Nya texter
Ettore Sottsass
Eric Owen Moss

Information
Calimero
kontakta oss
contact us

Texts in English

Startsidan

Arkitektur
debatt-teori
porträtt
objekt

Design
debatt-teori
porträtt
objekt

Kultur och resor

Urbanism

Artikelarkiv


Intervju med Henning Larsen

Av Leo Gullbring
Henning Larsen Tegnestue ligger mitt på Strøget. Unga arkitekter sliter vid ritborden. Vi tar varsin kaffekopp och går uppför en trång trappa till ett litet sexkantigt rum allra högst upp. Henning Larsen tar plats vid ett runt bord och vi ser ut över taken, över det historiska Köpenhamn som är en given referens i hans 'modernistiska klassicism'.


 

Med drygt sjuttio år på nacken fortsätter han att driva sin tegnestue med samma entusiasm som alltid. Och uppdrag är det inte någon brist på. Av något skäl tycks det dock som om allt han tar sig för i Sverige går fel. Jag undrar vad som egentligen hände uppe i Stockholm, där han efter 6-7 års projekterande hoppat av Söder Torn vid Medborgarplatsen?

- Man blir ju rent ut sagt utmattad. Entreprenören JM Bygg har tagit sig friheten att ändra på både detaljer och material utan att låta oss komma med synpunkter. Till slut blev det för mycket, och vi sade nej, vi kunde inte vara med längre.

- När det här projektet gick från kommunal till privat regi trodde vi att den nye entreprenören skulle ha vissa förpliktelser mot de ursprungliga intentionerna. Men entreprenörerna är pengamaskineriets hantlangare, de är inte intresserade av att bygga något fint, utan av att tjäna pengar. Som arkitekt känns det som att bli kvävd, och vi befinner ju oss på den andra sidan, vi tänker inte endast på pengar, vi vill skapa något gott för människan och för staden.

Men Pihl & Søns huvudkontor här utanför Köpenhamn är väl ett bra exempel på att entreprenörer tänker på mer än pengar? Varför är det så annorlunda i Sverige? Beror det inte också på det moderna projektet, att de svenska funktionalisterna grävde så att säga sin egen grav när de argumenterade för en helt igenom industrialiserad byggproduktion?

- Jo, de lämnade ifrån sig mycket av makten i själva byggprocessen. Jag kommer själv ihåg att när jag var uppe i Stockholm redan på sextiotalet. Danska arkitekter som jobbade där sade att det var svårt att arbeta i Sverige. Ofta när de såg sina hus komma upp ur jorden så kände de inte igen dem, och det är ju sant, idag mer än någonsin för svenska och danska arkitekter som är verksamma i Sverige.

- Förklaringen är väl att i Danmark så kom vår industrialisering betydligt senare, vi har ett mer outvecklat samhälle med små industrier, små verksamheter och där storkapitalet ännu inte dominerar byggindustrin.

- Men situationen håller på att förändras också i Danmark. EU:s direktiv gerentreprenören rätt att lägga sig i både material- och färgval, och det är totalt ödeläggande för god arkitektur. Din handläggande kollega i Stockholm hävdar att du varit 'väldigt petig' med 'småsaker'. Och själv undrar jag om du inte plötsligt insett att tiden var mogen att ta avstånd från en alltför postmodern skapelse? Hela Södra Stations-området är ju ett postmodernt virrvarr där ditt åttakantiga torn lånar drag av Östbergs stadshus samtidigt som den monumentala effekten helt förfelas av att här inte finns annat än bostäder i tjugotvå våningar.

- Detaljer är mycket viktigt, om du som journalist får din text tryckt med en massa stavfel så blir du lika upprörd. Allt måste till slut passa ihop för att ge en genomarbetad byggnad. Från början var det ju tänkt att det här skulle bli ett kontorshus med kultur i bottenvåningen. Det enda som är kvar nu är ju en biograf. Men samtidigt tycker jag att det är ett flott grepp i staden, tornet fungerar som en slutpunkt strax intill Bofills båge.

Stadsbiblioteket i Malmö vann ni i en uppmärksammad tävling, men även det har varit fullt av samarbetssvårigheter. Material har bytts ut mot billigare dito, partikäbbel och en nära nog obefintlig byggledning har satt käppar i hjulet för ert arbete. Men trots att ditt förslag var det bästa i tävlingen, så tycker jag det känns alltför strikt monumentalt, särskilt med tanke på bibliotekets ambitioner att vara livfullt folkbibliotek, nästan ett slags mediatek. B.T.:s tidningshus visar ju verkligen vad ni kan åstadkomma. Det känns lite som att både du, och Rafael Moneo med Moderna Muséet i Stockholm, har anpassat er till den svenska konservatismen?

- Jämfört med B.T. är Stadsbiblioteket kanske lite konservativt. Jag har varit upptagen med det stora rummet, det är sällan man som arkitekt kan arbeta med ett fyra våningar högt och så gott som tomt rum. Det har varit ett svårt projekt eftersom grunden är så liten och vår byggnad därför belastas av det gamla biblioteket. Om du jämför med ett modernt mediatek, som har sina egna inneboende krav, så är det här inte den riktiga lösningen.

Är inte ett av de största problemen med Stadsbiblioteket, och egentligen också med tornet i Stockholm, att våra stadsbyggnadskontor är oförmögna att ansvara för byggledningen?

- Där rör du vid en viktig punkt. Vi har byggt många offentliga byggnader i Danmark, men har vi problem kan vi i sista hand alltid gå till överborgmästaren. Men i Malmö verkar det som chefsbibliotikarien har varit byggledare, ingen har vågat gå förbi Sven Nilsson. Det är som i Kafkas böcker, jag förstår inte den svenska byråkratin, och det är första gången jag har fått höra att vi här på tegnestuen inte kan göra ritningar.

Glyptoteket är i mina ögon något av det bästa du har gjort...

- I Glyptoteket bestämde vi färger och annat tillsammans med byggherren, och det är precis det motsatta mot Sverige där man bara ska överlämna sina skisser så att entreprenören sedan kan göra vad han vill med dem.

- I övergångsdelen går man från det gamla till det nya och min tanke är att här renar man sina sinnen, det är som att torka av sig fötterna, jorden ska bort innan man går vidare. Hur man kan förnimma, hur man upplever tingen på ett annat sätt, det är arkitekturens väsen för mig. Här har vi rum som hela tiden förändras från stort till smått, från mörkt till ljust. För mig handlar det om att spela på en partitur av sinnesförnimmelser där besökaren hela tiden blir stimulerad av belysning, färger och form. Det är arkitektur som scenografi, eller som musik om du vill.

 

Glyptoteket

Jag lämnar den mättade grönskan i Glyptotekets rotunda och går in i den nyss invigda tillbyggnaden. Och att stiga uppför de vita marmortrapporna, översköljd av ett intensivt vitt ovanljus, är en nästan religiös upplevelse. Samma grepp brukades av antikens greker i Akropolis. Tanken var att man skulle gå upp mot ljuset och samtidigt upptäcka arkitekturen. Här leder stegen istället upp till Glyptotekets franska samlingar. Avsikten är att avskilja det gamla och det nya, där det nya utformats som en slags klassicistisk minimalism med enklare material och abstraktare former, men med samma känsla för detaljering. Istället för det traditionella muséets anonymt objektiviserande vita väggar, har Henning Larsen valt att färgsätta utställningssalarna. Manets absint-suput återfinns således i ett grått rum. Chasséraus två kvinnor i ett vinrött. Degas' ballerinor i ett blått. Besökarna lockas från rum till rum där tavlor hänger fritt, utan några distraherande upplysningar. Skyltarna har istället placerats nere vid marmorfrisen. Konsten befinner sig i centrum, framhävd av arkitekturen. Här är Henning Larsen i sitt esse i sin mästerliga behandling av ljus, exakta proportioner och arketypiska anspelningar i den italienska rationalismens anda. Men samtidigt så är hans nybyggnad också ett övertygande inlägg i debatten om vår tids muséer. Att som här utveckla det som hela Glyptoteket är ett uttryck för - det förra seklets estetiserande arkitektur - är ett tydligt avsteg från den modernistiska museiarkitektur som fortfarande frodas i Richard Meiers vita lådor. Här är muséet självt ett konstverk såväl bland franska impressionister som bland källarvalvens sarkofager. Men ett gott samarbete mellan arkitekt och beställare har varit förutsättningen för detta mästerstycke av god arkitektur. All den omsorg om detaljer som förvägras Henning Larsen i Sverige är här genomförd i minsta stigrörslucka och fuktsensor.

B.T.

I ett hörn på Gamle Mønt, mitt emot Berlingskes gamla tryckeri, gömmer sig kvällstidningen B.T. bakom stumma kvadratiska stålplattor. Men när kvarterets alla barer öppnas om kvällen, när Café Victor och Dan Turell fylls av krogflanörerna, då börjar också redaktionens arbete på allvar och plötsligt förvandlas fasaden. Vad som om morgonen var stålgrått slutet blir nu lysande öppet. Hela den smäckra konstruktionen avtecknar sig som ett skört raster. Febrilt telefonerande journalister ses rusa av och an bakom de perforerade solavskärmarna. Flimrande dataskärmar ramas in av ytterfasadens bittesmå lampor. Antalet våningsplan antyds av B.T.s logo som upprepas våning efter våning. Tidningshuset faller in i Köpenhamns nattliga puls och det här är egentligen inte alls vad man väntar sig från Henning Larsen. Visserligen är interiören sparsmakat spartansk med parkettgolv, nedsänkta radiatorer och konsekvent genomförda detaljer. Här finns också en parallell till den strukturalistiska arkitektur Henning Larsen utvecklade för flera universitetsprojekt under sextiotalet, då han arbetade med att innanför generella ramar skapa utrymme för dynamik och förändring. Men det här skickligt insmugna expressionistiska smycket minner mer om Jean Nouvels och Toyo Itos mediaarkitektur. I bildsekvens efter bildsekvens kommunicerar de levande fasaderna med staden. Om det här är ett avsteg från Henning Larsens tidigare arkitektur så är det välkommet. Och tvärtemot vad han själv försäkrar, så det inget ett engångsfall. Dansk Design Center är redan under uppförande borta vid Rådhusplatsen och bygger vidare på samma idéer.

Publicerad i GP


UPP   Tillbaka

2001 Calimero