Arkitekturhistorikern Sylvia Lavins text om Richard Neutra och psykologiserandet av den amerikanska moderniteten beskriver utmärkt modernisterna dubbelhet inför den moderna människans boende. Å ena sedan skulle hon förlösas från sin medfödda ångest, å andra sidan skulle hon civiliseras till ett liv i det moderna samhällets obegränsat oändliga rum. Lavins text om arkitektur som manifesterad psykoanalys återfinner jag i Mama/Divan, ett ambitiöst samarbete mellan den uppkäftiga arkitekturtidskriften Mama och Kris' efterföljare Divan. Specialnumret är också en inledning till seminarieserien 'Space and Identity' som hålls på Arkitektur Muséet i Stockholm under våren. Och här är det inte endast arkitekterna som hamnar på divanen, utan alla vi som inrett oss ett hem där vi söker vår tillflykt undan vardagens alltmer påträngande påtaglighet.

Pehr Mårtens är en av redaktörerna för tidskriften och har i samma anda gjort en egensinnig installation i anslutning till Arkitekturmuséets pågående utställningen 'Rummet på rymmen'. När vi möts berättar han att med sitt nya rum fick hans dotters också första gången en egen garderob. Den döptes genast till 'hämligt rum', en insida varifrån hon kan relatera till utsidan: lägenheten och resten av världen. Det är en utmärkt beskrivning av vårt behov av egna rum som bekräftar vår identitet i relation till vad som ligger utanför, men också av arkitektur som beskyddande hud. Mama/Divans granskning av vårt förhållande till rummet, till att låta sig utelämnas eller att gömma sig undan, är nog så välkommet både med tanke på vår egen osäkerhet inför tusenårsskiftet likväl som den nutida svenska arkitekturdebattens ovilja till att befatta sig med vårt psyke.

I sin text om Venustas (skönhetens plats) ifrågasätter Jennifer Bloomer lika mycket vår egen som arkitekturens inställning till skönhet. Kan den befrias makten och rikedomens, sanningen och godhetens famntag? Därmed diskuterar hon också modernisternas inriktning på funktion, på tillfredsställelse av behov, istället för att åsyfta en skönhet som behagar, den kyskt oegennyttiga tillfredsställelsen.

Bland texter av bl a Beatriz Colomina, Stefan Jonsson, Michel de Certeau finner jag också ett länge opublicerat föredrag av Michel Foucault där han talar om båten som en flytande del av rummet, en plats utan plats som lever av sig själv, sluten omkring sig själv, och som seglar mellan olika heterotopier, alla dessa av människor förverkligade utopier, vare sig det nu är ytterligheter som bordeller eller trädgårdar. Och denna metafor är en långt intressantare utgångspunkt än Le Corbusiers dröm om Atlantångaren, övertron på maskinen som förlösare. Än mer extrem var arkitekten Fredrick Kiesler. Han fann sin passion för arkitekturen när han vid tre års ålder kröp in under sin ukrainska barnflickas jättelika kjolar och där tände en tändsticka! Kieslers oändliga rum skulle byggas utan vare sig väggar, golv eller tak, de skulle som ett äggskal vara allt på en gång.

Man kan kallt konstatera att modernisternas dröm om den moderna människan aldrig blev en realitet. Hon insåg snart nog att äta burkmat med plastbestick på pappersfat inte var den modernitet hon trängtade efter. Och snart nog kändes perfektionismens kläder alltför trånga. Idag belamrar vi åter våra lägenheter med antikviteter, vare sig de nu är några sekel eller något decennium gamla. Det modernistiskt vita har målats över med starka färger, de rena ytorna har fyllts med postmodernt kitsch i ett försök att efterlikna muséernas hetereotopiska samlingar av något evigt i det ständigt föränderliga. Men i dessa återigen så slutna rum skapar vi virtuella öppna rum, med våra telefoner, teve-apparater och andra mer eller mindre interaktiva medier. Hur dessa nya rum berör oss granskas däremot inte mer än i förbigående i Mama/Divans texter.

Publicerad i GP