggnader och pyramider av glas och stål. Ständigt regn. Dånande polishelikoptrar scannar av pöbeln. Pulserande jätteskärmar med reklam för produkter ingen nere i ghettot har råd med. Inspirationen är snarare New York och det dystopiska landskapet i Fritz Langs ’Metropolis’. Om man istället går till författaren och debattören Mike Davis är framtidens L.A. redan här, de kriminellt mest belastade områdena ligger i San Fernando Valley. Inga skyskrapor. Gatuslum med småhus. Fortfarande en och annan bungalow. Sopor och skräp ersatt poolernas turkosblå vattenspeglar.

Hit till Pico-Aliso når inte den nya tunnelbanan, underligt nog verkar stationerna ha hamnat i de rikas kvarter. Öde gator. Rostande bilvrak. Reklam för Mariachi-musik. Kraftiga järngrindar spärrar av ett nybyggt bostadsområde. Identiskt lika hus. Liknar en fattigmansvariant av ’gated communities’, dessa hårt bevakade, instängslade kvarter med hundar och vakter som sköt i höjden i takt med antalet fängelser. Men resultatet var inte till belåtenhet. Man fick nog av vara inlåst i en konstgjord småstadsmiljö. Ungarna ville ut och träffa polare på sta’n.

— Det här var inget vidare område, en massa skjutande, droger, alla var rädda, så staden beslöt att riva ner Pico-Alisos sextiotalshus. Nu har vi byggt en gated community med småhus för 2-3 familjer. Det är ett försök att bygga en brottsfri miljö, vi får väl se hur det fungerar.

En borgmästare från någon stad i periferin intervjuas på en radiostation. Han tycker att folk förväntar sig för mycket av staten. Det är bättre om man vänder sig till grannen när man behöver hjälp. Underförstått, privatisera välfärden, då kan vi sänka skatterna ännu mer. Och visst känns resonemanget igen. Skillnaden är bara den att i L.A. är välfärden redan en rent privat angelägenhet. Statsapparaten är reducerad till ett minimum, dess främsta uppgift är att garantera säkerhet. Skatten är redan så låg som möjligt, det är upp till var och en att bekymra sig över pension, sjukvård, skolgång och den personliga säkerheten.

Utanför de uppdragna vindrutorna skymtar en tydlig skylt på dörren till en lunchrestaurang: ’Restrooms only for patrons. No exceptions.’ Men brist på offentliga toaletter räcker inte för att tiggare och hemlösa ska försvinna. Nere på Skid Row stinker det urin. Hollywood Boulevard är däremot rensat. Privata vaktbolag patrullerar gatorna på uppdrag av affärsägarna. Skottsäkra västar buktar ut under de gröna polotröjorna. Det lär finnas mer än 100 000 vakter i Los Angeles, green shirts, purple shirts, brown shirts, att jämföra med 10 000 poliser. Möjligheten att kontrollera verksamheten är begränsad, alla rapporter är sekretessbelagda företagshandlingar. När ett av de mest kända bolagen hyrde in den f d polisen Brian Liddy, en av de första som anklagades under Rampart-skandalen, protesterade till och med handelsmännen. Borgmästare Richard Riordan kallar det däremot en modell för hela USA.

— Om de som styr verkligen kunde välja skulle de väl göra sig av med polisen, vi utgör en stor budgetpost, vi riskerar ständigt att bli stämda för höga belopp, medger Mike Peterson och bromsar in framför ett rödljus. De skulle väl helst använda de här resurserna till annat. I en del städer har man börjat lägga ut polisarbetet på entreprenad, precis som med elektricitet, vatten och telefoni. Men vi har inte kommit dithän, det är för svårt att få det att gå ihop med vårt juridiska system.

Han förklarar att grannskapssamverkan är en del av det brottsförebyggande polisarbetet. Men responsen är olika. Han föredrar det fattigare East Side, där man är beredd att göra något. I de rikas Westside och Brentwood skriver de gärna ut en check, bara de inte blir involverade personligen.

Vi kör vidare ner till Downtown. Trots att det känns betydligt säkrare här är övervakningen desto mer intensiv. Några tillstånd för övervakningskameror tycks inte behövas, ett veritabelt ’scanscape’ är på väg att växa upp, minsta lilla hiss har ett svart öga gömt uppe i taket. Bland de senaste nymodigheterna är en pistol som kan manövreras på distans med hjälp av en joystick. Och redan nu finns det sofistikerade brottsbekämpningssystem på marknaden med värme-, fukt- och luktsensorer, scannrar som ser genom väggar, retina-scanners. Samtidigt arbetas det på den intelligenta skyskrapan som likt i ’Die Hard’ själv ska kunna stänga in brottslingar och mota ut oinbjudna.

Under Rodney King-upploppen använde sig polisen av satellitbilder för att se vilka kvarter som var mest drabbade. Senast under demokraternas partikonvent använda man polishelikoptrar utrustade med videokameror för att hålla koll på demonstranterna. Med bevakningskamerornas surrande ovanför huvudet känns Aldus Huxleys ’A brave new world’ åter aktuell.

Och en obetvinglig Robocop är inte bara en Hollywood-dröm. I väntan på en framtida brottsbekämpande cyborg tog de mest hårdföra poliserna i Ramparts polisdistrikt däremot Charles Bronson som förebild. Nära nog hela polisstationen arresterades då det avslöjades att man satt dit oskyldiga med falska bevis, till och med skjutit obeväpnade.

På åttonde våningen uppe i polisens huvudkvarter, direkt under helikopterplattformen, träffar vi Tanya Hanamaikaiu djupt försjunken över en blåkopia. I bältet en Beretta trots att hon jobbar på kontoret hela dagen. Utbyggnad av köpcentrum. Den ska igenom hennes händer innan bygglovet är godkänt. Finns det tillräckligt många entréer? Klottersäkra väggar? Placera gärna lekplatsen vid parkeringen, det avskräcker från brott. Inga fickor där uteliggare kan bygga sitt tillfälliga bo. Och där kan vi föreslå några videoövervakningskameror. Tanya räcker mig en broschyr, ’Design out Crime’. Här talas det om hur man markerar vem som äger vad, hur man anger gränsen mellan offentligt och privat. Det hela avslutas med en lång lista på taggiga buskar att plantera vid staketet.

— De hemlösa? Det är inte vårt problem. Vår uppgift är bland annat att se till så att det inte byggs några ställen de kan sova på.

— Vi har områden som är så kallat vapen-fria, brotts-fria, runt skolor, runt affärscentra, inflikar Mike Peterson. Det innebär att den som begår brott riskerar högre straff, de tas om hand av speciella åklagare.

Om vi är oroliga för att det offentliga rummet är på väg att privatiseras i Sverige, så ligger Los Angeles långt före. Redan på tjugotalet förebådade L.A. den postmoderna helt decentraliserade staden. Ebenezer Howards trädgårdsstad som resultatet av ohämmad markspekulation. Utan centrum. Hus efter hus. Köpcentra. 85 städer med ett hundratal olika språk. Saigon Hot Dogs. Koscher Enchilados. En kulturell smältdegel med immigrationsvågor mer omvälvande än jordbävningar, där USA:s sista ’frontier’ är självförverkligandet. Alla var för sig på öar av grönt tjockt gräs, noggrant vattnade och klippta, den byggda motsvarigheten till Internet, utan början och slut, allt sammankopplat med ständigt flimrande teve-apparater och bilar. Freeways som korsar andra freeways, transportsträckorna mellan konsumismens tempel, löftet om friheten som blivit ett eget landskap, med en egen logik. Kantade med automatiskt bevattnade buskage, L.A.s enda och mest välskötta stadsrum. Ett löfte om frihet, flykt, en cul-de-sac. Efter avfarterna stadslandskapet en vara som säljs tomt för tomt, annonsplats för annonsplats. Immigranter i slitna kläder säljer apelsiner billigt, små handtextade skyltar: will work for food’.

De officiella siffrorna visar att en femtedel av invånarna, fler än 750 000 familjer, lever under fattigdomsstrecket. För de flesta av dessa går mer än halva inkomsten åt till hyran, en tredjedel är trångbodda, flera familjer inträngda i en enda lägenhet. Los Angeles erbjuder endast 8 000 familjer så kallad social housing. Och fattigdomen är något nytt för Los Angeles, den liknar mer tredje världens storstadsmisär än vår västvärld. Tidigare var L.A. sinnebilden för The American Dream of Life. Allt gick på autopilot. De som arbetade i flygplansindustrin, i bilindustrin hade efter fem eller tio år på fabriken råd med det första egna huset, kunde skicka ungarna till college, inte som i amerikanska Södern där de fattiga ändå aldrig kunde komma upp sig. Men i början av nittiotalet drabbades Kalifornien av den värsta lågkonjunkturen sedan trettiotalet. Varje månad försvann 35 000 jobb, hela industrigrenar utraderades. Jobben blev sämre, ofta utan avtal och försäkringar. Budgetnedskärningarna gjorde inte saken bättre. Upploppen efter det att poliserna som misshandlat Rodney King frigivits, påstås ha berott mer på nyfattigdomen än på rasmotsättningar.

Jackie Goldberg, som är de progressivas representant i Los Angeles countys stadsfullmäktige, har sitt stadsdelskontor nära Angelino Heights, halvvägs mellan Downtown och Hollywood. Här saknar Sunset Boulevard all glamour, här står bilvrak istället för Ferraris. Husen är förslummade, de flagnande reklamskyltarna är alla på spanska. Och hon förklarar att hyrorna stigit dramatiskt de senaste tio till femton åren. För någon månad sedan kunde ett enkelrum här intill kosta 6-700 dollar, idag kostar det det dubbla, en tvårumslägenhet 2500 dollar.

— Los Angeles är idag både den rikaste och fattigaste staden i USA. Och de som är längst nere stannar där. Levnadsomkostnaderna har skjutit i taket på grund av att de rika blivit så mycket rikare. Och då menar jag inte dem som bara har en BMW eller en Mercedes, utan de som har fyra fem av varje, de som inte nöjer sig med ett sommar- och vinterhus, utan som har flera lägenheter runtom i USA, i Europa, you name it.

— Jag vet inte exakt, men jag tror att vi har uppemot 100 000 hemlösa här i Los Angeles. Och det kommer att bli många, många fler. Många tror det bara handlar om alkisar, ensamstående män och mentalsjuka. Men det är inte längre frågan om luffare, många av dem är vanligt folk, hela familjer, som blivit vräkta när hyrorna fördubblats på någon månad. De rika driver upp priserna på allt, det blir allt större brist på hus och lägenheter. Men det måste bli en annan ordning, i Los Angeles är det en allmän åsikt att om du arbetar fyrtio timmar i veckan, då ska du kunna har råd att bo och leva på vad du tjänar.

Hon erkänner att Los Angeles har blivit en säkrare stad, iallafall med amerikanska mått. Men metoden har varit att begränsa brottsligheten till vissa områden. Trots att alla förnekar det, menar hon att staden har ett uppsåtligt program för att förpassa de fattiga till ghetton. I de rika stadsdelarna får man bara bygga enfamiljshus. I andra stadsdelar är det fritt fram att bygga flerfamiljshus. Och vilka hamnar där? De fattiga som inte har råd att hyra eller äga egnahem förstås. Men hon är optimist trots att Ramparts polisdistrikt bara ligger några kvarter härifrån, hon tror att det totalövervakade samhället blir för dyrt, och det går stick i stäv mot amerikanarnas syn på friheten.

— Jag tror trots allt att vi går mot ett humanare samhälle, säger Jackie Goldberg, inte mot någon slags Robocop eller Electronic Guardian Angels, men det har ingenting med humanism att göra. De rika har tröttnat på att bli rånade, på att vara tvingade att själva leva bakom galler. De gillar inte att hela tiden behöva oroa sig när de ska bilen till en basketmatch eller till restaurangen i Downtown.
UPP   Tillbaka

2001 Calimero, publicerad i tidskriften GP, 2000