Johan Celsings Arkitektkontor vann den inbjudna tävlingen om en ny liten Konsthall för drygt tre år sedan med förslaget 'Avsatser'. Och juryn övertygades just av förmågan att anpassa byggnaden till den kuperade terrängen. Platsens befintliga element gör alla avtryck i arkitekturen och uttrycker en slags lyhörd realism som är sällsynt i dagens antingen alltför oftast underdånigt anpassade svenska arkitektur, eller ibland medialt friande utländska dito.

Från terrassen tar jag mig genom en öppning i muren in till Konsthallens diskreta entrée i det Nedre galleriet i sydsydväst. Med ryggen mot alla oljecisterner som sedan länge ersatt skogsutsikten på andra sidan Värtans vågor träder man in pådet nylutade furugolvet. Kazimir Malevitjs futuristiskt kubistiska scenkläder för Matjusins opera 'Seger över solen' från 1913 finns på plats. Det är sådana kläder som italienarna med Marinetti i spetsen önskade leverera per rörpost, hur det nu skulle gått till. Och även om Konsthallens första utställning inte lyckats komma över Malevitjs viktigaste suprematistiska verk, svart kvadrat och likaså hans vita kvadrat på vit botten, slutet på all konst och en föregångare till Duchamps konstkritik, så är det ändå en upplevelse att njuta de färgstarka målningarna i ett enda stort uställningsrum. Samlingarna härhör från Ryska Muséet i St Petersburg och här kan man följa Malevitj från fauvism till kubism till hans eget utforskande av allt mer abstrakta formvärldar. Malevitjs långt gångna renodling av form och färg i geometriska figurer, se bara de här käglorna och cylindrarna som rasar runt bakom folkloristiska figurer, återfinns också representerad i några av hans arkitektoniska modeller som hittat hit.

Inne i det Stora galleriet faller ljuset in genom de runda lanterninerna och målar vitt på vitt. I ögonvrån skymtar däruppe björkar, rönnar, en tall, mörka moln, flyr dagen. Och det i museisammanhang så omdebatterade ljuset är mästerligt anpassat. Ljuset faller både in uppifrån och från de stora inglasade ytorna som avslutar det Övre och det Nedre galleriet. Här har ingen räknat fel på luxtalen. För säkerhets skulle återfinns i lanterninerna ensamma glödlampor, placerade på samma vis som i Klas Anselms Konsthall i Malmö.

Och det här är onekligen en plats för kontemplation. Det är bara att sätta sig ner på de runda sittmöblerna klädda med rejäl kohud. Eller i den breda trätrappan när det är dags för föredrag eller konsert.

Celsings Konsthall avviker rejält från den arkitektur som annars präglar dagens konstmuséer. Istället för en sluten planlösning med lådlika rum på rum som i det numera inte så Moderna Muséet, erbjuds här en enda öppen volym på 50 gånger 11 meter. De tre olika golvnivåerna är inte enbart en anpassning till terrängen, tillsammans med två väggskivor inställda som scenografiska element skapar de en tydlig artikulering av gallerierna utan att för den skull sluta dem. Ett inte helt olikt angreppssätt har Johan Celsing också prövat förr, i iscensättningen av Moderna Muséets tillfälliga hemvist på Spårvägsstallarna. Där fanns å ena sidan stora salar och å den andra små rum som finurligt ledde in och ur varandra. Resultatet är här en Konsthall med en tydlig rumssekvens, en rytm som gör denna endast 600 kvadratmeter stora yta betydligt större. Och trots det begränsade utrymmet anges inte en given väg för beskådandet av konsten, istället kan man som besökare antingen gå nere i den lägre delen, och där också smita in bakom de skjutbara dörrarna till ytterligare en rumsvolym, eller från den övre gången överblicka hela galleriet. Känslan känns igen från danska Louisiana. Också där understödjer arkitekturen seendet.

Och där borta i hörnet står Johan Celsing själv med ett gäng hantverkare, trots att Konsthallen redan är öppnad för allmänheten finns det fortfarande detaljer som ska fixas. Men han förstår inte varför alla börjar tänka på muséet i Humlebæk, kanske är det snarare Alvar Aalto som inspirerat, men det är knappast Malevitjs konstruktivism. Men det går inte att ta fel på hans blygsamma stolthet, och han förklarar att hans kontor skött all upphandling och projektering, och att byggledaren Bo Wallgren handplockades, det blev samme envise man som kämpat med Moderna Muséet. Och som arkitekt visar Johan Celsing en här i Sverige alltför sällan skådad integritet. Alltför ofta nöjer sig arkitekter, mer eller mindre motvilligt, med att överlämna sina ritningar till beställaren, sedan är de mer eller mindre portförbjudna på byggarbetsplatsen. Johan Celsing vill gå tillbaks till forna tiders arkitektroll när goda kunskap om hela projekteringsledet och mer eller mindre ständig närvaro under byggnationen både utvecklade och fullbordade de arkitektoniska drömmarna. Förmågan till att både lyssna och förklara är oumbärlig. Och här i Konsthallen har Johan Celsing vinnlagt sig om de goda intentionerna inte ska falla på dåligt utförande. Inte minst är detta viktigt när alla små tillägg i form av eldosor, ventilationsaggregat och annat riskerar slå ut som finnar på väggarna.

Själva entréen i det Övre galleriet öppnar med sina glasväggar upp åt andra hållet, mot villakvarteren längs Herserudsvägen. En dubbel lanternin ger här än mer ljus, och här finns ytterligare en dörr i väst som leder till Annes hus. Och den vikbara glasväggen i den lilla museibutiken kantad med specialritade montrar och bokbord i rödek är bara ännu ett exempel på Johan Celsings omsorg om detaljer. De kvadratiska granlisterna längs väggarna en annan. Akustikplattorna mellan lanterninerna i undertaket skulle jag dock kunnat vara utan, de bryter upp galleriets kontinuitet.

Nu är kanske inte denna till det rent essentiella reducerade nymodernism just vad Carl Milles hade drömt om. De ursprungliga byggnaderna från 1908, ritade av K.M. Bengtson, och de renässansinspirerade terrasserna får fortsätta att leva sitt eget liv, Celsing har snarare förhållit sig till den mer jordnära platsen än till det mytologiserande Milles svärmade för. Å andra sidan övergav Carl Milles och hans Olga Millesgården 1931 för att bosätta sig i amerikanska Cranbrook, långt från kritik och samtidens avundsjuka. En anekdot berättar att Milles blev uppringd en kväll av en skara överförfriskade konstnärer. Hans högtidliga förnämhet fick ännu en käpp i sidan när de frågade om den där skulpturen Guds hand, 'är det naturlig storlek månne?' Efter mycket köpslående år 1936 skänkte Carl Milles både Millesgården och sin stora skulptursamlingen till det svenska folket, och i sitt 'testamente' skriver han 'till minne av skapande feber, till lust att försköna med konst, åt dig öde och folk, framtiden må visa om verket var godt'. Idag är det Millesgårdens egen fastighetsfond och Konsumentföreningen Stockholm som med mindre bidrag från Lidingö Stad och Staten bidrar med de 30 miljoner kronor byggnationen gått lös på.

Och trots den lilla skalan är Millesgårdens nya konsthall något av det bästa jag sett i museiväg på länge. Att den tål att jämföras med Steven Holls Kiasma i Helsingfors eller Peter Zumthors konsthall i Bregenz innebär dock inte att Johan Celsing likt dem söker öppna nya rent fenomenologiska vägar för arkitekturen, själv står han trots allt för ett mer diskret distansierat förhållningssätt till konsten. Inte desto mindre tillvaratar han med fast hand en svensk modernistisk tradition som han behärskar till fullo. På arkitektkontoret är man redan på gång med nästa konsthall, denna gång kombinerad med kontor och som ett tillägg till Bonnierhuset på Torsgatan. Här vidareutvecklar Johan Celsing kanske ännu mer den svenska funkisen med dessa böljande fasadytor, men nu snarare med formen som bärande element.

Publicerad i Form