-- Italiensk design har en slags moralisk utopi som handlar om att ge det materiella en andlighet. Du kanske tycker att det låter New Age? Visst, jag erkänner att New Age kan vara kitsch och konsumism, men där finns också viktiga värden att ta fasta på för oss designers. Jag tror att människor idag blir alltmer rädda för att tekniken ska ta över, därför tar de allt större hänsyn till vilka material de använder, de visar ett allt större ekologiskt och kosmologiskt medvetande, de står för mer av en individuell än en kollektiv religiositet.

Alessandro Mendini är knappast den man jag väntat mig, han är alldeles för kort, för vänlig och för korrekt. Denne man, som talar en så precist välartikulerad, och till råga på allt lite väl nasal italienska, var ändå det italienska designavantgardets gudfader under det radikala sjuttiotalet. Det var han som introducerade begreppet re-design, han och Ettore Sottsass som gjorde upp med modernismen och försåg stilrena Thonet-, Bauhaus- och Breuer-stolar med postmodernt manieristiska dekorationer. Tillsammans drev de Studio Alchimia och Memphis. Under senare år har Mendini bland annat varit ytterst framgångsrik art director både för Swatch och Alessi. Det var han som gjorde Philippe Starck och Michael Graves till formgivare.

Jag hade förväntat mig en mer kaxigt råbarkad framtoning, inte denna utstuderade stilfullhet. Men när han nu talar vidare om andlighet och design, så ligger det egentligen helt i linje med italiensk designs unika historia från renässansen fram till idag: design handlar lika mycket om konst som om bruksföremål, den ska förebåda det nya samtidigt som den ska bevara.

Ett godståg dånar förbi utanför hans ateljé här ute i zona Romana inte långt från Milanos centrum. Det avbryter för någon minut vårt samtal, men jag förstår att vad som ligger honom alldeles särskilt om hjärtat är hur människan ska leva i det nya IT-samhället. Och där tar han fasta på en av de största utmaningarna inom dagens design och arkitektur: hur vi som biologiska varelser ska kunna anpassa oss till informationssamhällets virtuella världar.

-- Dagens människa är helt överväldigad av allt arbete, av stress, av att armbåga sig fram, av att ständigt tvingas ta beslut. Därför måste de objekt och de miljöer hon omger sig med hemma, men även ute i staden, skänka en rituell känsla, en slags mystik. En stol ska inte bara få en att sitta, den ska också skapa en symmetri för kroppen. När du greppar en tekopp ska du få en känsla av relationen mellan dryck och kropp. Det handlar om att kropp och själ, objekt och miljö är del av ett ytterst känsligt system där människan måste återfinna sig själv och sitt förhållande till sina medmänniskor.

-- Jag är mycket attraherad av andra kulturer, men man behöver inte gå långt bort, se bara hur den ritualitet man finner i en kyrka plötsligt ger en helt annan tidsuppfattning. Samma känsla borde vi kunna finna i våra egna bostäder också. Jag tror vi måste förändra vår arkitektur radikalt. Att gå in i en bostad ska vara lite som att träda in i något av en teater, ett museum, en kyrka. Och när du är på kontoret ska du ha lite av ditt hem, ett museum, och även en kyrka måste ha lite av en hemkänsla. Det som intresserar mig är att korsa olika arkitekturtyper så att människan hela tiden finner en miljö som är lite annorlunda än den förväntade, så att hon utför sina handlingar med eftertanke, så att hon skapar en slags ritualitet. Förstår du vad jag menar?

Jo, jag förstår nog. Hans idéer tar fasta på våra svårigheter att hantera de psykologiska och emotionella aspekterna av design och arkitektur, det som går utöver den funktionaliteten som vi lagt ner så mycket arbete på under den moderna epoken. Ett av startskotten gick när Adolf Loos år 1908 hävdade att all ornamentering var ett uttryck för moralisk svaghet. Sedan dess har vetenskapsmän och ingenjörer gjort allt för att beröva tingen dess mystik, med resultatet att vi blivit materiens slavar.

Alessandro Mendini ger sig just på denna vår oförmåga att hantera motsatsparen förnuft och känsla, realism och myt, fullt medveten om att det är just där i gränslandet som det händer saker. Att han förkastar modernismens avskalat sterila verklighet visades inte minst när det nya konstmuséet i holländska Groningen stod klart häromåret. Där finns inga anonymt vita väggar som i Moneos Moderna Muséet. Mendini har låtit dekorera sitt museum från början till slut. Än tydligare syns det i hans designobjekt, till exempel i korkskruven för Alessi, en karikatyr på kollegan Anna Gili.

-- Dekoration är som fiskarna i sjön, de finns där även om vi inte ser dem. Jag menar att ornament är något positivt eftersom det är det narrativa element som ger liv åt kalla och tautologiska objekt. Ett objekts funktion fullbordas av det dekorativa elementet! Det som är enbart funktion, helt utan ornament, är svårläst, det visar endast hur pover tekniken är i sig. Jag anser att viljan till att dekorera ligger djupt rotad i människans natur, och just av det skälet borde det vara utgångspunkten för alla former av design.

Hans ord får mig att tänka på alla dessa pentor, punkare, hip-hopare, svartrockare och andra som hela tiden särskådas av de multinationella kläd- och designföretagen. Till skillnad från alla dessa förment så seriösa svartklädda trendexperter och designers, uttrycker de ett genuint intresse av att vilja dekorera sig. De ser världen som ett slags magasin fullt av fragment som kan kombineras i oändlighet till ständigt nya uttryck. Och jag förstår att herr Mendini är på deras sida när han går med mig genom det blåmålade kontoret till sin senaste skapelse, sitt 'eco-camouflage'-projekt strax utanför ateljéen. Istället för att se militärkläder, ser jag här en vilja till att förena människan med naturen, att i protest mot kriget kamouflera sig med skogens färger.

-- Det är en slags poetisk lek om spänningen mellan krig och fred, mellan dekoration och fattigdom. Det handlar om hur människan kan slippa undan den teknologiska världen och försvinna ut i naturens mysterium, till det primitiva och antika. Det är ett slags fredsprojekt som bekämpar kriget genom att använda sig av samma visuella medium!

Publicerad i GP